Indikatorpärlor

Tillhör kategori: kemiska metoder, syror och baser, urval experiment under revidering

Författare: Annica Elfmark

Introduktion Riktlinjer Säkerhet Materiel Förarbete Utförande Förklaring Kemisk bakgrund Fördjupning Litteratur Fler experiment

Irriterande 

Tid för förberedelse: 30 minuter

Tid för genomförande: 40 minuter

Antal tillfällen: 1

Säkerhetsfaktor: Ofarligt

Svårighetsgrad: Kräver viss labvana

Introduktion

I det här experimentet ska du göra dina egna universalindikatorpärlor med hjälp av rödkålssaft och förtjockningsmedel. Indikatorn ska du använda för att undersöka pH-värdet hos några olika kemikalier, t.ex. några du använder hemma.

Riktlinjer

Experimentet kan genomföras som enskilda elevförsök, men små grupper på 2-3 elever är att föredra eftersom det inte krävs lika mycket material.

Säkerhet

Kalciumklorid i torr form kan irritera andningsorgan, ögon och hud. Undvik att andas in eventuellt damm och använd skyddsglasögon när kalciumkloridlösningen bereds.

Kemikalierna som används vid försöket är ofarliga och kan sköljas ned i vasken, utom indikatorpärlorna som kastas i soporna.

Materiel

Förarbete

Ställ i ordning lösningar av rödkålssaft, 2 % natriumalginat och 1,5 % kalciumklorid.

Rödkålssaft

Koka 1-2 dl strimlad rödkål i 1 liter vatten i 5 min. Låt rödkålssaften svalna..

Alginatlösning

Gör en alginatlösning genom att sätta 2 g natriumalginat till 100 cm3 avjoniserat vatten. Rör suspensionen kraftigt tills alla klumpar löst upp sig. Låt lösningen stå över natten.

Kalciumkloridlösning

1,5 % kalciumklorid lösning får man genom att lösa 3 g kalciumklorid i 200 ml vatten.

Utförande

pH-pärlorna visar en skala från surt (rött) via neutralt (lila) till basiskt (gult).
Foto: © Svante Åberg

Del 1: pH-skala med indikatorpärlor

  1. Blanda 1 sked rödkålssaft och 1 sked ”pärlmassa” (2% alginatlösning) i en liten bägare.
  2. Droppa med hjälp av en avbruten pasteurpipett långsamt ner denna lösning (den är ganska seg) i en annan bägare med ”pärlframkallaren” (1,5 % kalciumkloridlösning).
  3. Lägg ner en pärla i varje provrör som märkts med siffrorna 1 – 5 (innehållande lösningar med pH 1, 3, 7, 8, 13).
  4. Fyll i färgerna i tabellen.

  Rör 1 Rör 2 Rör 3 Rör 4 Rör 5
Färg          
pH 1 cirka 3 7 cirka 8 13
  mycket surt lite surt varken surt eller basiskt, neutralt lite basiskt mycket basiskt

Del 2: Undersök sura och basiska ämnen

  1. Tag lite av det du vill undersöka i en liten bägare. Om det är ett fast ämne måste du hälla i lite vatten för att lösa upp det.
  2. Lägg i en indikatorpärla. Kontrollera färgen. Du kanske måste skölja av pärlan med vatten först innan du kan se färgen.
  3. Jämför med kulorna i provrören. Är ämnet surt eller basiskt?

Variation

Istället för rödkål som indikator kan man använda blåbär eller lingon.

Förklaring

Rödkål innehåller flera olika färgämnen som är pH-indikatorer, dvs ändrar färg beroende på om det är surt eller basiskt. Indikatorerna byter färg vid olika pH. Därför får man en hel skala av färger från den mest sura lösningen till den mest basiska. Indikatorer som visar en hel färgskala kallas universalindikatorer.

När man tillsätter kalciumklorid till natriumalginatet, byts natriumjonen ut mot en kalciumjon. Natriumalginat är vattenlösligt, men det är inte kalciumalginat. Kalciumalginat bildar en svårlöslig gel.

Kemisk bakgrund

Vy för utskrift av kemisk bakgrund och fördjupning

Rödkålsindikatorn

Antocyaninernas färger

Rödkål innehåller en stor mängd antocyaniner. De flesta röda, blåa och violetta färgerna i naturen orsakas av antocyaniner. Man kan hitta dem i kronblad, frukter och blad. På hösten när löven förlorar det gröna klorofyllet blir antocyaninerna synliga i de gul/röda löven. Antocyaninerna är pigment som skyddar växterna från UV-strålning. Produktionen av klorofyll och vax har inte kommit igång hos unga plantor, därför ökar produktionen av antocyaniner för att skydda dem. Antocyaniner bildas i de yttre lagren av epidermis och därför lyckas de skydda växten från DNA skador i cellerna under epidermis.

Antocyaniner har två färgomslag, rött och blått. De är röda i sur lösning, violetta i nära neutral och blåa i basisk.

Förtjockningsmedlet alginat

Alginater används framförallt inom livsmedel och kosmetik som konsistensgivare, men även inom medicin. De används bl.a. till magmedicin mot halsbränna och sura uppstötningar, samt som blodstillande på sår. Forskning har visat att alginater drar till sig tungmetaller, vilket gör att de kan användas för t.ex. kvicksilversanering och mot sjukdomar orsakade av tungmetaller. Det senaste inom medicinsk forskning visar att alginater kan sänka kolesterolvärdet Även tandläkarna och textilindustrin använder alginater. Alginater har nummer E 400-E 405 i Livsmedelsverkets E-nummerlista.

Alginater är namnet för alginsyrans salter, men används även för alginsyra. Alginater finns i cellväggen hos röd- och brunalger. Syran är uppbyggd av polymererna β-D-mannuronsyra (M) och α-L-guloronsyra (G). Dessa kan bilda tre slag av kedjor:

Tillsätter man alkalier till syran får man salterna (alginaterna).

Natriumalginat (NaC7H7O6) är vattenlösligt, men om man ersätter natriumjoner med kalciumjoner bildas en gel (svårlöslig polymer). Kalciumjonen kommer att ”stängas inne” med hjälp av negativa joner. Syntetiska bär kan t.ex. framställas genom att en frukt/alginatpuré sätts till en kalciumkloridlösning.


Kalciumklorid, CaCl2

Kalciumklorid är ett vattenlösligt salt. Det är mycket hygroskopiskt d.v.s. bra på att ta upp fukt och måste förvaras i en väl tillsluten burk. Den hygroskopiska egenskapen gör att det används t.ex. i cement, som vägsalt och som avfuktare.

CaCl2 + 2 H2O → CaCl2·2H2O

Reaktionen är mycket exoterm och temperaturen kan snabbt öka till 60 °C. Det gör att kalciumklorid i fast form är mycket farlig att äta, eftersom den kan orsaka brännskador i mun och svalg.

pH-mätningar

Vid pH-mätning mäter man koncentrationen oxoniumjoner, H3O+. Oxoniumjonen är en vätejon bunden till en vattenmolekyl. Oxoniumjon förenklas oftast till vätejon, H+.

Skalan för pH sträcker sig vanligtvis från 0 till 14, men det finns ämnen ämnen som har lägre eller högre pH-värde än så. Exempelvis koncentrerad saltsyra som har pH –1.1 eller koncentrerad natriumhydroxid som har pH 15. Ämnen under pH 7 är sura och har ett överskott av vätejoner, H+. Det betyder att ju fler vätejoner, desto lägre pH. Att pH-värdet minskar med ökat antal vätejoner beror på att skalan är en negativ logaritm. Det kanske inte låter så stor skillnad på pH 5 och pH 7, men en lösning med pH 5 har hundra gånger mer vätejoner än en lösning med pH 7.

Ämnen över pH 7 är basiska och har ett överskott av hydroxidjoner, OH-. Ju högre värde på pH, desto fler hydroxidjoner och desto mer basiskt är ämnet. Exempelvis har koncentrerat kalkvatten (pH 12) tiotusen gånger mer hydroxidjoner än havsvatten (pH 8).

Neutrala lösningar har ett pH = 7 och innehåller lika stora koncentrationer av väte- och hydroxidjoner. Exempel på en neutral lösning är destillerat vatten. Vattenmolekylen (H2O eller H-OH) står i jämvikt vätejoner och hydroxidjoner enligt H2O ↔ H+ + OH- (vattnets autoprotolys).

pH i vardagen

I vårat vardagsliv omges vi av ämnen som har låga eller höga pH-värden utan att vi tänker på det. Exempel är …

Ämne pH
magsaft 1-2
citron 2,3
Coca-Cola 2,6
äpple 3,1
apelsin 3,3
vin 3,8
filmjölk 4,4
kaffe 5,0
potatis 5,8
urin 5,2-8,2 (beror på vad man äter)
saliv 6,0-7,0
mjölk 6,6
rent vatten 7,0
människoblod 7,4
havsvatten 8,2
hård tvål 8,5
kaustik soda ca 15

En mängd syror och baser ingår i många av våra vardagsprodukter.

Syror Produkter
Askorbinsyra (vitamin C)
C6H8O6
C-vitamintabletter, citrusfrukter
Acetylsalicylsyra
C9H8O4
Magnecyl
Citronsyra
HOOC-CH2-CH(OH)COOH-CH2-COOH
Citroner
Kolsyra
H2CO3
Läsk
Mjölksyra
CH3CH(OH)COOH
Fil, creme fraiche, gräddfil
Oxalsyra
HOOC-COOH
Rabarber
Ättiksyra
CH3COOH
Ättiksprit, vinäger, inläggningar, ketchup, senap
 
Baser Produkter
Ammoniak
NH3
Fönsterputs
"Bikarbonat" (natriumvätekarbonat)
NaHCO3
Samarin, bakpulver
Natriumhydroxid
NaOH
Kaustiksoda

Fördjupning

Rödkålsindikatorn

Antocyaninernas färger

Rödkål innehåller en stor mängd antocyaniner. De flesta röda, blåa och violetta färgerna i naturen orsakas av antocyaniner. Man kan hitta dem i kronblad, frukter och blad. På hösten när löven förlorar det gröna klorofyllet blir antocyaninerna synliga i de gul/röda löven.

Antocyaninerna är pigment som skyddar växterna från UV-strålning. Produktionen av klorofyll och vax har inte kommit igång hos unga plantor, därför ökar produktionen av antocyaniner för att skydda dem. Antocyaniner bildas i de yttre lagren av epidermis och därför lyckas de skydda växten från DNA skador i cellerna under epidermis.

Antocyaniner har två färgomslag, rött och blått. Antocyaninerna är röda i sur lösning, violetta i nära neutral och blåa i basisk.


Antocyaniner finns i många varianter. Cyanin är en av dem. De fungerar som pH-indikatorer med två olika färgomslag.
Bild: Svante Åberg

Beredning av rödkålsindikator

Det är enkelt att ställa i ordning rödkålsindikator. Strimla en färsk rödkål. Fyll en bägare eller liten kastrull med den strimlade rödkålen och tillsätt vatten så att det precis täcker rödkålen. Värm sedan försiktigt, men utan att koka. Sila sedan av rödkålssaften och häll den på glasburk. Låt svalna. Förvara sedan i kylen.

En variant av beredning är att blanda lika delar 2-propanol och vatten för extraktionen av rödkålssaften. Bered sedan rådkålssaften på samma sätt som beskrivet ovan, man använd blandningen av 2-propanol och vatten i stället för enbart vatten.

Om man vill förvara rödkålssaften riktigt långe, så kan man frysa in den.

Rödkålsindikatorns färger

En fördel med rödkålsindikatorn är att man får en färgskala som gör att man kan avläsa många olika pH-värden över hela skalan. Det beror på att antocyaninerna som man extraherar är en blandning av flera varianter med något olika omslag på pH-skalan. Hur skalan kan se ut ser du nedan. Skalan är ungefärlig eftersom det inte är exakt lika sammansättning av antocyaniner varje gång man bereder rödkålssaften.


När du använder rödkålsindikatorn kan du jämföra med färgskalan ovan. Den ger ett ungefärligt värde på pH i ditt prov.
Bild: Svante Åberg

Att använda rödkålsindikatorn

När man vill mäta pH, så tillsätter man tillräckligt av pH-indikatorn för att man ska kunna se en tydlig färg. Undvik att tillsätta mer indikator än som behövs. Man vill påverka pH så lite som möjligt, och då bör man inte späda ut provet med för mycket indikatorlösning.

Antocyaniner bryts ned i basisk miljö

Antocyaniner bryts ned i en starkt basisk lösning och förlorar då sin färg.


Figuren visar hur cyanidin bryts ned kemiskt vid höga pH. De små molekylerna som bildas är färglösa. (Antocyaniner bryts ned på motsvarande sätt)
Bild: Svante Åberg

När antocyaninerna i rödålsindikatorn bryts ned kvarstår en gul färg. Det beror på att det även finns antoxantin, som är närbesläktad med antocyaninerna. Antoxantiner är ofärgade vid neutrala pH men gula i basiska lösningar. De bryts inte ned vid höga pH. Därför kvarstår en gul färg när antocyaninen brutits ned.


När antocyaninerna bryts ned vid höga pH blir bara det gula pigmentet antoxantin kvar.
Bild: Svante Åberg

pH-begreppet


pH-värden för några vanliga ämnen.
"pH scale" av OpenStax College" (CC BY 3.0)

pH är ett mått på surhetsgraden i en vattenlösning. Det som gör vattnet surt är vätejoner, H+. Vätejoner kommer från syror, såsom ättiksyra, svavelsyra eller kolsyra, men jonerna bildas inte förrän syran löser sig i vatten.

pH är definierat bara i vattenlösningar. Man kan alltså inte ange pH för till exempel en etanollösning, även om syran kan lösa sig i etanolen och avge vätejoner på liknande sätt som i vatten.

pH i vardagen

Det är vätejonerna som ger de sura egenskaperna hos lösningen. Till exempel är vätejoner frätande på många ämnen. Vätejonerna ger också en syrlig smak. Faktiskt är mycket av det vi äter mer eller mindre surt. Frukter innehåller fruktsyror av olika slag. Filmjölk innehåller mjölksyra och läsk innehåller kolsyra. Den syrliga smaken är faktiskt uppfriskande.

Vattenlösningar med högt pH innehåller väldigt lite vätejoner. De är basiska. Basiska livsmedel finns nästan inte. Undantag kan vara svagt basiska kakor bakade med bikarbonat eller lutfisk där det finns små rester av luten. Däremot är många rengöringsmedel starkt basiska. I basiska lösningar är halten vätejoner väldigt låg. I stället finns det gott om hydroxidjoner, OH.

pH-skalan

pH-skalan går från cirka pH 0 för starkt sura lösningar via pH 7 för en neutral lösning till cirka pH 14 för mycket basiska lösningar.

Vätejonerna (H+) står i jämvikt med hydroxidjonerna (OH) i vattenlösningen. Vätejoner och hydroxidjoner är som vågskålarna i en balansvåg. När det finns mycket av den ena finns det lite av den andra, och vice versa. Det väger jämnt vid pH 7, när vattnet är neutralt. Så är fallet i alldeles rent vatten.

pH-skalans koppling till koncentrationen av vätejoner

Halten av vätejoner kan variera mycket. I mycket sura lösningar är halten i storleksordningen 1 mol/dm3. I mycket basiska lösningar är halten väldigt låg, ned till cirka 0,00000000000001 mol/dm3. I en neutral vattenlösning är halten 0,0000001 mol/dm3.

För att slippa skriva så många siffror, så kan man uttrycka halterna med hjälp av 10-potenser. Då blir det på följande sätt:

lösning[H+] på vanligt sätt[H+] med 10-potenserpH
mycket sur1 mol/dm3100 mol/dm3 0
neutral0,0000001 mol/dm310–7 mol/dm37
mycket basisk0,00000000000001 mol/dm310–14 mol/dm314

Man använder hakparenteser för att ange att det handlar om koncentrationen av något. Koncentrationen av vätejoner betecknas då [H+].

Genom att definiera pH som exponentens värde med motsatt tecken, så kan vi hantera halter från suraste lösningen till den mest basiska utan att skriva så många siffror. I tabellen finns pH-värdet i kolumnen längst till höger.

När man skriver 10-potenser är exponenten ett mått på storleksordningen hos vätejonhalten. Varje minskning av pH med ett steg motsvarar en multiplikation av vätejonkoncentrationen med faktorn 10, och ökning av pH motsvarar en division av vätejonkoncentrationen med faktorn 10. Att låga pH ger hög halt av vätejoner beror på att man bytt tecken när man definierat pH.

På motsvarande sätt motsvarar 2 steg faktorn 100, 3 steg faktor 1000, och så vidare.

Beräkningar med pH och [H+]

Man får man pH-värdet ur vätejonkoncentrationen med följande formel:
pH = –log [H+]

Omvänt beräknar man vätejonkoncentrationen ur pH-värdet med följande formel:
[H+] = 10–pH

Formell definition av pH


Moln av motjoner bildas kring enskilda joner i lösningen.
"Ionenverteilung inLoesung" av Daniele Pugliesi" (CC BY 3.0)

I praktiken använder man koncentrationer av ämnen i lösningar när man räknar på kemiska jämvikter. Koncentrationen av vätejoner, [H+], stämmer väl med hur stor effekt vätejonerna har kemiskt när de deltar i kemiska reaktioner om lösningen är relativt utspädd. Men om koncentrationen är högre än cirka 0,1 mol/dm3, så börjar man se tydliga avvikelser mellan den faktiska kemiska effekten och den man förväntar sig utifrån koncentrationen.

Orsaken till att kemisk effekt och koncentration inte längre är proportionella vid höga koncentrationer är att det bildas moln av motjoner kring vätejonerna som påverkar deras möjlighet att delta i kemiska reaktioner. Detta beskrivs av Debye–Hückel i deras teori. De kom fram till en korrektionsfaktor som kallas aktivitetskoefficient.

Vätejonens kemiska aktivitet, som betecknas {H+}, får man genom att multiplicera jonkoncentrationen [H+] med aktivitetskoefficienten γ.


Aktivitetskoefficienten γ för lösningar med olika jonstyrkor.
"Debye-Hückel equation" av V8rik" (CC BY 3.0)

Vid låga koncentrationer är aktivitetskoefficienten γ = 1, men vid högre koncentrationer tenderar γ att vara mindre än 1.

Debye–Hückels teori för aktivitetskoefficienten γ bygger på lösningens jonstyrka. Om lösningen bara innehåller envärda joner, så är jonstyrkan lika med koncentrationen av saltet. Men om lösningen innehåller 2-värda, eller till och med 3-värda joner, så blir jonstyrkan betydligt högre. Då sjunker aktivitetskoefficienten betydligt mera.

Den formella definitionen av pH bygger på vätejonens aktivitet:
pH = –log {H+}, där {H+} = γ [H+]

Omvänt får man:
{H+} = 10–pH

Indikator

Indikatorn känner av andra kemiska ämnen

En indikator är ett ämne som används för att visa på ett annat ämne. Indikatorns färg påverkas av om det finns mycket eller lite av ämnet i lösningen.

Typiskt är att indikatorer har en mycket stark färg. Tack vare den starka färgen behöver man bara tillsätta en liten mängd av indikatorn. Det har fördelen att man inte påverkar lösningen så mycket. För att indikatorn ska ändra färg krävs nämligen att den reagerar med det ämne som den ska påvisa. Då förbrukas lite av just detta ämne. Men när indikatortillsatsen är liten så blir också denna påverkan liten.

Det finns många sorters indikatorer. Några huvudtyper är:

Indikatorn avslöjar jämviktsläget

Indikatorer deltar i jämviktsreaktioner och därför kan ge information om den kemiska miljön, t.ex. om den är övervägande sur eller basisk, övervägande reducerande eller oxiderande, övervägande rik eller fattig på komplexbildande ämnen.

pH-indikatorer reagerar med vätejoner, H+, i jämvikten
HInd ⇄ Ind- + H+

Principen vid jämviktsreaktioner är att partiklar som finns i stor mängd tenderar att förbrukas i reaktionen. På motsvarande sätt tenderar partiklar som finns i liten mängd att bildas i reaktionen.

I en sur lösning är det gott om vätejoner. Jämvikten ovan förskjuts då åt vänster för att förbruka vätejonerna. Samtidigt bildas formen HInd av indikatorn. Om vi tar BTB (bromtymolblått) som exempel, så är formen HInd starkt gul.

I en basisk lösning är mängden vätejoner mycket liten. Jämvikten ovan förskjuts då åt höger och formen Ind- av indikatorn bildas. I fallet med indikatorn BTB så är denna form starkt blå.

Värdet pKInd

pH-indikatorn BTB slår om vid pH 7,0, dvs. när vattenlösningen är neutral. Vid pH 7 finns det lika mycket av de två formerna, dvs. 50 % IndH och 50 % Ind-, av indikatorn. Färgen blir då grön som är en blandning av gult (IndH) och blått (Ind-).

Men de flesta pH-indikatorer byter färg vid andra pH än 7. Till exempel slår metylrött om vid pH 5,1. Det har att göra med indikatormolekylens förmåga att binda vätejoner. För att få ett mått på indikatorns omslags-pH har man definierat pKInd så att det är lika med det pH när färgomslaget sker. Vi har därför
pKBTB = 7,0
pKmetylrött = 5,1

Sambandet mellan pH, pKInd och halterna av de två formerna av indikatorn är
pH = pKInd + log10([Ind-]/[IndH]), där de raka parentestecknen [...] anger "koncentrationen av ...".

När [Ind-] = [HInd] förenklas uttrycket till
pH = pKInd + log10([Ind-]/[HInd]) =
pKInd + log10(1) = pKInd + 0 = pKInd

pH-indikatorns jämvikt

Indikatorn bromtymolblått
Bild: ©Svante Åberg

pH är ett mått på halten av vätejoner. Sambandet mellan pH och vätejonhalten är
pH = -log10[H+].

pH-indikatorn används för att ge en färgindikation på vilket pH som råder i lösningen.

En pH-indikator är i sig själv ett syra-baspar. Syraformen HInd och basformen Ind- står i jämvikt med varandra. pH-indikatorns jämvikt kan skrivas

HInd H+ + Ind-
syraform
av indikatorn
vätejon basform
av indikatorn

Övriga syror och baser i lösningen förekommer i mycket större mängder och styr därför lösningens pH. pKIind är det pH då indikatorn byter färg. Beroende på pH förekommer pH-indikatorn i sin syraform eller basform.

pHsyraformen HIndbasformen I-
pH < pKInd-2≈ 100 %≈ 0 %
pH = pKInd= 50 %= 50 %
pH > pKInd+2≈ 0 %≈ 100 %
generell formel
för varje pH
log10{[Ind-]/[HInd]} = pH - pKInd

[Ind-]/[HInd] = 10pH - pKInd

I praktiken förekommer båda formerna av indikatorn bara om pH ligger inom intervallet pKInd±2. Om pH = pKInd så förekommer indikatorn till 50 % som HI och till 50 % som I-. Indikatorns färg är då blandfärgen av syraformen och basformen.

Universalindikator

Genom att blanda indikatorer med olika pKInd så kan man få en färgskala med flera omslag på pH-skalan. Det är då möjligt att påvisa flera olika pH-värden i stället för bara se om pH ligger under eller över ett visst värde.

Yamadas pH-universalindikator från 1933 är en blandning av 0,025 g tymolblått, 0,060 g metylrött, 0,300 g bromtymolblått och 0,500 g fenolftalein löst i 500 ml etanol och sedan spädd med avjonat vatten till 1000 ml.

Natriumvätekarbonat

Natriumvätekarbonat kallas också natriumbikarbonat, eller helt enkelt bikarbonat.

Vätekarbonatet i jämvikt med koldioxid och karbonater finns överallt i naturen

Vätekarbonat finns nästan överallt i naturen eftersom det är nära kopplat till koldioxid, som ju finns i atmosfären. Koldioxiden löser sig i vatten och bildar då kolsyra. Kolsyran står sedan i syra-basjämvikt med vätekarbonat.

Vätekarbonatet ingår i kolets kretslopp på grund av jämvikten med kolsyra. Vid matsmältningen bryts maten ned till bland annat koldioxid och vatten. Koldioxiden förs bort med blodet till lungorna. Vi andas sedan ut koldioxiden.

Växterna gör tvärtom. De tar upp koldioxid via sina klyvöppningar och koldioxiden löser sig i cellvätskorna. Där står koldioxiden också i jämvikt med vätekarbonat. I fotosyntesen binds koldioxiden/vätekarbonatet och tillsammans med vatten och solenergi bildas sockerarter som bygger upp växterna.

Kalksten är en bergart av mineralen kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är svårlöslig, men kan reagera med surt vatten. Surt regn får kalkstenen att lösas upp. Då bildas vätekarbonat. I havet finns stora mängder koksalt, som ju innehåller natriumjoner. Man kan därför säga att upplöst kalksten som hamnar i havet finns där i form av natriumvätekarbonat.

Vätekarbonat bildar koldioxid tillsammans med syra

Om man har karbonat i någon form, vare sig det är vätekarbonat eller karbonat, så får man koldioxidutveckling om man tillsätter syra. Följande reaktion sker:

H+ + HCO3 → H2CO3(aq) → CO2(g) + H2O(l)

från vätekarbonat, respektive

2 H+ + CO32– → H2CO3(aq) → CO2(g) + H2O(l)

från karbonat.

Detta är ett sätt att testa om ett salt innehåller vätekarbonat eller karbonat.

Vätekarbonat sönderfaller vid 200 C

Förutom att reaktionen med syra kan ge koldioxidutveckling, så kan även vätekarbonat sönderdelas av hög värme. Vid temperaturer över 200 C sker följande:

2 NaHCO3(s) → Na2CO3(s) + H2O(g) + CO2(g)

Man får även här koldioxidutveckling. Eftersom natriumkarbonat är ett stabilt ämne, så avges bara en koldioxid av två molekyler vätekarbonat.

Men om temperaturen skulle vara så hög som över 850 C, så fortsätter sönderfallet till natriumoxid, det vill säga även den andra koldioxiden avges:

Na2CO3 → Na2O(s) + CO2(g)

Bikarbonat används vid bakning

Bikarbonat (= natriumvätekarbonat) används som hävningsmedel vid bakning. Bikarbonat ingår också i bakpulver tillsammans med sura ämnen som kan få vätekarbonatet att avge koldioxid. Det är koldioxidgasen som får bakverket att bli poröst.

I recept där bikarbonat används behövs något surt som gör att vätekarbonatet kan bilda koldioxid, till exempel fil. Restprodukten natriumkarbonat är också lite bitter och tvålaktig i smaken. Därför behövs sura ingredienser i bakverket.

Övrig användning av vätekarbonat

Natriumvätekarbonat finns i brustabletter, oftast tillsammans med citronsyra. När tabletten läggs i vatten löses vätekarbonat och syra upp, så att de kan komma i kontakt med varandra och reagera. Resultatet blir kraftig koldioxidutveckling.

En bisarr och rätt grym metod att bli kvitt kackerlackor är att mata dem med bikarbonat. I kackerlackans mage utvecklas koldioxid som får insekten att svälla upp och spricka.

Natriumvätekarbonat sägs också kunna används för att bekämpa svamptillväxt.

Allmänt gäller att ämnen som används för rengöring av icke-feta fläckar är basiska. Även natriumvätekarbonat kan användas för fläckborttagning, till exempel av rostfläckar.

Salt med både sura och basiska egenskaper

Natriumvätekarbonat är ett salt med övervägande basiska egenskaper. Saltet är amfotert, dvs. kan fungera både som syra och som bas. Vätekarbonatet fungerar som bas genom att ta upp en vätejon kring pH 6,35 övergår då till kolsyra. Det kan också fungera som syra genom att avge en vätejon kring pH 10,33 och övergå till karbonat.

kolsyra pKa1,app = 6,35 vätekarbonat pKa2 = 10,33 karbonat
H2CO3(aq) H+ + HCO3 2 H+ + CO32–

Notera: Värdet pKa1,app =6,35 ovan är ett apparent pKa-värde för kolsyra som egentligen avser summan av kolsyra H2CO3(aq) och löst koldioxid CO2(aq) i jämvikt med varandra i lösningen. Mängden löst koldioxid är betydligt större än den faktiska mängden kolsyra.

Syra-basegenskaperna gör vätekarbonat till en pH-buffert

En pH-buffert fungerar så att den förbrukar tillsatt syra eller bas och stabiliserar på så vis pH-värdet. Syra-basreaktionerna för vätekarbonatet sker kring pKa-värdena pH 6,35±1 och pH 10,33±1. Det är kring dessa värden som den buffrande förmågan finns.

Vätekarbonat finns till exempel i blodet, där pH ligger mellan 7,35 och 7,45, det vill säga aningen åt det basiska hållet. Vid pH 7,4 är jämvikten 92 % vätekarbonat och 8 % kolsyra (och 0 % karbonat).

Vätekarbonat buffrar också naturliga vatten. Koldioxid som finns i atmosfären och som bildas vid nedbrytning av organiskt material kan lösa sig i vattnet. Kolsyran står då i kemisk jämvikt med vätekarbonat. Dessutom finns mineraler som är karbonater, främst kalksten. Kalkstenen kan lösas upp av syror och bilda vätekarbonat. Allt detta tillsammans ger an blandning av kolsyra, vätekarbonat och karbonat där vätekarbonatet är den viktigaste lösta jonen som buffrar pH.

Vätekarbonat finns i tabletter mot sur mage. Den pH-buffrande förmågan gör att en alltför sur mage motverkas.

Man använder också vätekarbonat i pH-buffertar på kemilab. Då används den oftast tillsammans med andra amfotera salter för att utöka den buffrande förmågan över ett större pH-intervall, inte bara kring pH 6,35 och 10,33.

Ättiksyra

Ättiksyra är en organisk syra med två kolatomer och har formeln CH3COOH. Ibland skrivs på en förkortad form HAc, där Ac representerar acetatjonen CH3COO. Ättiksyran kallas också etansyra. Som alla organiska syror har molekylen den karaktäristiska gruppen –COOH.

Syran är svag med pKa = 4,76, vilket är det pH då syran har avgett 50 % av sina vätejoner. Även ganska koncentrerade lösningar av ättiksyra har därför ett pH-värde som måttligt lågt.

Ättiksyra bildas när etanol oxideras, till exempel om vin får stå öppet och utsättas för luftens syre. Vinäger bildas på detta sätt och är en gammal ingrediens i smaksättning av rätter.

Ättiksyra tillverkas vanligen syntetiskt genom reaktion mellan metanol och kolmonoxid, men kan också tillverkas med bakteriell fermentering, dvs. på biologisk väg.

En hel del ättiksyra används i hemmen för inläggningar och smaksättning, men större delen av ättiksyran som produceras används i den kemiska industrin för att tillverka estrar, speciellt vinylacetat-monomerer som sedan polymeriseras till plasten polyvinylacetat (PVA).

Ättiksyra i olika koncentrationer för olika ändamål

Ättika som säljs har olika koncentration beroende på vad den ska användas till. För olika recept kan man också späda ättikan till lämplig koncentration.

Isättika

Isättika är 100 % ättiksyra, i varje fall över 90 %. Isättika är frätande och luktar starkt. Den ska hanteras med försiktighet.

Namnet isättika kommer av att smältpunkten (= fryspunkten) för ren ättiksyra är 16,6 C, alltså strax under rumstemperatur.

Isättika fungerar som lösningsmedel för en del plaster. Till exempel brukade man skarva filmer på den tiden som filmerna byggde på ljuskänsliga silversalter på en celluloidbas. Celluloiden löstes upp av isättikan. Filmändarna lades samman och fick torka. Celluloiden smälte samman i en kemiskt homogen skarv.

Vanlig ättika

Vanlig ättika av märket Perstorp är 24 %-ig. Det finns dock andra fabrikat som säljer 12 % ättika. Ättikan hanteras med viss försiktighet. Den har en stark lukt. Ofta späder man ättika enligt anvisningarna i matrecepten.

Ättika är bakteriedödande. Till exempel kan man i samband med avfrostning av kylskåpet passa på att skölja av det invändigt med en lösning av lika delar ättika och vatten. Men se till att skölja efter med rent vatten så att resterna av ättika inte finns kvar och kanske påverkar plasten.

Ättika kan också användas för att ta bort kalkavlagringar på diskbänken eller i kaffebryggaren.

Ett recept för att avkalka kaffebryggaren är att blanda 1 dl 24 % ättika med 6 dl vatten i kaffebryggaren. Sätt på bryggaren så att hälften av lösningen passerar. Stäng av bryggaren i 10 minuter för att ättiksyran ska få verka. Sätt på den igen och låt resten av lösningen passera. Brygg därefter 3-4 omgångar med rent vatten.


Ättiksyra ger snabbt ärg av kopparacetat på en kopparslant.
Bild: Svante Åberg

Ättiksyra har en förmåga att snabbt ge grön ärg på koppar. Det räcker med ångorna från ättikan för att kopparen ska ärga inom några timmar. Föreningen som bildas är kopparacetat.

Ättiksyrans förmåga att korrodera koppar, men även andra metaller, gör att den bör användas med försiktighet i kontakt med till exempel elektronisk utrustning. Glöm inte att även ångorna av ättiksyra kan vara korrosiva.

Ättiksprit

Ättiksprit är 12 %. Den fungerar som vanlig ättika, men är hälften så koncentrerad.

Den kan blandas till av 1 del 24 % ättika + 1 del vatten.

Ogräsättika

Ogräsättika är ofta 12 %.

Om du inte vill köpa särskild ogräsättika, så kan du själv blanda till ogräsättika av 1 del 24 % ättika + 1 del vatten.

Ättika dödar växter och kan användas som ogräsmedel. Spruta ättiklösningen på ogräset eller vattna med den, så dör ogräset inom 2-3 dagar. Eftersom ättiksyra avdunstar, så ska man inte använda det i växthus eftersom ångorna sprider sig även till växter man vill ha kvar.

Använd inte ogräsättika till matlagning eftersom du inte kan vara säker på att den inte innehåller andra tillsatser som ska döda ogräset.

Inläggningsättika

Inläggningsättika är vanligtvis 6 %.

Den kan blandas till av 1 del 24 % ättika + 3 delar vatten.

Matättika

Matättika är vanligtvis 3 %.

Den kan blandas till av 1 del 24 % ättika + 7 delar vatten.

Vinäger

Vinäger innehåller ättiksyra, men är inte bara ättika. Vinägern innehåller dessutom smakämnen från det vin eller den cider som den är framställd av.

Ättiksyra som lösningsmedel

Sammantaget har ättiksyran både polära och opolära egenskaper. Den kan därför lösa polära ämnen, såsom alkoholer, sockerarter och salter, men är även löslig i opolära lösningsmedel såsom kloroform och hexan.

Polära egenskaper

Ättiksyrans karboxylgrupp –COOH ger polära egenskaper, särskilt när syran dissocieras till acetat, Ac. Ättiksyran är en svag syra och i vattenlösning har vi följande jämvikt:

HAc + H2O ⇄ H3O+ + Ac

Jämvikten i vattenlösning förskjuts åt höger när ättiksyralösningen är utspädd. Då förekommer mera av syran i form av den korresponderande basen acetat, som är en negativ jon.

Opolära egenskaper

I en koncentrerad lösning är jämvikten förskjuten åt vänster, det vill säga syraformen, som är en oladdad molekyl. I sin syraform är de polära egenskaperna mindre framträdande. Till det bidrar kolvätegruppen –CH3.

För ättiksyra gäller att Ka = 1,75·10–5 M. Med lite räknande kan man få fram att för en lösning av 0,1 M ättiksyra så är bara 1,3% av ättiksyramolekylerna protolyserade.

Tunnskiktskromatografi

I tunnskiktskromatografi är det viktigt att hitta en eluent med rätt polaritet för att kunna ge rätt löslighet åt de provfläckar som ska vandra på tunnskiktsplattan. Ofta väljer man en blandning av kolväte + ester + organiskt syra. Ett typiskt recept kan innehålla hexan + etylacetat + ättiksyra + vatten.

Fotokemiska pigment

Solljuset är en energikälla som håller igång livsprocesserna på jorden. Liv är inte möjligt utan att växter och andra organismer kan växa, fortplanta sig och hålla igång de biokemiska processerna som ligger bakom detta. Det är växterna som samlar denna energi i fotosyntesen med hjälp av sitt klorofyll. Men det är inte bara klorofyllet som använder ljusets energi i sina kemiska omvandlingar, utan även andra pigment.

Gemensamt för dessa pigment är att de energier som det handlar om ligger i det synliga våglängdsområdet. När pigmenten absorberar vissa ljusvåglängder av det vita solljuset, ändras den spektrala sammansättningen så att ljuset blir färgat. Därför är alla fotokemiska pigment mer eller mindre starkt färgade.

I naturen ser vi grönt klorofyll i växternas blad, röda och blå antocyaniner i blommor och frukter, röda betalainer i rödbetor, gula och orange karotenoider i höstlöv och morötter. Pigmenten fångar ljusets energi, skyddar mot skadlig UV-strålning, guidar de pollinerande insekterna och skyddar oss med sina antioxidanter mot cancer och nedbrytande processer i våra celler.

Så uppkommer färgerna hos växtpigmenten

Ljus består av fotoner, där varje foton har en bestämd mängd energi. Ju kortare våglängd ljuset har desto större energi har fotonen. De fotoner vars energi överensstämmer med energiskillnaden mellan två elektrontillstånd hos molekylen absorberas, övriga fotoner är opåverkade.

Allmänt gäller att elektroner som är hårt bundna till en viss position i molekylen tenderar att ligga på elektrontillstånd med högre skillnad mellan energinivåerna. Sådana molekyler absorberar utanför det synliga området i UV.

Molekyler där elektronerna är fria att röra sig över en större del av molekylen har energitillstånd som ligger tätare. Sådana molekyler absorberar ofta i det synliga vågländsområdet och blir därför ofta starkt färgade.

Typiskt är att alternerande dubbel- och enkelbindningar (konjugerade bindningar) gör att elektronerna kan röra sig längs hela kedjan med bindningar via en mekanism som kallas resonans. Sök efter alternerande enkel- och dubbelbindningar i strukturformeln för att bedöma om molekylen är starkt färgad.

Färgerna hos klorofyll

När klorofyll utsätts för solljus kommer fotoner med våglängd kring 430, 453, 642 och 663 nm att absorberas. Det är ljus som uppfattas som blått respektive rött, vilket resulterar i att vi ser växter som gröna - den färg som inte absorberats.


Klorofyll-a och klorofyll-b har maximal ljusabsorption i blått och rött, medan våglängsområdet kring grönt inte absorberas. Klorofyll är därför grönt.
Bild: Svante Åberg

Alternerande enkel- och dubbelbindningar gör att klorofyller absorberar synligt ljus och därför blir färgade för ögat.

Klorofyll A och klorofyll B har något olika nyanser av grönt beroende på att den ena har en metylgrupp och den andra en aldehydgrupp. Denna skillnad gör också att klorofyll A är mer hydrofob än klorofyll B.


Klorofyll A har en metylgrupp där klorofyll B har en aldehydgrupp. Denna lilla skillnad påverkar färgnyansen.
Bild: Svante Åberg
Färgerna hos karotenoider

Beta-karoten har alternerande enkel- och dubbelbindningar som sänker energin för elektrontillstånden så att pigmentet absorberar i det synliga våglängdsområdet.


Beta-karoten har alternerande enkel- och dubbelbindningar.
"Structure of beta-carotene" av NEUROtiker" Public Domain Mark

Beta-karoten absorberar mera av det gröna än klorofyll A och B, men inget i det röda våglängdsområdet.
Bild: Svante Åberg

Absorptionen sker främst i blått (våglängdsområdet 400-500 nm) och i UV-området. Det ljus som inte absorberas är rött, gult och en del grönt, vilket tillsammans ger beta-karoten en orange färg.

Moroten har gett sitt namn åt ämnet karoten och hela gruppen av karoten-liknande substanser, karotenoiderna. Karotenoider är gula eller orange pigment med låg vattenlöslighet.

Karotenoider finns inte bara i morötter, utan även i tomater (lykopen), många blommor med gul eller orange färg, i de gula höstlöven och äggula (xantofyll såsom lutein), mm.


Morötter är rika på kartoten.
"Carrot diversity" av Larsinio" Public Domain Mark
Färgerna hos antocyaniner

Att färgerna för antocyaniner varierar efter pH beror på att energinivåerna för elektronerna i molekylen påverkas av molekylens utseende och laddningsfördelning.


Cyanin är en antocyanin. Färgerna är typiska för antocyaniner i allmänhet, men med små skillnader i färg och vid viket pH som färgen ändras.
Bild: Svante Åberg
Färgerna hos betalainer

Betalainer är vattenlösliga växtpigment som visserligen påminner om antocyaniner, men som har en annan kemisk struktur där kväve ingår.

Ung flugsvamp Mogen flugsvamp Gammal flugsvamp
Att betaninet är vattenlösligt förstår man när man ser hur regnet får flugsvamparna att blekna.
Bilder: Svante Åberg

Betalainer finns av två typer med olika färger. Betaxantinerna har nyanser mellan gult och orange, betacyaninerna mellan rött och violett.


Betaxantin och betacyanin, de två huvudtyperna av betalainer. Notera att kväve ingår i strukturen, något som skiljer betalainerna från antocyaninerna.
"Betalains" av Harris et al; licensee BioMed Central Ltd. 2012" Public Domain Mark

Klorofyller


Fotosyntesen sker i bladens gröna kloroplaster, där klorofyllet finns.
"Plagiomnium affine laminazellen" av Fabelfroh" (CC BY-SA 3.0)

Klorofyller är gröna pigment som finns i cyanobakterier, och i cellernas kloroplaster i alger och växter. Klorofyll är den viktigaste molekylen för att fånga solljusets energi och bygga in det i kolhydrater som växterna syntetiserar. Växterna utgör sedan föda för djuren. På så vis kan den fångade solenergin spridas i hela ekosystemet.

Fotosyntes med hjälp av klorofyll-a och b

Klorofyll-a och b ingår i växternas fotosyntes. Molekylerna är inbäddade i tylakoidmembranen i kloroplasterna, där fotosyntesen sker.

Varianter av klorofyll

De vanligaste klorofyllerna är klorofyll-a och klorofyll-b, men det finns också klorofyll c1, c2, d och f:

Klorofyll-a finns är universell och finns i alla organismer som innehåller klorofyll.
Klorofyll-b finns mest i växter
Klorofyll-c1 och c2 finns i olika alger
Klorofyll-d och f finns i cyanobakterier


Kloringruppen innehåller en magnesiumjon. Just denna klorinvariant ingår i klorofyll-a.
"Chlorin Chlorophyll d" av charlesy" Public Domain Mark

Klorofyll-a finns i alla organismer med fotosyntes, inklusive alger. Absorptionsmaxima ligger i det våglängdsområde där solljuset är intensivt. Energin fångas och kanaliseras till att driva sönderdelningen av vatten och vidare reaktion med koldioxid för att bilda kolhydrater.

Klorofyll-b finns även den i växter och gröna alger. Eftersom absorptionsmaxima för klorofyll-b är förskjutna en del i förhållande till klorofyll-a, så kompletterar klorofyll-b absorptionen av solljuset.

Klorofyll-c finns i vissa typer av alger, inklusive dinoflagellater. På samma sätt som klorofyll-b bidrar den till att fånga solljuset, men kolorfyll-c deltar inte själv i de fotokemiska reaktionerna som sedan följer.

Klorofyll-d finns i cyanobakterier och röda alger. Ljusabsorptionen sker i det långvågiga området vid 710 nm strax utanför det synliga området. Det är en anpassning till det ljus som finns tillgängligt på måttliga djup i havet.

Klorofyll-f absorberar också långvåglig ljus, ännu längre in i det infraröda våglängdsområdet som ligger utanför det synliga spektrat. Klorofyll-f finns i cyanobakterier.

Gemensamt för alla klorofylltyper är tetrapyrrolringen (klorin) som binder en magnesiumjon i centrum. Denna grupp är mycket lika hem-gruppen i hemoglobin, som i stället binder en järnjon.

När klorofyllet bryts ned på hösten

Kloringruppen i klorofyllet bryts ned till en färglös förening.
"Nonfluorescent chlorophil catabolite" av Ronhjones" Public Domain Mark

När hösten kommer, bryts bladens klorofyll ned samtidigt som antocyaniner bildas. Det leder till att det gröna försvinner och ersätts av röda och gula höstfärger.

Xantofyller är karotenoider besläktade med pigment som karoten och quercetin. Xantofyller är gula och orangefärgade. Visserligen finns de i bladen på sommaren, men de döljs av det gröna klorofyllet. När klorofyllet bryts ned blir de gula och orange färgerna synliga.

Antocyaniner bildas av socker med hjälp av solljuset under hösten. Bildningen gynnas av att hösten är relativt långdragen, men samtidigt kylig och solig. Även antocyaninernas färger blir tydliga av att klorofyllets kraftiga gröna färg försvinner.

Nedbrytningen av klorofyllet gör det möjligt för trädet att återvinna kvävet som finns i klorofyllet, innan trädet fäller sina blad.

Karotenoider

Färgerna hos tre vanliga karotenoider. Beta-karoten är en karoten eftersom den är ett kolväte. Lutein och violaxantin är xantofyller eftersom de innehåller syre.
Bilder: Svante Åberg

Karotenoiderna delas in i karotener och xantofyller. Karotenerna är kolväten. Xantofyllerna innehåller, förutom kol och väte, dessutom grundämnet syre.

Karotenoiderna innehåller alternerande enkel- och dubbelbindningar i kolvätekedjan. Kedjan är alltså en polymer av isoprengrupper, -C(CH3)=CH-.

Dessutom spegelvänds denna kolvätekedja i mitten av molekylen. Karotenoiden är alltås symmetrisk så att den kan delas i två likadana halvor.

De mest kända karotenoiderna är beta-karoten och lykopen. Beta-karoten finns i morötter och många vegetabilier som vi äter. Beta-karoten är också en färgämne i livsmedel med nummer E 160a. Lykopen är det röda pigment som ger färgen åt tomater.

Karotenoider är omättade kolväten som är mycket hydrofoba. De är olösliga i vatten, men i stället fettlösliga. Därför lagras karotenoider i fettvävnader i kroppen, men även i muskler, hud och ögon. Om man ska ta bort fläckar av karoten, måste man använda fettlösande borttagningsmedel. Ett trick är att gnugga fläcken med lite smör först, och sedan tvätta med tvål och vatten.

Karotenoider bidrar till ljusinsamlingen i fotosyntesen. De absorberar våglängder i det blågröna våglängdsområdet som klorofyllerna inte fångar upp.


Retinol, som bildas ur en halv beta-karoten, är en av de vanligare varianterna av A-vitamin.
"Retinol" av NEUROtiker" Public Domain Mark

Karotenoiderna skyddar också växterna mot alltför stark strålning. De omvandlar energin i strålningen till värme. Utan detta skydd skulle en del proteiner och cellmembraner i växterna ta skada.

När vi äter karotenoider, så spjälkas molekylen i två delar vid matsmältningen och bildar två molekyler A-vitamin. Vitamin A behövs för att foster ska utvecklas i den tidiga delen av graviditeten, och för att vi ska få en fullgod syn.

Lykopen är dock en karotenoid som inte bildar A-vitamin eftersom den saknar den cykliska kolvätegruppen som finns i A-vitamin.

Människor äter många olika karotenoider. Vi äter mest av β-karoten, lykopen, lutein, zeaxantin, β-kryptoxantin, och α-karoten, som tillsammans utgör 90 % av karotenoiderna i vår diet.

Karotenoiderna är också nyttiga. De har antioxidativ effekt och man har kunnat konstatera att de motverkar cancer.

Antocyaniner

Antocyaniner hittar vi i nästan alla frukter och bär, i många röda och blå blommor, och i höstlöv som blir röda när växtsäsongen lider mot sitt slut. Blåbär är särskilt rika på antocyaniner. Det är också gott om antocyaniner i rödkål.

Antocyaninerna innehåller många OH-grupper och sockergrupper, som ju är polära. Därför är antocyaninerna lättlösliga i vatten.

Eftersom antocyaninerna är antioxidanter, så anser man att de kan skydda mot fria radikaler som kan skada cellerna i kroppen. För mycket fria radikaler orsakar något som man kallar oxidativ stress. En hypotes är att de fria radikalerna bidrar till åldrandet och att antioxidanter skulle saktar ner åldringsprocessen något. Det finns tecken på att antocyaniner och andra flavonoider skulle ha ett flertal positiva hälsoeffekter.

Antocyaniner bryts ganska lätt ner av värme, syre och ljus. De är därför inte lätta att förvara. Om man vill behålla antocyaninerna, så är infrysning en möjlighet. Så länge som antocyaninerna finns i de frukter, bär och andra växter där de bildades, är dock nedbrytningen långsammare.

Betalainer

Betalainer påminner mycket om antocyaniner, till exempel vad gäller deras vattenlöslighet. Betalainer innehåller dock kväve, vilket antocyaninerna inte gör. Det har också visat sig att betalainer och antocyaniner aldrig förekommer tillsammans i samma växt.

Betalainer är antioxidanter, vilket betyder att de har förmågan att oskadliggöra fria radikaler som förekommer i kroppens celler. Fria radikaler är mycket reaktiva och kan bryta ner DNA och andra ämnen i kroppen. Om betalainerna verkligen fungerar i kropppen (in vivo) återstår att visa vetenskapligt, men hypotesen är att de skulle kunna minska risken för cancer och kärlsjukdomar. Man har kunnat visa att betalainer har viss hämmande effekt mot malaria och andra parasiter och att de har antimikrobiell effekt.

Det finns två typer av betalainer, nämligen betacyaniner och betaxantiner.

Betanin är färgen i rödbetor

Strukturen för betanin, det röda färgämnet i rödbetor.
"Betanin" av Shaddack" Public Domain Mark

Den mest kända betalainen är betanin, som finns i rödbetor och röda flugsvampar.

Betanin är ett livsmedelsfärgämne med nummer E162. Betanin är inte så stabilt. Det bryts ned av ljus, värme och syre. Det använd därför i frysta livsmedel. Det är lätt att utvinna betanin ur rödbetor eftersom det är så vattenlösligt.

Betaninens färg är pH-beroende med pKa1 = 3,3 och pKa2 = 8,5. Vid pH under 8 är färgen ljusare röd med dragning åt magenta. Vid pH över 9 är färgen blåviolett och mörkare. Vid vid tillräckligt höga pH sönderfaller betanin och färgen bleknar till en gröngul nyans.

Rödbetssaft kan användas som pH-indikator, men är inte lika bra som rödkålsindikatorn.

Litteratur

  1. Naoki Kanda, Takayuki Asano, Toshiyuki Itoh, Makota Onoda, Preparing "Chameleon Balls" from Natural Plants: Simple Handmade pH Indicator and Teaching Material for Chemical Equili, 1995, vol. 72, p. 1131, J. Chem. Educ.
  2. Preparing "Chameleon Balls" from Natural Plants: Simple Handmade pH Indicator and Teaching Material for Chemical Equilibriu, Journal of Chemical Education (JCE)
    http://jchemed.chem.wisc.edu:8000/Journal/Issues/1995/Dec/abs1131.html (2005-10-21)
  3. Kemibrev 2 för Naturkunskapsläraren november 2001, Kemilärarnas Resurscentrum (KRC)
    http://www.krc.su.se/web/infobrev/filer/2_Nat.doc (2005-10-21)
  4. Informationsbrev 11 Gymnasiet/KomVux/Grund Mars 1999, Kemilärarnas Resurscentrum (KRC)
    http://www.krc.su.se/web/infobrev/filer/11_GyKomGr.doc (2005-10-21)
  5. Upptäcktsfärden 19 oktober 2005, Kemiska institutionen, Umeå universitet
    http://www.chem.umu.se/presentation/upptacktsfarden-ht05.stm (2005-10-21)
  6. Rödkål - en naturlig universalindikator, Skolkemi, Umeå universitet
    http://school.chem.umu.se/Compiled/rodkal.html (2005-10-21)
  7. Using Starch to Dispense Indicators and Reagents, Nataša Zupančičm Brouwer, Saša A. Glažar, Metka Vrtančnik
    http://acta.chem-soc.si/47/47-1-81.pdf (2005-10-21)
  8. Sodium alginate, Food And Agriculture Organization Of The United Nations
    http://www.fao.org/docrep/W6355E/w6355e0x.htm (2005-10-21)
  9. Alginates, Martin Chaplin, London South Bank University
    http://www.lsbu.ac.uk/water/hyalg.html (2005-11-16)
  10. Alginate: Chime structures, Martin Chaplin, London South Bank University
    http://www.lsbu.ac.uk/water/hyalgh.html (2005-11-16)
  11. Emugerings-, stabiliserings- och förtjockningsmedel, Jordbruksverket
    http://www.sjv.se/amnesomraden/djurveterinar/foder/
    fodertillsatser/godkandafodertillsatser/
    emulgeringsstabiliseringsochfortjockningsmedel.
    4.7502f61001ea08a0c7fff48696.html (2005-10-21)
  12. Alginater, Shenet
    http://www.shenet.se/ravaror/alginater.html (2005-10-21)
  13. Förtjockningsmedel och geléämnen, Shenet
    http://www.shenet.se/ravaror/fortjockningsmedel.html (2005-10-21)
  14. Sodium alginate, Wikipedia
    http://en.wikipedia.org/wiki/Sodium_alginate (2005-10-21)
  15. Alginic acid, Wikipedia
    http://en.wikipedia.org/wiki/Alginic_acid (2005-10-21)
  16. Sodium Alginates and other Phyco-Polysaccharides, PDR health
    http://www.pdrhealth.com/drug_info/nmdrugprofiles/nutsupdrugs/sod_0017.shtml (2005-10-21)
  17. Algi-X och Vinamold, alternativ till gips och sillikon, Cebex keramikexperterna
    http://www.alfaproject.com/time/skins/cebex/webmaster/keramik/skydd.php (2005-10-21)
  18. Alginate, FAO Corporate Document Repository
    http://www.fao.org/documents/show_cdr.asp?url_file=/docrep/
    006/Y4765E/y4765e08.htm (2005-10-24)
  19. Agar and Alginate Production from Seaweed in India, FAO Corporate Document Repository
    http://www.fao.org/documents/show_cdr.asp?url_file=/docrep/
    007/ae448e/ae448e00.htm (2005-10-24)
  20. Introduction to Alginate, CyberColloids
    http://www.cybercolloids.net/library/alginate/production.php (2005-10-24)
  21. FMC Alginates, FMC BioPolymer
    http://www.fmcbiopolymer.com/Biopolymer/V2/PopProd/
    0,1979,Sel%253DIntroduction%2526Key%253D1294
    %2526ppID%253D33,00.html (2005-10-24)
  22. Lifecast Belly and Bodycasting Kits, Life-Casting.com
    http://www.fmcbiopolymer.com/Biopolymer/V2/PopProd/
    0,1979,Sel%253DIntroduction%2526Key%253D1294
    %2526ppID%253D33,00.html (2005-10-24)
  23. Zenit AB Konsthantverksmaterial (säljer natriumalginat), Zenit
    http://www.zenit-konst.se/Servlet (2005-10-21)

Fler experiment


kemiska metoder
Att göra bly
Att vara kemisk detektiv
Bestämning av antalet kristallvatten i kopparsulfat
Blev disken ren?
Bränna papper
Elektrofores av grön hushållsfärg
Framkalla fingeravtryck med jodånga
Framkalla fotopapper
Framställ låglaktosmjölk
Förtenning
Gör hårt vatten mjukt
Identifiera plasten
Innehåller koksaltet jod?
Kemi med zinkjodid, del 2: Återbilda grundämnena elektrokemiskt
Kemisk vattenrening
Matoljans viskositet och omättade fettsyror
Mät CMC med hjälp av droppstorleken
Syrehalten i luft
Testa C-vitamin i maten
Tillverka en ytspänningsvåg
Tillverka fotopapper
Tvätta i hårt vatten
Vad innehåller mjölk?
Vattenrening
Visa ytspänning med kanel

syror och baser
Att döda bakterier - kan Klorin & Javex va´ nå´t?
Badbomber
Brus-raketen
Den tunga koldioxiden
En märklig planta
Flaskor mun mot mun
Försvinnande bläck
Göra lim av kasein
Höna med gummiben?
Kemi i en plastpåse
Kemiskt snöfall
Löslighet och pH - En extraktion
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
Modellmassa av mjölk
Osmos i ett ägg
Pelargonens färg
pH i kokt mineralvatten
pH-förändringar vid fotosyntes
Regnbågens färger med Rödkåls-indikator
Saltkristaller av en aluminiumburk
Surt regn
Syror och baser i konsumentprodukter
Tag bort rostfläcken med det ämne som gör rabarber sura
Utfällning av aluminium
Utsaltning av alkohol i vatten
Varför svider det i ögonen när man skalar lök?
Varför äter vi Samarin?
Växtfärga med rödbetor enligt receptet från Västerbotten
Älskling, jag krympte ballongen

urval experiment under revidering
Badbomber
Bjud din jäst på mat
Blåsa ballong med hjälp av PET-flaska
Brus-raketen
Den bästa bulldegen
Den tunga koldioxiden
Diffusion av kopparjoner
Diffusionshastigheten hos ammoniak respektive väteklorid - en jämförelse
Eld - varför brinner det?
Elda stålull
En märklig planta
Gelégodis i vatten
Gör hårt vatten mjukt
Gör kopparslanten skinande ren - med redoxkemi
Hur gör man kakan porös?
Kemi i en brustablett
Kemi i en plastpåse
Koka vatten i en spruta
Ljuset under glaset
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
När flyter potatisen?
Osmos i ett ägg
Osmos i potatis
Pelargonens färg
pH i kokt mineralvatten
pH-beroende avfärgning av rödkål
pH-förändringar vid fotosyntes
Principen för dynamisk jämvikt
Pulversläckare
Regnbågens färger med Rödkåls-indikator
Surt regn
Syror och baser i konsumentprodukter
Tvätta i hårt vatten
Varför äter vi Samarin?
Vattenrening