Ljuset under glaset

Tillhör kategori: fysikalisk kemi, förbränning, gaser, urval experiment under revidering

Författare: Svante Åberg   Medverkande: Karin Bergström

Introduktion Riktlinjer Säkerhet Materiel Förarbete Utförande Förklaring Kemisk bakgrund Fördjupning Litteratur Fler experiment

Tid för förberedelse: 10 minuter

Tid för genomförande: 30 minuter

Antal tillfällen: 3

Säkerhetsfaktor: Ofarligt

Svårighetsgrad: Kräver viss labvana

Introduktion

Du har säkert gjort experimentet där man sätter ett upp-och-nedvänt glas över ett ljus i en vattenskål. Vad är det egentligen som händer? Stämmer det att det handlar om syremängden i luften?

Riktlinjer

Experimentet passar både som elevförsök och som demonstration.

Säkerhet

Enda risken med experimentet är hanteringen av öppen låga. Förvara inte lättantändliga vätskor eller annat i närheten.

Vattnet med BTB kan slås i avloppet. Ljuset kastas i hushållssoporna. Stålullen kastas i hushållssoporna eller sorteras som metall.

Materiel

Del 1 och 2

Del 3

Förarbete

Del 1 och 2

Inget förarbete.

Del 3

Utförande

Del 1: Gasvolymen

  1. Häll vatten i skålen, ca 2 cm djupt (Använd kranvatten, som är något basiskt).
  2. Färga vattnet med BTB (eller rödkålsindikator).
  3. Sätt ned ljuset på vattenytan och tänd det.
  4. Vänta en liten stund. Vänd sedan glaset med öppningen nedåt över ljuset.

Del 2: Undersök gasen i glaset

  1. Låt experimentet stå någon timme sedan ljuset slocknat.
  2. Studera sedan vad som hänt med vattnet. Vad beror det på?

Del 3: Syret i glaset

  1. Sätt ljuset i vattnet och tänd det.
  2. Vänd mätcylindern och sätt den med öppningen över ljuset.
  3. Låt experimentet stå i ca en vecka och iaktta vad som händer med vattennivån.

Förklaring

Del 1

Ljuset slocknade därför att syrehalten i luften i glaset sjönk. Luften i glaset blev mycket varm av ljuset. Den varma luften tar stor plats. När den efter en stund kyls ned, tar den mindre plats. Det utrymme som blir ”över” när luftens volym minskar, fylls ut med vatten.

Del 2

Vattnet i glaset blev gult, därför att koldioxiden som bildades vid förbränningen av stearinet löstes i vattnet och det bildades kolsyra som är sur. BTB färgas gult i sur lösning.

Del 3

Sedan ljuset slocknat stiger vattnet i cylinder stiger vattnet ytterligare genom att resterande syre förbrukas när stålullen rostar. Det tar tid för vattnet att stiga eftersom stålullen rostar långsamt.

Kemisk bakgrund

Vy för utskrift av kemisk bakgrund och fördjupning

Varför stiger vattnet i glaset när ljuset slocknar?


Innan ljuset tänds finns det ett antal luftmolekyler ovanför ljuset.

När ljuset tänds, ökar temperaturen och därmed också molekylernas hastighet. Avståndet mellan molekylerna ökar.

När glaset sätts över ljuset, slocknar det, luften i glaset svalnar, molekylernas aktivitet minskar och därmed luftvolymen. Den plats som blir över ersätts av vattnet.
Figur: © Karin Bergström, Svante Åberg

Del 1 - gasvolymen

När glaset sätts över ljuset i vattnet trycks vattenytan nedåt av luftmassan i glaset. Luften ovanför ljuset är mycket varm och luften i glaset värms upp. När syremängden i bägaren/glaset sjunkit från ca 20 % till ca 15 %, slocknar ljuset. Nu börjar luften i glaset att svalna och vattenytan stiger upp i glaset.

När luften var varm var luftmolekylerna långt ifrån varandra och tog därför stor plats. När luften svalnar närmar sig molekylerna varandra igen och tar därför mindre plats. Man kan säga att vattnet i skålen "fyller ut" det tomrum som då uppstår.

Del 2 - gasens egenskaper

BTB har färgat vattnet i glaset gult
Foto: © Karin Bergström

Efter en tid har vattnet som sugits upp i glaset blivit gult. I luften i glaset fanns koldioxid, som är en tung gas. Den löser sig lätt i vatten, även om det tar tid, och bildar kolsyra.

CO2(g) + H2O(l) → H2CO3(aq)

Kolsyran färgar BTB gul och rödkål gör surt ljust lila. Bland gaserna i glaset fanns alltså koldioxid.


Del 3

Stålullen rostar sakta och vattnet stiger.
Foto: © Karin Bergström

Det finns syre kvar i cylindern när ljuset slocknat. Syret och vattenångan i glaset att få järnet i stålullen att rosta enligt formeln:
4 Fe +3 O2 → 2 Fe2O3

Rost är hydratiserade järnjoner, en oidentifierad sammansättning av hematit och vatten.


Allmänna gaslagen

En gas består av en stor mängd partiklar (molekyler) som rör sig slumpmässigt med olika hastigheter, ungefär som när man slår en boll in i en grupp av bollar i biljard. När gaspartiklarna krockar med väggarna i det kärl som de finns i uppstår ett tryck.

Trycket ökar

Hur mycket syre behöver elden?

En tändsticka, ett ljus och cigarettändare slocknar vid olika halter av syre.

Tändsticka Stearinljus Cigarettändare med butangas
21 % -18 % Hela tändstickan brinner lätt. > 19 % Normal låga.  
17,5 % Tändsatsen brinner och lågan sprider sig till paraffinlagret på stickan i de flesta fall. 17 % - 16,5 % Brinner med långsmal låga.  
17 % -16,5 % Tändsatsen antänds och brinner i de flesta fall ner till paraffinlagret, men slocknar sedan. 16,5 % - 16 % Lågan börjar krympa, men ljuset förblir brinnande.  
16 % -15,5 % Tändsatsen antänder nätt och jämnt paraffinlagret på tändstickan (på vissa tändstickor). 16 % Brinner sakta med liten låga.  
15 % Tändsatsen brinner med en flämtande låga och slocknar sedan. < 15 % Ett brinnande paraffinljus ("stearinljus") slocknar. > 15 % Butantändaren kan lätt tändas och hållas brinnande.
    14,5 % En svag blå låga med orange topp, som precis hålls brinnande.
    14,25 % Lågan slocknar.
14 % Tändsatsen brinner några ögonblick och slocknar (Det finns syre i kaliumkloriden i tändsatsen).   14 % - 13 % Stora flammor som slocknar.
< 13 % Tändsatsen flammar till kortvarigt, men slocknar genast (inom 0,5 sekunder).   12,5 % Gnistor med partiell antändning, små eldklot.
    < 10 % Ingen antändning.

Luftens gaser

Sammansättning i modern tid

Efter Heinz Haber: Vår blå planet

Den luft som omger oss består av 21 % syre, 78 % kväve och ca en procent av ädelgaser, vattenånga och koldioxid. Halten koldioxid är väldigt låg, 0,038 %. Så har det inte alltid varit. År 1750 var koldioxidhalten 0,024 % och syrehalten var då 21 %.

Under de senaste 100 åren har halten koldioxid stigit kraftig. Orsaken torde vara den industriella förbränningen av fossila bränslen.


När jordens atmosfär skapades

Jordens atmosfär har genom årmiljonerna haft helt andra sammansättningar. När jordens yta började stelna, strömmade gas och ånga ut från jordens inre. Dessa gaser bestod till största delen av väte och helium, men också kol, kväve och syre. Gasen helium, som är en mycket lätt gas, försvann ut i världsrymden, likaså det väte som inte förenade sig med kolet och kvävet och syret. Atmosfären bestod alltså av metan, ammoniak och vattenånga.

När jordytan svalnade kondenserades vattenångan och bildade världshaven. Under de närmaste årmiljonerna därefter delade solens ultravioletta strålning sönder dessa kemiska föreningar, så att ammoniaken delades upp i kväve och väte, metangasen i kol och väte och vattnet i syre och väte. Vätet försvann ut i världsrymden då det är för lätt för att hålls kvar av gravitationen. Kväve är, till skillnad från syre och kol, inte särskilt reaktivt och kom att bli kvar som fri gas i atmosfären. Syret och kolet bildade koldioxid. Atmosfären bestod då av kväve och koldioxid.

Haven bildade en ursoppa i vilken det fanns primitiva organismer. Dessa livnärde sig på järn , svavel och andra ämnen som fanns i vattnet. Så småningom uppstod en typ av bakterier, cyanobakterier, felaktigt benämnda blågröna alger. De utvecklade en metod att bygga upp energirika sockerarter genom att ta tillvara koldioxiden i luften. De använde sig av energin i solljuset och vätet i vattnet. Restprodukten blev syre. Processen känner vi som fotosyntesen. Fritt syre är mycket reaktivt och under ett par miljarder år gick syret åt till att binda metalljoner, framförallt järnjoner som fanns lösta i haven. Geologerna anser att hematitmalmerna, blodstensmalmerna bildats på det sättet.

När allt järn oxiderats kunde fritt syre stiga upp i atmosfären. Det yttersta skiktet bildade ett skydd mot UV strålning, ozon, som består av tre syreatomer, till skillnad från syrgas som består av två atomer. Organismer utvecklats som kunde ta tillvara det reaktiva syret i vad vi känner till som metabolism eller cellandning.

Allt eftersom livsformerna utvecklades, steg syrehalten i luften. För cirka 600 miljoner sedan räknar man med att syrehalten var 20 %. Under karbon och perm perioderna, för 360 och 250 miljoner år sedan täcktes jorden av enorma träskmarker och kryptogamskogar. Syrehalten steg dramatiskt till 35 %. Den höga syrehalten tros ha gynnat de jätteinsekter som fanns vid den tiden. En sådan hög halt av syre ökar risken för häftiga bränder och en del forskare tror att det kan vara orsaken till att syrehalten sjönk och att de stora reptilerna dog ut.

De höga syrehalterna från den här tiden, 84 – 67 miljoner år sedan har man kunnat mäta i luftbubblor, som inneslutits i bärnsten, en slags kåda från växterna.

För 120 – 70 miljoner år sedan antas syrehalten ha stigit från 28 % till 35 %. Den höga halten varade i ca 20 miljoner år för att den ”hastigt” under några miljoner år falla till 28 %. Sedan 50 miljoner år sedan har syrehalten varierat mellan drygt 20 % och 15 - 17 % för att under de senaste 10 miljoner åren ligga på ca 21 %.

Syrehalten i gammal luft

Idéerna om att luftens sammansättning varierat genom jordens historia, bygger på de geologiska fynd man gjort. Den enorma storlek insekter och dinosaurier nådde för 200 -250 miljoner år sedan tros bero på att syrehalten då måste ha varit väldigt hög. Cirkulationen i en kropp på 90 – 100 ton kräver antingen ett stort hjärta eller en hög syrehalt. Dinosauriernas ”hastiga” försvinnande från jorden vill en del också förklara med att syrehalten sjönk.

Richard Owen var den förste som redan 1851 sade att det var syrebrist som var orsak till att dinosaurierna dog ut. Att mäta gashalterna i luft som är flera miljoner gammal, ansågs länge som en omöjlighet. 1987 antog forskarna Dr Robert Berner från Yale universitetet och Dr. Gary Landis från the US Geological Survey att man skulle kunna mäta luftens samman sättning i luftblåsor i bärnsten. Bärnsten är stelnad kåda från de enorma växter som fanns för 25 – 100 miljoner år sedan. I bärnsten har insekter och luft inneslutits och forskarna har sett en möjlighet att undersöka dem. Berner och Landis gjorde en stor undersökning. De gjorde mer än 300 mätningar av gashalterna i bärnsten både från Baltikum och Västindien.

I nedanstående tabell redovisas resultatet av undersökningen av nio gasbubblor i bärnsten från Cretaceous (Krita) -perioden för 75 – 95 miljoner år sedan. De romerska siffrorna står för de tre olika bärnstenarna som undersöktes och bokstäverna för de olika bubblorna i var och en som undersöktes.

Gas Halter i bärnstensprov (%)
  IA IB IIA IIB IIC IID IIIA IIIB IIIC
N2 63,4 65,0 64,4 63,3 54,8 64,5 60,8 49,1 51,0
CO2+O2 33,5 30,5 28,3 28,4 32,3 25,5 36,6 27,8 25,5

Berner och Landis menade att mikroorganismer som varit I luften har förbrukat syret och omvandlat den till koldioxid och att den ursprungliga syrenivån I bubblan är lika med summan av koldioxid och syre.

Efter Berner och Landis undersökningar kom debatten, om varför dinosaurierna dog, igång. En del trodde att det berodde på att syrehalten föll från 35 % till 28 % under de sista femhundratusen åren av kritaperioden. Andra menar att nedgången tog väldigt lång tid och kan därför inte vara den direkta orsaken.

Ett annat sätt att ta reda på luftens sammansättning i forntiden, är att undersöka sediment och ta reda på om syre producerats eller konsumerats. Man antar att för att det skulle kunna bilda de stora lager av kol från karbonperioden, måste syrehalten ha varit hög för att sedan sjunka när lagren eroderat. I norra Australien har man undersökt skifferlager i en gammal havsbotten och funnit att vattnet som varit vid ytan och längs stränderna, vatten som kommit i kontakt med luften har haft höga syrehalter.

Syreisotoper

"Vanligt" syre består av 8 protoner och 8 neutroner i kärnan. Syret i luften innehåller 99,76 % av det syre som brukar benämnas 16O. Syret har ett par stabila isotoper, 17O och 18O, som har en och två neutroner mer i kärnan. I forskningen är det förhållandet mellan 16O och 18O som är intressant. Det finns 0,20 % av isotopen 18O i luftens syre.

Det lättare 16O avdunstar från havet och halterna 18O blir därför högre i havsvatten. Och halterna 16O blir högre i luftens vattenånga och därmed också i nederbörd. Isotoperna är också känsliga för vattentemperaturen. Kunskapen om dessa isotoper använder man sig av när man studerar väderförhållandena för länge sedan. I isproppar från glaciärer kan man avläsa halterna av 18O i vattenmolekylerna och få en uppfattning om temperaturförhållandena.

Fördjupning

Brand

Med brand menas ofta eld som man tappat kontrollen över, åtminstone delvis. Ett gammalt talesätt är att ”elden är en god tjänare, men en sträng herre”. Risken för eldsvåda var mer näraliggande förr i tiden när husen var timrade, taken var täckta med träspån och man eldade i spisen för att laga mat och få värme. Små misstag, som att en gnista hamnade på fel ställe där den kunde starta en eld, kunde lätt ske.

Numera är riskerna för bränder mindre, men bränder orsakar fortfarande stora skador och tar ibland liv. Enligt statistik är de vanligaste orsakerna till brand i bostaden elfel, levande ljus, rökning, och köksspisen. Slarv och misstag ligger bakom flertalet bränder, men också bristande underhåll av till exempel elektrisk utrustning eller utebliven sotning av skorstenar.

Förutsättningar för brand illustreras av brandtriangeln


Brandtriangeln anger vad som krävs för brand.
"Fire triangle" av Gustavb" CC BY-SA 3.0

Eld är en kemisk reaktion där brännbara gaser reagerar med luftens syre under stark värmeutveckling. Vi ska titta närmare på vad som krävs för att underhålla en brand. En symbolisk figur som beskriver detta är den så kallade brandtriangeln. Om alla tre sidorna i triangeln föreligger, så är brand möjlig.

Det som behövs är: bränsle, syre, värme.

Bränsle

Bränsle är sådant som kan reagera med oxidationsmedel, såsom luftens syre.

Bränslet är nästan alltid organiskt material som har bildats med hjälp av fotosyntesen. Energin i solstrålningen har på så sätt lagrats i biomassan.

Ved är ett exempel på bränsle som bildas kontinuerligt i våra skogar. Kol, olja och naturgas är fossila bränslen som en gång i tiden var ved, blad och döda djur som gömdes under sediment och så småningom under årmiljonerna omvandlades till sin nuvarande form. De fossila bränslena skapades också genom fotosyntesen, vare sig de kommer från växter eller djur. Djuren fick ju sin energi genom att äta av växterna.

I princip kan även metaller vara bränslen, men det är ovanligt. Aluminium eller magnesium i är dock mycket brandfarligt om man väl fått eld på det. I solida block antänds metallen inte så lätt, men i pulverform kan branden bli explosionsartad.

Om det saknas bränsle, så kan det inte brinna. Stoppar du inte in fler vedträn i brasan, så kommer veden att ta slut och elden slockna, även om eldstaden är tillräckligt het och det är god syretillförsel.

Syre

Syret har förmågan att oxidera bränslet. Elden är alltså en redoxreaktion där syret är oxidationsmedel och bränslet reduktionsmedel. Även andra oxidationsmedel än syre kan underhålla förbränning. Till exempel kan man lika gärna elda i klorgas som i syrgas. Men syret finns ju överallt i luften, så i praktiken är det syret vi talar om när vi pratar om brand.

När syret reagerar med bränslet så sker en förbränning, vilket innebär att kol och syre bildar koldioxid och väteatomer i bränslet reagerar med syre till vatten. Har vi ett "rent" bränsle, så blir reaktionsprodukterna bara koldioxid och vatten. Förbränningsreaktionen är exoterm, dvs. avger värmeenergi. Kvar blir reaktionsprodukterna koldioxid och vatten, som är energifattiga.

Det krävs en kontinuerlig syretillförsel för att branden ska fortsätta. Om man täcker över elden, så kommer syret inte åt. Då slocknar elden. Vill man i stället få igång elden, så kan man blåsa på den. Den ökade syretillförseln ökar på reaktionshastigheten. Den ökade reaktionen ger kraftigare värmeutveckling och elden flammar upp.

Det är också den ökade syretillförseln som gör att brandrisken är mycket större när det blåser. Det handlar inte bara om att gnistor kan flyga med vinden och antända nytt bränsle, utan också om att värmeutvecklingen blir mycket kraftigare.

Värme

En låga kräver att bränslet är i gasform.

Om bränslet är t.ex. acetylen, så är det i gasform redan från början. I en acetylensvets blandas gas från acetylentuben med syret från syrgastuben i svetsmunstycket. Bränslemolekylerna och syrgasmolekylerna måste komma i kontakt med varandra för att reagera. I gasblandningen är denna kontakt mycket effektiv. Därför kan acetylensvetsen brinna med mycket hög temperatur.

Om bränslet är t.ex. ved, så måste veden förångas till gaser innan den kan börja brinna. Man kunde tänka sig att ett vedträ skulle kunna brinna på ytan där träet har kontakt med luften, men det blir för lite fart på reaktionen för att den ska kunna hålla igång.

Kraftig hetta får veden att sönderdelas och brytas ned till brännbara gaser. Denna process kallas för pyrolys. Om man lyckats få igång en brasa, så utvecklas tillräckligt med värme vid förbränningen för att ytterligare ved ska pyrolyseras och avge brännbara gaser. På så sätt kan elden fortsätta brinna.

Kedjereaktion

Om det finns mycket bränsle, god syretillförsel och bränslet är både torrt och finfördelat, så som det kan vara efter torka i en skog med mycket kvistar och barr, så kan brandutvecklingen bli nästan explosionsartad. Värmeutvecklingen blir så hög att inte bara bränslet närmast veden antänds, utan även brännbart material på avstånd tar eld.

I en lägenhet kan också hettan blir så stor att lägenheten plötsligt övertänds och branden blir explosionsartad. Det har att göra med den starka värmeutvecklingen som ökar på bildningen av brännbara gaser, som i sin tur ökar på värmeutvecklingen i en kedjereaktion. Det var erfarenheter av sådana bränder som gjorde att man beskrev elden som "en sträng herre".

Luft

Atmosfären

Luften är den atmosfär som omger jorden och som vi andas. Luftlagret kring jordklotet är tätast vid jordytan, men tunnas successivt ut innan det övergår i rymden. Man brukar säga att atmosfären är 100 km tjock, därefter är man ute i rymden. Men det finns spår av jordens atmosfär ända upp till 1000 km höjd. Det kan verka som att atmosfären är väldigt tjock, men i jämförelse med jordens storlek är luftlagret bara en tunn hinna.

Sammansättningen hos torr luft är:

kväve (N2)78,08 %
syre (O2)20,95 %
argon (Ar)0,93 %
koldioxid (CO2)0,04 %
diverse ädelgaser, väte, mm....

Vattenångan i luften

I tabellen finns inte vattenånga med. Andelen vattenånga är variabel och beror främst på temperaturen. På sommaren är halten vattenånga i atmosfären mycket högre än på vintern. Den totala mängden vatten i luften motsvarar i genomsnitt bara 25 mm regn om allt vatten i atmosfären på hela jorden skulle falla ned som regn samtidigt.

Den tidiga atmosfären

Luften har inte alltid haft den sammansättning den har nu. När jordklotet nyss hade svalnat, efter att solsystemet skapats, fanns inget syre. Atmosfären bestod mest av koldioxid. Efter livets uppkomst ändrades successivt förhållandena. När fotosyntetiserande organismer producerade syre som slaggprodukt, var det till en början så att syret bands till järn och bildade rost. Men när järnet tog slut blev det överskott av syre som hamnade i atmosfären. Nya organismer som andades syre utvecklades. Under en period var syrehalten i atmosfären över 30 %, men sedan minskade det igen till dagens 21 %. Syrehalten i atmosfären fortsätter faktiskt att minska, något som har pågått under 1 miljon år, men minskningen är mycket långsam.

Luftens kvalitet

Vi är helt beroende av atmosfären. Människor och djur måste andas luften för att få syre. Syret skulle kunna ta slut om inte växter producerade syre med hjälp av energin i solljuset. Växterna andas i stället in koldioxid som vi andas ut, så växter och djur är beroende av varandra.

Luftens kvalitet är också viktig. Till exempel kan överskott av växthusgaser rubba jordens temperatur så att klimatet ändras och kanske går över styr. Föroreningar sprids också lätt med vindarna och skapar problem. Sura gaser orsakade stora försurningsproblem för ett antal årtionden sedan, men lyckligtvis har man tagit itu med problemet så att situationen med försurning inte är lika kritisk nu.

material på avancerad nivå kommer att läggas in här

Gas

Gaser har speciella egenskaper som skiljer dem från vätskor och fasta ämnen. I en gas är avståndet mellan partiklarna mycket större än i en vätska. Avståndet är så stort att det inte finns några intermolekylära krafter som håller ihop partiklarna. De rör sig med stor hastighet, oordnat och fritt från varandra.

Gastryck av molekylernas kollisioner

En molekyl är väldigt liten, men det finns väldigt många! Varje gång en molekyl stöter emot ytan, på en burk t ex, så ger den en liten rekyl som tenderar att stöta bort föremålet. Alla molekylernas stötar ger tillsammans ett tryck som är större än man normalt föreställer sig. Vid normalt lufttryck är kraften 1000 N per dm2. Det motsvarar tyngden av 100 kg på varje kvadratdecimeter eller tyngden av 10 ton på varje kvadratmeter!

Att inte burkar, människor, fotbollar med mera trycks ihop av de väldiga krafterna beror på att det finns ett mottryck inifrån som är lika stort.

I figuren nedan ser man att det är fler molekyler som kolliderar med väggen på vänster sida än på höger. Gastrycket är alltså högre på vänster sida om väggen.

Gastrycket orsakas av molekylernas många små stötar. Gastrycket till vänster om väggen är högre därför att det är fler kollisioner.
Bild: © Svante Åberg

Kollisionerna på ömse sidor om väggen är ungefär lika kraftiga, vilket betyder att partiklarna rör sig ungefär lika fort. Man kan alltså dra slutsatsen att temperaturen är densamma på båda sidor om väggen.

Temperatur, kärlets volym och substansmängden påverkar trycket

Partiklarna kolliderar med varandra och med det omgivande kärlet. Det utgör gasens tryck. Trycket hos en gas beror på flera saker:

Alltså, trycket är proportionellt mot absolut temperatur och substansmängd och omvänt proportionellt mot volymen. Detta kan sammanfattas i Allmänna gaslagen.

Allmänna gaslagen:
pV = nRT
p = tryck, Pa
V = volym, m3
n = substansmängd, mol
T = temperatur, Kelvin
R = proportionalitetskonstant = 8,3145 J K-1 mol-1

Molvolym

Gasmolekylernas sammanlagda volym är väldigt liten i förhållande till gasens totala volym. Detta gör att en viss substansmängd av i stort sett alla gaser har samma volym vid samma tryck och temperatur. Gaserna har samma molvolym, och vid standardtryck och standardtemperatur (STP: p = 1 atm = 101,325 kPa = 1,01325 bar, T = 25 °C = 298,15 K) är molvolymen 24,47 dm3/mol.

Gasens densitet

Enklast är att räkna på en mol av gasen. Till exempel väger en mol koldioxid (CO2) 12,0 g + 2·16.0 g = 44,0 g. Vid standardtemperatur och tryck (se ovan) är molvolymen 24,47 dm3. Då är densiteten 44,0 g/24,47 dm3 = 1.80 g/dm3.

Luft består till ungefär 20% av syrgas (O2) och 80% kvävgas (N2). En mol syrgas väger 2·16.0 g = 32.0 g. En mol kvävgas väger 2·14.0 g = 28.0 g. En mol luft innehåller 0,20 mol syre och 0,80 mol kväve. En mol luft väger då 0,20·32,0 g + 0,80·28,0 g = 28,8 g. Vikten genom molvolymen blir då 28,8 g/24,47 dm3 = 1.18 g/dm3.

Dessa två beräkningar visar att koldioxid är tyngre än luft. Därför sjunker koldioxid till marken när den släpps ut i luften.

En motsvarande beräkning av densiteten för vattenånga (H2O) ger densiteten 18,0 g/24,47 dm3 = 0,73 g/dm3. Man kan alltså se att vattenångan är mycket lättare än luften. Därför stiger vattenånga som avdunstar från marken och vattendragen uppåt i osynliga bubblor av ånga. När vattenångan kommit tillräckligt högt är temperaturen så låg att den kondenserar till vattendroppar och blir synlig i form av moln.

Gaspartiklarnas rörelseenergi

Gaspartiklarna rör sig slumpmässigt, men i genomsnitt har de en rörelseenergi som motsvarar temperaturen. Ju högre temperaturen är, desto snabbare rör sig partiklarna. Temperaturen är därför ett mått på gaspartiklarnas rörelseenergi.

När man har en blandning av gaspartiklar som väger olika mycket, så får olika tunga partiklar ändå samma genomsnittliga rörelseenergi. Det innebär att tunga gaspartiklar rör sig långsammare än lätta gaspartiklar, annars skulle inte rörelseenergierna vara lika.

Till exempel rör sig vätemolekyler (H2) med molekylmassan 2 u 3.74 gånger snabbare än kvävemolekyler (N2) med molekylmassan 28 u. Man skulle kunna tro att vätet skulle röra sig 14 gånger snabbare eftersom kvävet är 14 gånger tyngre, men rörelseenergin är proportionell mot kvadraten på hastigheten. Därför blir kvoten mellan hastigheterna √ 28/2 = √ 14 = 3.74.

Gaslagar

Volymen och/eller trycket hos en gas varierar med temperaturen. Det beror på att med ändrad temperatur ändras gasmolekylernas rörelsehastighet. Om temperaturen sänks avtar hastigheten, krockarna mellan molekyler och molekyler och väggar blir mildare och rekylerna mindre. Om väggen kan krympa (t.ex. i en ballong) minskar volymen.


Gastrycket hos den inneslutna luften i ballongen balanseras precis av lufttrycket utanför ballongen plus ballongens elastiska sammandragning. Ifall luften är innestängd i en plastpåse som bara är delvis fylld, så bidrar inte påsen med något eget tryck, utan det är enbart det yttre lufttrycket som balanseras.
Bild: © Svante Åberg

Volymen och/eller trycket beror också på substansmängden gas, dvs. hur många mol gas vi har. En större mängd kräver antingen större volym eller ger högre tryck.

För att uttrycka sambanden mellan olika tryck, volym, temperatur och substansmängd hos gaser används följande beteckningar och enheter:

p = tryck (N/m2)
V = volym (m3)
T = absolut temperatur (K)
n = substansmängd (mol)
R = proportionalitetskonstant i allmänna gaslagen med värdet 8,314 J K-1 mol-1
k1, k2 osv. = proportionalitetskonstanter i gaslagarna med olika enheter

Allmänna gaslagen (gasernas allmänna tillståndsekvation) sammanfattar sambanden mellan substansmängd, temperatur, tryck och volym till en formel:

p·V = n·R·T (R = 8,314 J K-1 mol-1)

Evangelisto Torricello

Gaslagarna började undersökas 1643. Det började med barometern och en man som hette Evangelisto Torricello (1608-1647). Torricello använde kvicksilver för att tillverka den första barometern 1643.

Torricello fick ingen gaslag uppkallad efter sig. Däremot blev han ärad genom enheten Torr för tryck. En Torr motsvarar en mm av kvicksilverpelaren i hans barometer.

Boyles gaslag - trycket gånger volymen är konstant

Detta ledde till att Robert Boyle (1627-1691) kunde upptäcka sambandet mellan tryck och volym. År 1622 publicerade Boyle det som idag är känt som Boyles lag, dvs. att volymen av en gas är omvänt proportionell mot det absoluta trycket. Det kan också uttryckas som att produkten av trycket och volymen är konstant.

Sambandet mellan tryck och volym visas i Boyles lag:

p·V = k1 (vid konstant T och n)

Charles gaslag - volymen är proportionell mot absoluta temperaturen

I slutet av 1700-talet tog Jacques Charles (1746-1823) nästa steg på vägen mot gasernas allmänna lag. Charles gjorde vetenskapliga undersökningar om sambandet mellan trycket och temperaturen hos gaser i slutna behållare med konstant volym och kom fram till Charles lag, men han publicerade aldrig sitt arbete och det var inte förrän 1808 som resultaten publicerades. Han visade att volymen är proportionell mot absoluta temperaturen under förutsättning att trycket hålls konstant.

Sambandet mellan volym och temperatur visas i Charles lag:

V = k2·T (vid konstant p och n)


När man prickar in de experimentellt erhållna värdena för volym och temperatur kan man extrapolera den räta linjen till absoluta nollpunkten.
Bild: © Svante Åberg

Gay-Lussacs gaslag - trycket är proportionellt mot absoluta temperaturen

Resultaten publicerades då av Joseph Gay-Lussac (1778-1850) som hade gjort de slutliga mätningarna. Gay-Lussac fortsatte att undersöka sambandet mellan volymen och temperaturen hos inneslutna gaser vid konstant tryck och idag finns Gay-Lussacs lag uppkallad efter honom.

Sambandet mellan tryck och temperatur visas i Gay-Lussacs lag:

p = k3·T (vid konstant V och n)

Dalton gaslag - det totala gastrycket är summan av partialtrycken för de enskilda gaserna i en blandning

Daltons lag presenterades 1801 av John Dalton (1766-1844): det totala trycket av en blandning av är lika med summan av det partiala trycket av varje enskild gas. Partialtrycket är trycket som varje gas skulle utöva om det ensam befann sig i samma volym som de blandade gaserna med samma temperatur.

Sambandet mellan partialtrycken och det totala trycket visas i Daltons lag:

p = p1 + p2 + p3 + ... (vid konstant T och V)

Avogadros gaslag - volymen är proportionell mot substansmängden

År 1811 publicerade Amadeo Avogadro (1776-1856) en artikel som presenterade att alla gaser vid samma temperatur och tryck, lika volymer av olika gaser innehöll samma antal molekyler. Denna idé ignorerades i nästan 50 år och det var inte förrän Stanisalo Cannizaro 1860 presenterade Avogrados arbete som man erkände det. Idag kallas en mol för Avogadros konstant. Genom denna upptäckt börjar vår moderna syn på gaser.

Sambandet mellan volym och substansmängd visas i Avogadros lag:

V = k4·n (vid konstant T och p)

Allmänna gaslagen

Alla dessa samband kan sammanföras i den allmänna gaslagen eller gasernas allmänna tillståndsekvation:

p·V = n·R·T (R = 8,314 J K-1 mol-1)
Ideala gaser

Den allmänna gaslagen har vissa begränsningar. Den förutsätter att gasmolekylerna inte påverkar varandra. Vid höga tryck eller temperatur nära kondensationspunkten får de så låg energi eller kommer så nära varandra att detta inte gäller. Man har infört begreppet ideala gaser för de tänkta gaser som inte har några intermolekylära krafter. I den ideala gasen antas också att själva gasmolekylerna saknar volym.

Mer om vetenskapsmännen bakom lagarna

Det verkar ha rått delade meningar under olika tider och i olika länder om vilken vetenskapsman som ska namnge vilken lag. En presentation av männen ger en inblick i naturvetenskapens utvecklingshistoria under tre sekler.

Robert Boyle

Boyle var son till en brittisk earl och levde 1627-1691. Han studerade både i hemlandet och i Genève och Florens. Boyle ägnade mycket tid åt experiment, något som inte var så vanligt på den tiden. Studier av fysikaliska och kemiska fenomen i lufttomt rum studerades, bl.a. Boyles tankar runt hur små enheter av materia förenas i bestämda grupperingar var början till molekylbegreppet.

Jacques Charles

Charles var fransman och levde 1746-1833. Han blev professor i fysik och var pionjär på ballongflygningens område.1783 gjorde han den första uppstigningen med sin egenhändigt konstruerade vätgasballong. Han ägnade bl.a. sin forskning åt att studera hur gasers volym påverkas av temperaturen.

Joseph-Louis Gay-Lussac

Gay-Lussac var också fransman och professor i fysik. Han levde 1778-1850. Gay-Lussac gjorde ballonguppstigningar och tog luftprover från olika höjder. Han upptäckte att väte och syre förenades till vatten i volymförhållandet 2 till 1 och fortsatte att studera gasreaktioner. Vidare förbättrade han framställningstekniken för natrium, kalium och svavelsyra och upptäckte grundämnet bor.

John Dalton

Dalton som levde 1766-1844 är känd som den moderna atomteorins grundare. Den formulerades i början av 1800-talet och stod sig i nästan 100 år. Dalton observerade viktförhållandet mellan olika ämnens minsta partiklar och detta ledde honom till atomteorin. Han antog att grundämnen bestod av med en för ämnet karaktäristisk massa. Dalton skrev meteorologisk dagbok i 57 år och gjorde undersökningar på partiell färgblidhet.

Amadeo Avogadro

Italienaren Avogadro, som levde 1767-1856, var först jurist och ämbetsman. Han blev, efter att ha bytt bana, professor i naturfilosofi och fysik. Inspirerad av Gay-Lussacs studier av gasers volymförhållanden vid kemiska reaktioner formulerade han tesen att alla gaser vid samma tryck och temperatur innehåller samma antal molekyler. Detta accepterades på 1860-talet.

Avogadro har fått ge namn åt Avogadros konstant, antalet molekyler eller partiklar i substansmängden en mol.

Rost

Det finns ingen exakt formel för rost eftersom rost är en blandning av olika föreningar. Huvudkomponenten i rost är dock järn(III)oxid, Fe2O3.

Rost bildas när järn korroderar i närvaro av syre och vatten. Rost är sammansatt av varierande mängder av hydratiserad järn(III)oxid, Fe2O3·nH2O, järn(III)oxid-hydroxid, FeO(OH) och järn(III)hydroxid, Fe(OH)3. Rosten är ganska porös och har en färg som varierar mellan brunt och orange.

Först bildas den ytliga orangebruna rödrosten (Fe2O3), men den är ganska lätt att slipa bort. När rosten går på djupet bildas gravrost (FeO). Gravrosten har förmåga att ta upp fukt, vilket gör att rostangreppet fortsätter på djupet.

Rostproblem

Järn och stål är viktiga konstruktionsmaterial som används i mycket stor utsträckning, men utsätts lätt för rostbildning, särskilt i fuktiga och saltbemängda miljöer. Rosten är därför ett stort ekonomiskt problem, men även en säkerhetsrisk för hållfastheten hos bilar, broar och andra konstruktioner.

Foto: Ó Svante Åberg

Eftersom många verktyg och konstruktioner är tillverkade av stål, som är en form av järn, så blir det viktigt att skydda mot materialet sönderrostning. Det kan göras genom en tät övermålning eller genom att hindra fukt från att komma åt materialet.

Ibland är det svårt att upptäcka rostbildningen. Speciellt svårt är det när rosten bildas i smala springor och man inte kan se utifrån vad som håller på att hända. Att det rostar snabbare där det är syrebrist gör det inte lättare eftersom syrebristen uppstår längst in i smala sprickor och spalter, eller där ytan är dold under smutsen.

Rödrost i andra sammanhang

Det vi kallar rödrost är järn(III)oxid med formeln Fe2O3. Det finns som mineral i naturen och kallas hematit när det bryts som råvara för järnframställning. En form av järn(III)oxid är magnetisk och har använts i disketter och magnetband för lagring av data och för ljud- och videoinspelningar. Den röda järnoxiden fungerar också som polermedel inom guldsmide. Tillsammans med aluminiumpulver bildas en blandning som kallas termit. När termiten antänds utvecklar den mycket starkt värme och kan användas för svetsning. Dessutom är den rkröda färgen vacker, så den används också som färgpigment.

Material på avancerad nivå om rost kommer.

Rostbildning

En förutsättning för att järn eller järnlegeringar ska kunna rosta är närvaro av syre och vatten. Syret fungerar som oxidationsmedel när det bildas järn(III)oxid. Oxidationen sker vanligen i två steg så att Fe först bildar Fe2+, som sedan oxideras vidare till Fe3+.

Förutom syre behövs vatten. Vattnet går in som en del i rosten, antingen som hydrat eller som hydroxid. Dessutom bidrar vatten till att leda joner, vilket krävs när korrosionen sker genom lokala galvaniska element i metallytan.

Det är bara järn och järnlegeringar som bildar rost. Andra metaller kan korrodera på motsvarande sätt, men korrosionsprodukterna benämns då inte rost.

Kemiska reaktioner vid rostbildning

Eftersom rostbildning är en elektrokemisk process, så handlar det om en redoxreaktion. Oxidationsmedlet syre reduceras samtidigt om reduktionsmedlet järn oxideras. Reduktionen och oxidationen kan ske på olika ställen i materialet där reduktionen bildar katod (minuspol) och oxidationen anod (pluspol) i en galvanisk cell. Det förutsätter dock att både elektronvandring och jonvandring är möjlig mellan polerna. Elektronerna kan alltid vandra genom metallen, men för jonvandring krävs närvaro av vatten som jonerna kan lösa sig i. Det räcker med en tunn vätskefilm på ytan av metallen.

Reduktionen

Syre fungerar som oxidationsmedel, dvs. som elektronmottagare. När syret tar emot elektroner reduceras det enligt reaktionen
O2 + 4 e + 2 H2O → 4 OH

Eftersom det bildas hydroxidjoner påverkas processen av pH-värdet. I sur miljö drivs reaktionen kraftigare åt höger för att ersätta de hydroxidjoner som neutraliseras av syran. Reduktionen av syret och neutralisationen av hydroxidjoner är kopplade reaktioner. Det skyndar på rostbildningen.

Oxidationen

Järnet fungerar som reduktionsmedel, dvs. som elektrongivare. När järnet avger elektroner oxideras det enligt reaktionen
Fe → Fe2+ + 2 e

Nästa steg i oxidationen sker i närvaro av syre och vatten, vilket är nödvändiga för att rost ska bildas.
4 Fe2+ + O2 → 4 Fe3+ + 2 O2–

Syra-basreaktioner kompletterar rostbildningen

Fe2+ + 2 H2O ⇌ Fe(OH)2 + 2 H+
Fe3+ + 3 H2O ⇌ Fe(OH)3 + 3 H+

Dehydreringsjämvikter kompletterar rostbildningen

Fe(OH)2 ⇌ FeO + H2O
Fe(OH)3 ⇌ FeO(OH) + H2O
2 FeO(OH) ⇌ Fe2O3 + H2O

Bromtymolblått, BTB

En pH-indikator som slår om vid pH 7

Bromtymolblått, eller BTB som man oftast säger, är den vanligaste pH-indikatorn i skolan. Den är gul i sura lösningar när pH är under 7 och blå i basiska när pH är över 7. Färgomslaget sker alltså vid pH 7 och färgen är en blandning av gult och blått som ser grönt ut.

Olika pH-indikatorer slår om vi olika pH, inte nödvändigtvis vid pH 7. Men BTB slår faktiskt om vid pH 7, vilket är mycket praktiskt. Färgomslaget börjar synas vid pH 6 då en svagt grönaktig nyans hos det gula visar sig. På motsvarande sätt är pH 8 en ungefärlig övre gräns för när färgomslaget kan skönjas. Men den rent gröna färgen när 50 % av BTB-molekylerna är gula och 50 % är blå har man vid precis pH 7,0. Det pH-värde då indikatorn fördelas med 50 % på de två färgerna anges som pKInd (kan även heta pKa). För BTB är alltså pKInd = 7,0. Andra indikatorer har andra pKInd-värden. Exempelvis har fenolftalein pKInd = 9,7.

BTB-molekylen är övervägande opolär

Strukturen hos bromtymolblått visar
att den till stora delar är opolär.
Bild: ÓSvante Åberg

Molekylstrukturen för BTB är till stora delar opolär. Den löser sig därför lätt i något opolära lösningsmedel som t.ex. etanol. Lösligheten påverkas av formen. Den oladdade syraformen HInd är mer opolär än den laddade basformen Ind- vilket gör att saltet NaInd (Na+Ind-) av BTB är mer vattenlösligt än syraformen.

När man bereder indikatorlösning från pulver av syraformen av BTB bör man börja med att lösa pulvret i t.ex. 2-propanol. När BTB har löst sig kan man sedan späda med lika mycket avjonat vatten till dubbla volymen. Det är svårt att lösa syraformen av BTB direkt i vatten.


Järn

Järn är ett grundämne med beteckningen Fe, vilket är de två första bokstäverna i det latinska namnet Ferrum. Järn är antagligen den metall som haft störst betydelse för människan genom historien. När man upptäckt hur järn kunde framställas ur malmen, började det gradvis konkurrera ut brons som var känt sedan tidigare. Järnåldern var början på en allt snabbare teknisk utveckling med järn och stål som konstruktionsmaterial som fortsätter än idag.

Sverige har en lång tradition av att framställa järn och stål. Järnmalm bröts tidigt i Bergslagen, men den viktigaste malmbrytningen sker nu i Kirunavaara och Malmberget. Internationellt är ändå Sverige en liten aktör på marknaden.

En viktig egenskap hos järn är att egenskaperna kan förbättras genom inblandning av kol och andra metaller. Kolet ger järnet hårdhet och legeringsmetaller såsom nickel och krom förbättrar seghet, skyddet mot korrosion med mera. Stålet kan också härdas genom upphettning följd av snabb avkylning. Dessutom kan stålet smidas.

En nackdel med järn och stål är att det rostar. Det krävs åtgärder för att minska rostproblemet, vilket man kan göra på flera olika sätt. Trots det kostar korrosionen enorma summor varje år.

Gjutjärn

När järnet tillverkas ur malmen används kol som reduktionsmedel. Kol löser sig i järnsmältan. Om sådant järn får stelna blir resultatet en kollegering av järn som lämpar sig för gjutning, men är inte smidbart.

Stål

Genom färskningsprocesser kan kolhalten minskas. Järn med låg kolhalt kallas stål. Stål finns i många olika kvalitéer där ofta andra metaller också ingår som legeringsämnen. Val av legeringsämnen och halter beror på vilka egenskaper man vill att stålet ska ha.

Stål är smidbart. Själv smidningsprocessen ger förbättrade materialegenskaper genom att kristallstrukturen i järnet förändras.

Järn i människor och djur

Järn är ett livsnödvändigt grundämne för de flesta levande organismer. Järnet ingår i hemgruppen som binder syre för transport via blodbanorna ut i kroppens delar.


Ej syresatt struktur med Chime

Syresatt struktur med Chime

Materialdata för järn

Smältpunkten för rent järn är 1538 °C. Smältpunkten är hög, liksom för flertalet andra metaller, eftersom metallbindningen i materialet är stark. Att värma 1 kg järn från 0 °C till smältpunkten kräver 690 kJ och sedan krävs ytterligare 247 kJ för att smälta det. Fortsätter man värma så når man till slut kokpunkten kokpunkt vid 2862 °C.

Molmassan är 55,847 g/mol. Densiteten vid rumstemperatur är 7,874 g/cm3 och vid smältpunkten 6,98 g/cm3.

De vanligaste oxidationstillstånden är +2 och +3. Eftersom järnet är en relativt oädel metall förkommer den i naturen mest som kemisk förening, ofta förenad med syre eller svavel.

Tekniskt så används järn nästan alltid legerat med andra ämnen. Legeringsämnena förbättrar hårdhet, korrosionsbeständighet osv.

Förekomst

Jordskorpan består till ca 6 % av järn, som är den näst aluminium vanligaste metallen och det fjärde vanligaste grundämnet där. Järnhalterna i jordens inre är betydligt högre, och i jorden som helhet är järn det vanligaste grundämnet med uppskattningsvis ca 35 % av jordklotets totala massa. Även i universum är järn ett ganska vanligt grundämne. Eftersom järn lätt förenar sig med andra grundämnen, främst syre och svavel, är gediget järn ytterst ovanligt i naturen. Det finns som legering dels med endast några procent nickel i fyndigheter främst på ön Disco (Grönland) där det bildats genom en naturlig masugnsprocess, dels med nickelhalter på 34-77 % i den naturligt förekommande legeringen nickeljärn. Vissa meteoriter har också höga järnhalter.

I jordskorpan finns ett stort antal järnhaltiga mineral. De för utvinning av metallen viktigaste är oxider och karbonat. Oxidiska järnmineral är magnetit, Fe3O4, som bildar svartmalm, hematit (järnglans), Fe2O3, som bildar blodstensmalm och limonit (järnockra), FeO(OH)·n H2O, som bildar sjö- och myrmalm. Järn finns också som karbonatet siderit (järnspat), FeCO3, som sulfiden FeS2 (järn(II)sulfid) i mineralen pyrit (svavelkis), markasit och magnetkis, som silikat i t.ex. chamosit, som fosfat i vivianit Fe3(PO4)2·8 H2O och tillsammans med titan i dubbeloxiden ilmenit, FeTiO3.

Världens reserver av järnmalm uppskattas till drygt 290 200 miljoner ton med ett järninnehåll av ca 110 000 miljoner ton. Havsvatten innehåller ca 0,1 mg järn/ton.

Framställning i modern tid

Tekniskt järn är järn som antingen innehåller avsiktligt tillsatta legeringsämnen eller föroreningar som härstammar från utgångsmaterial eller framställningsprocess. Bland legeringsämnen intar kol en specialställning. Kolhalten bestämmer till stor del järnets egenskaper. Järn med kolhalt mindre än ca 2 % kallas stål och är smidbart. Järn med högre kolhalt benämns gjutjärn, tackjärn eller råjärn. Stålframställning från järn sker enligt ett flertal metoder där utgångsmaterialet är smält råjärn eller - om järnframställningen skett i fast form - järnsvamp. Skrot är också ett viktigt utgångsmaterial. Tillverkningsmetoderna behandlas mer ingående under andra uppslagsord, t.ex. bessemerprocess, elektrometallurgi, järnsvampprocesser, Kaldoprocessen, LD-processen, masugnsprocessen, martinprocessen, smältreduktionsprocesser och thomasprocessen. Se även stål och gjutjärn samt metallurgi. Järn och stål är världens viktigaste konstruktionsmaterial; se konstruktionsstål.

Järnframställningens utveckling

Framställning av järn ur malm är känd sedan Hettiternas tid, 1400-talet f.Kr och tidigare. Tillverkning av järn i Sverige anses ha tagit sin början ca 400-500 år f.Kr.; den grundades på sjö- och myrmalm. Brytning av bergmalm började troligen inte förrän på 1100-talet. Framställning av smidbart järn skedde länge direkt ur malm genom en enda process. I början gjordes endast en grop i marken, fodrad med lera eller sten. Bränsle och reduktionsmedel var ved som fick brinna ned till en glöd, varmed rostad myrmalm upphettades och reducerades till järn. Längre fram gjordes även ugnar av sten, som höjde sig över markytan men dock var mycket låga; träkol användes i stället för ved. Luft tillfördes genom naturligt drag vid de äldsta ugnarna. Genom att införa bläster, först hand- eller trampdriven men senare driven av vattenkraft, åstadkom man högre temperaturer. Temperaturen i blästerzonen blev dock inte så hög och atmosfären inte så starkt reducerande att det erhållna järnet smälte till råjärn (tackjärn). Det samlades i halvsmält form på ugnsbottnen och fick brytas ut med jämna mellanrum efter avställning av driften. Man fick fram ett mycket slagghaltigt järn, som genom upprepad upphettning och hamring bearbetades till en för verktyg och vapen användbar produkt.

I strävan att ekonomisera driften av ugnarna ökades ugnshöjden, och luftinblåsningarna gjordes effektivare. Järnets kolhalt ökades därvid och järnet erhölls i smält form. Gångarten avskildes som flytande slagg. Järnet kunde gjutas och användas som utgångsmaterial för framställning av smidbart järn, stål. Denna utveckling från en diskontinuerlig process till en kontinuerlig schaktugnsprocess, masugnsprocessen, skedde under 1100-1200-talen.

För att kunna överföra tackjärn till smidbart järn utvecklade man de primitiva metoderna till de s.k. härdsmides- eller välljärnsmetoderna, t.ex. osmund- (medeltiden), tysk- (1500-talet), vallon- (1600-talet) och lancashiresmide (1800-talet). Som bränsle och reduktionsmedel användes länge träkol i masugnarna. P.g.a. brist på träkol provades som alternativ stenkol i form av koks. Den första stenkolsmasugnen uppfördes i England 1735. I Tyskland byggdes den första koksmasugnen 1767. Genom riklig tillgång på träkol, järnmalm lämplig för masugnsdrift och vattenenergi hade dittills Sverige varit ledande inom järnframställningen (jfr Järnhanteringen i Sverige nedan). I mitten av 1700-talet härrörde 30-40 % av världshandeln med järn från Sverige. Andelen sjönk dock snart mycket kraftigt. I Sverige, som saknar inhemska koksande stenkol, började träkol ersättas med koks först under de första åren av 1900-talet.

Under 1900-talets första hälft byggdes i Sverige ett flertal elektromasugnar för råjärnsframställning. I dessa ersätts bränslet av el, och reduktionsmedlet utgörs av träkol eller koks (stenkol). Från 1960-talet sker all framställning i Sverige i masugnar med koks som bränsle och reduktionsmedel.

Vid sidan av masugnsprocessen har under 1900-talet järnsvampprocesser utvecklats, där järnmalmen reduceras i fast fas i schaktugn med gas, numera framställd ur naturgas, eller i roterugn eller tunnelugn med stenkol och koks. Denna råjärnsframställningsmetod tillämpas numera endast i ringa utsträckning i Sverige. Här hade den dock stor betydelse i mitten av 1900-talet. Ett intensivt arbete pågår under 1990-talet i olika delar av världen för att utveckla en ny typ av järnframställningsprocesser - s.k. smältreduktionsprocesser - där agglomererade järnmalmer (sinter) ersätts av järnmalmspulver (slig), koks ersätts av stenkolspulver och masugnen oftast ersätts av en konverter.

Råjärnsproduktionen i Sverige uppgick under 1990-talet till ca 3 miljoner ton per år och sker i två masugnar vid SSAB, Luleå, och två masugnar vid SSAB, Oxelösund. Järnsvamp framställs i Höganäs i en kvantitet om 100 000-120 000 ton per år. Järnsvampen används som utgångsmaterial för järnpulver.

Av det råjärn som tillverkas i världen (537 miljoner ton 1998) utgör 93,1 % masugnsråjärn; resten är järnsvamp som framställs huvudsakligen i länder där billig naturgas är tillgänglig som bränsle och reduktionsmedel.

Järnets egenskaper

Naturligt järn består av en blandning av fyra stabila isotoper med masstal 54, 56, 57 och 58. Ett tiotal radioaktiva isotoper är dessutom kända.

Rent järn är en silvervit, plastiskt formbar och ej särskilt hård metall, som är ferromagnetisk upp till Curie-punkten vid 768 °C. Om en järnmagnet upphettas över denna temperatur, förlorar den sin magnetisering. Järn har tre allotropa modifikationer. Det vid vanliga temperaturer stabila s.k. α-järnet med en rymdcentrerad, kubisk struktur övergår vid 906 °C till en ny modifikation, g-järn, som har ytcentrerad kubisk struktur, är paramagnetiskt och kan bilda fasta lösningar med järnkarbid (cementit) Fe3C, vilket utnyttjas vid stålframställning. Vid 1 403 °C bildas en ny allotrop modifikation, δ-järn, med rymdcentrerad, kubisk struktur, som är stabil upp till smältpunkten. Rent järn leder elektrisk ström ca sex gånger sämre och värme ca fem gånger sämre än koppar.

Rent järn är stabilt i torr luft och i vatten som inte innehåller syre eller koldioxid. Metallen reagerar däremot lätt med utspädda syror under bildning av vätgas. I koncentrerade oxiderande syror som salpetersyra eller sura dikromatlösningar överdras ytan med ett tätt lager av järn(III)oxid, Fe2O3, som skyddar mot vidare angrepp (s.k. passivering). Järn reagerar även med varm koncentrerad natriumhydroxid under vätgasutveckling och bildning av järn(III)hydroxidfällning. I fuktig luft eller i syrehaltigt vatten överförs metallen snabbt till järn(III)oxidhydroxid, FeO(OH), rost. Järn reagerar direkt med de flesta icke-metaller. I finfördelad form brinner järn i luft (är pyrofor) och metallen reagerar också direkt med svavel, halogener, kol och fosfor. Järnets fysikaliska och kemiska egenskaper varierar kraftigt med halten kol och lösta metaller.

Syre

Syre i jordskorpan

Syret är det vanligaste grundämnet i jordskorpan. Där ingår det i en mängd olika mineraler, främst oxider, karbonater och silikater.

ämnehalt i jordskorpan
syre45,5 %
kisel27,2 %
aluminium 8,3 %
järn 6,2 %

Syre i atmosfären

I luften finns syre i form av O2-molekyler och i stratosfären (den övre delen av atmosfären 15-40 km) finns syre i form av ozon, O3. Ozonskiktet skyddar jorden från solens ultravioletta strålning.

Torr luft innehåller ca 21 % syre och 78 % kväve. Resten består av ädelgaser och koldioxid. Luftens vattenhalt kan variera mellan 0,01 och 4,0 volymprocent.

Syrehaltens inverkan

Syre underhåller brand

Om syrehalten i luften går under 16 % slocknar en brand av sig själv. Men normalt innehåller luften 21 % syre, vilket gör att ved och annat brinner lätt. Om syrehalten är högre, över 30 % som man tror den har varit en tidigare period i jordens historia, så kan bränder få nästan explosiva förlopp. Ett sätt att påvisa syre i skolan är att sänka ned en glödande sticka i en kolv med syrgas. Syret får elden att flamma upp.

Människokroppen är anpassad till 21 % syre

Vår kropp är väl anpassad till en syrehalt på 21 %. Om syrehalten sjunker ner mot 14 % får man en ökad andningstakt och ökad puls. Ner mot 10 % blir man snabbt utmattad och omdömet minskar kraftigt. Under 10 % är man orkeslös och kan inte gå eller stå. Under 6 % blir man medvetslös och hjärnan tar snabbt skada av syrebristen.

Men högre syrehalt än de normala 21 % som finns i luften är inte heller alltid bra. Att andas in ren syrgas fräter på lungorna eftersom syret är en mycket reaktiv gas. Men ännu värre är riskerna att syret skadar nervsystemet och det kan till och med leda till döden. Dykare som andas ren syrgas kan råka illa ut om tekniken inte fungerar som den ska. Det finns också många andra skador som höga syrehalter kan orsaka på kroppen.

Jordens atmosfärs historia

När jorden skapades för ca 4,6 miljarder år sedan fanns inget syre i atmosfären. Den bestod främst av koldioxid, vattenånga, kväve och svavelångor. De första primitiva organismerna i urhavet använde energi från järn och svavel. Så småningom utvecklades cyanobakterierna. De använde sig av solenergi för att omvandla koldioxid och vatten till energirikt druvsocker. Som restprodukt bildades syre. Processen kallas fotosyntesen.

Syre är ett mycket reaktivt ämne som gärna reagerar med andra ämnen. Detta gör syre giftigt för många organismer. Det syre som bildades av cyanobakterierna togs upp av fria metalljoner och det dröjde ca 2 miljarder år tills syrehalten började stiga i atmosfären. Då hade alla metalljoner, främst järn, som var lösta i haven bundits. Så har de flesta av våra järnmalmer bildats.

Att syre frigjordes till atmosfären var en förutsättning för att livet skulle "kliva upp på land". Syret i den övre delen av atmosfären bildade ozonskiktet som skyddar livet på land mot UV-strålning. Den syrehaltiga miljön på land gav bra förutsättningar för de organismer som anpassat sig till syret och kunde utnyttja det i sin energiomsättning.

Under karbon och perm, 360-250 miljoner år sedan, fortsatte syrehalten att stiga. Då dominerades jorden yta av enorma träskmarker med stora skogar av ormbunkar. Syrehalten fortsatte att stiga till 35 % och den höga syrehalten gynnade utvecklingen av jättelika insekter och dinosaurierna. En så hög syrehalt gjorde luften explosiv och minsta gnista kunde orsaka bränder. Genom enorma skogsbränder sänktes syrenivån till 21 %. En del forskare tror att den sänkta syrehalten kan ha bidragit till att dinosaurierna dog ut. Med en syrehalt på 21 % finns en balans mellan växternas fotosyntes och förbrukningen av syrgas hos alla övriga organismer.

material på avancerad nivå kommer att läggas in här

Vatten

Ett ovanligt, men korrekt namn för vatten, är diväteoxid. Den kemiska formeln är alltså H2O. Vatten är det enda kemiska ämne som naturligt förekommer både i fast, flytande och gasform. Det är också ett av de absolut vanligaste ämnena på jorden.

Vattnets ovanliga egenskaper

Vatten har en ovanligt stor förmåga att lagra värme. Oceanerna spelar en viktig roll i jordens klimat genom att stabilisera temperaturerna. Vattenströmmarna i haven transporterar varmt vatten från ekvatorn mot polerna och kallt vatten från polerna tillbaka mot varmare områden. Dessa strömmar djupt ned i havet är som gigantiska osynliga floder som slingrar sig runt hela jordklotet. Strömmarna bidrar också till att transportera näring till områden där djur- och växtliv frodas i överflöd.

Vattnet är tyngst vid +4 °C.
Bild: © Svante Åberg

Vatten har den ovanliga egenskapen att när det fryser (stelnar), så får den fasta formen av ämnet lägre densitet än den flytande. Den lägre densiteten gör att is flyter ovanpå vatten. Tack vare det bottenfryser inte sjöar. I stället lägger sig isen som ett värmeisolerande täcke ovanpå sjöarna och fiskar, grodor och växter kan leva vidare i väntan på nästa vår. Snön som lägger sig ovanpå isen är extra värmeisolerande på grund av att den innehåller mycket luft. Snön är också fruset vatten, men snökristallerna gör att den inte packas så tätt.

Vatten är också ett ovanligt bra lösningsmedel. Det är ett polärt lösningsmedel, vilket innebär att det har förmågan att lösa ämnen som är mer eller mindre laddade. Det medför att vatten kan lösa salter ur jorden och berggrunden, men också att vatten kan lösa de många olika biologiska molekyler som finns i cellerna i djur och växter. Lösta ämnen kan diffundera, dvs. spridas ut i vätskan. Tack vare det kan olika molekyler träffa på varandra i cellvätskorna och reagera. Om molekylerna inte hade denna rörlighet skulle de biokemiska reaktionerna i kroppen stanna av och vi skulle varken kunna röra oss, tänka eller växa.

Vatten har ovanligt hög ytspänning. Ytspänningen gör vattendroppar runda, gör så att skräddare kan gå på vattenytan. Ytspänningen ger också kapillärkraft som hjälper träden kan "dra" upp vatten via sina kärl flera 10-tals meter. Det är mycket mer än när man har en vanlig sugpump. Då är 10 m den maximala höjden man kan pumpa vatten (beroende på att atmosfärstrycket inte motsvarar en högre vattenpelare än så).

Vattnet är livsnödvändigt

Vatten är ett av de allra viktigaste ämnena på jorden. Det är en av huvudbeståndsdelarna i de levande organismerna och i deras omgivning. En mycket stor del av de kemiska reaktionerna på jordytan sker i vattenlösning och detta gäller inte minst livsprocesserna. Vatten är också det oftast använda lösningsmedlet.

Vatten är en mycket stabilt ämne. Det vatten som finns på vår planet är därför till stora delar mycket gammalt, speciellt det som finns på stort djup i marken och bergen. Men trots att vatten är mycket stabilt så deltar det i de kemiska reaktioner som sker i samband med fotosyntes och respiration. Fotosyntes och respiration fungerar som ett kretslopp i naturen. I fotosyntesen kopplas vatten samman med koldioxid när sockerarter och andra organiska ämnen byggs upp. Stärkelse är exempel på en sockerart som växterna bildar för att lagra energi. Cellulosa och lignin som finns i veden är ett annat exempel.

När djur och människor äter växter förbränns maten och sönderdelas till vatten och koldioxid igen. Kretsloppet i naturen är ett nollsummespel där mängden vatten i stort sett inte ändras. Vattnet som binds i växter och djur kommer snart tillbaka ut i naturen igen och bildar moln, regn och vattendrag.

Eftersom vi är så beroende av vatten för att dricka och laga mat, tvätta oss, för bevattning av odlingsmark, i olika industriella processer med mera, så är vattenkvalitén viktig. Vanligen duger bara sötvatten. Men av allt vatten på jorden är bara en mycket liten del sötvatten. Och av sötvattnet är det mesta bundet i glaciärer. Visserligen har vi gott om rent sötvatten i vårt land, men i många länder är rent vatten en bristvara. Det är därför väldigt viktigt att vi inte förorenar det rena sötvatten som finns, utan är rädd om det och använder det på ett förståndigt sätt.

Vattnet blev referens för temperaturskalan

Vattnets fryspunkt är 0 °C och kokpunkten 100 °C vid normalt lufftryck. Det är ju praktiskt och enkelt med så jämna siffror. Det blev så därför att man valde vatten som referens när temperaturskalan skulle definieras på förslag av Anders Celsius åt 1742. I själva verket satte Anders Celsuis 0 °C vid kokpunkten och 100 °C vid fryspunkten, men senare insåg man att det var mer logiskt att ha det högre värdet när det var varmare. På förslag av Carl von Linné vände man på skalan efter Celsius död, så han Anders Celsius fick själv inte veta att det hade hänt.

När man sedan insåg att det finns en absolut nollpunkt på temperaturskalan definierade man Kelvin-skalan. Avståndet mellan värdena i Kelvin-skalan är exakt lika stort som i Celsius-skalan, men de har olika nollpunkter:
0 K = -273.15 °C och 0 °C = + 273.15 K

Vätebindningar karaktäriserar vattenmolekylen

Vätebindningarna i vatten.
Modifierad av Michal Manas, original av Qwerter (modell): CC BY-SA 3.0, bild

Vattnets polaritet är mycket hög. Polariteten beror på vätebindningar. Vätebindningen är en extra stark dipolbindning som håller samman de olika laddade ändarna hos två vattenmolekyler. Vattenmolekylens syre är lite minusladdad på grund av att syret drar till sig elektronerna i molekylen effektivt. De två vätena är lite plusladdade eftersom de inte drar till sig elektronerna lika bra och den positiva laddningen väteatomens kärna då överväger. Men som helhet är vattenmolekylen oladdad.

Vätebindningarna ger hög ytspänning

Tack vare vätebindningen attraherar vattenmolekylerna varandra extra mycket. Vätebindningarna får vattenmolekylerna att hålla samman i långa kedjor och nätverk, men det är bindningar som hela tiden bryts och återbildas. Styrkan i vätebindningen gör att både smältpunkten och kokpunkten är betydligt högre än man annars skulle förvänta sig.

Vätebindningen gör också att vatten har en ovanligt hög ytspänning. Ytspänningen är ett mått på den sammanhållande energin i vätskeytan.

Vinklad molekyl ger hexagonal struktur

I flytande vatten (vänster) är strukturen oordnad. I fast is (höger) är strukturen ordnad hexagonal och tar då större plats.
Bild: © Svante Åberg

Vätebindningen och det faktum att vattenmolekylen är vinklad gör att vatten i kristallform, dvs. is, har en hexagonal (sexkantig) struktur med tomrum inuti sexhörningarna. Dessa tomrum gör att isen har lägre densitet än flytande vatten.

Det normala är att densiteten hos en vätska ökar när temperaturen sjunker. Det beror på att molekylrörelserna blir mindre häftiga och molekylerna därför inte knuffar bort varandra lika mycket. Även vatten ökar sin densitet när temperaturen sjunker, men bara ned till +4 °C. Blir det ännu kallare minskar densiteten igen. Det beror på att den hexagonala strukturen som vätebindningarna och den vinklade vattenmolekylen orsakar börjar bildas så smått redan innan vattnet fryser till is.

Vattnets syra-basegenskaper

Vatten är ett amfotert ämne. Det betyder att vatten kan fungera både som syra och som bas. Vatten deltar därför i många syra-basreaktioner. Till exempel reagerar vatten med koldioxid och bildar kolsyra som sedan bildar vätekarbonat och karbonat. Det finns flera gaser som bildar syror tillsammans med vatten. Till exempel reagerar svaveltrioxid till svavelsyra och kvävedioxid reagerar med vatten till salpetersyra.

Surhetsgraden anges med pH. pH är definierat bara i en vattenlösning, så vatten är i praktiken universallösningsmedlet för syror och baser i kemiskt arbete.

Luftens löslighet i vatten

Luften innehåller framför allt kvävgas och syrgas, men även små mängder av argon och koldioxid. Gaserna i luften har en viss löslighet i vatten. Lösligheten beror på vilken gas det är. Koldioxiden har en särskilt hög löslighet i vatten.

Men koncentrationen av gasen i luften påverkar också hur mycket som löser sig i vattnet. Gasen i luften och gasen i löst form i vattnet står i jämvikt. Ju mer det finns i luften, desto mer löser sig i vattnet.

I vattnet finns därför mest kvävgas, därefter syrgas och sedan löst koldioxid. Koldioxiden reagerar också med vattnet och bildar kolsyra.

Salthalten i vattnet minskar gasernas löslighet. Därför är det lite mindre lösta gaser i havsvatten än i sötvatten.

Temperaturen är också viktig. Gasernas löslighet minskar snabbt med ökande temperatur. Det kalla vattnet vintertid kan innehålla betydligt med syre än det varma sommarvattnet. Vissa fiskarter, såsom laxfiskarna, är särskilt syrekrävande. De klarar sig därför inte i varma vatten.

Henrys lag

När man ska räkna på löslighet av gaser i en vätska används med fördel Henrys lag. Till exempel för att få reda på koncentrationen av syrgas i vattnet i en sjö eller koldioxidhalten i blodplasman. Lagen lyder: Vid konstant temperatur är lösligheten av en gas i en vätska proportionell mot gasens tryck. För ämnet A gäller

pA = kA·cA
där pA gasens ångtryck över lösningen, cA är koncentrationen av löst gas A och kA är en proportionalitetskonstant som är beroende av lösningsmedlet och det som ska lösas.

För koldioxid är värdet på kA = 2,98·106 dm3Pa/mol när lösningsmedlet är vatten vid 25 °C.

Koldioxiden har särskilt hög löslighet i vatten

Koldioxid är i rumstemperatur en färglös gas som är 1,5 gånger tyngre än luft vid samma tryck och temperatur. Gasen är doftlös och har en sur smak. Smaken uppkommer då koldioxid reagerar med saliv och bildar kolsyra (H2CO3). Koldioxid är den stabilaste av kolets oxider och är slutprodukten när kol och koloxider reagerar med luft eller syre. Koldioxiden lär lättlöslig i vatten. Vid 15 °C och normalt lufttryck kan man lösa nästan 1 liter koldioxid i 1 liter vatten om man har ren koldioxid ovanför vattenytan.

gas andel i luft andel i vatten
N2 78 % 51 %
O2 21 % 31 %
CO2 0,038 % 18 %

Av luftens gaser är det framför allt kväve, syre och koloxid som löser sig i vattnet. Koldioxiden är den överlägset mest lösiga gasen i vatten, syre därnäst och kväve minst. Lösligheten av "luft" ger dock omvända ordningsföljden därför att den lösta gasen i vattnet står i jämvikt med samma gas i luften. Eftersom halten koldioxid i luften bara är 0,038 %, så blir trots allt halten koldioxid i vattnet ganska liten. I luften finns 78 % kvävgas och 21 % syrgas, vilket gör att trots marginellt lägre löslighet för kvävgas i vatten än för syrgas, så är den absoluta halten kvävgas i vattnet högre.

En anledning till att koldioxid löser sig förhållandevis bra i vatten är att den reagerar med vattnet och bildar en svag tvåprotonig syra, kolsyra (H2CO3). Syran protolyseras sedan vidare till vätekarbonat (HCO3) och karbonatjoner (CO32−). Vi har alltså kopplade jämvikter mellan luftens koldioxid och karbonatet som bildas i lösningen:

CO2(g) ⇄ CO2(aq) ⇄ H2CO2(g) ⇄ HCO3 ⇄ CO32−

Det är dock bara en liten del av syran som protolyseras när koldioxid löser sig i rent vatten, större delen av kolsyran finns löst som CO2(aq). Men om vattnet är basiskt ökar lösligheten dramatiskt. Kolsyran neutraliseras nämligen av basen och jämvikten drivs kraftigt åt höger.

Temperaturberoendet hos gasers löslighet

Lösligheten av koldioxid, och andra gaser är beroende inte bara av trycket, utan även av temperaturen. I vatten gör lägre temperatur att lösligheten för gasen ökar.

Luftens löslighet i sötvatten vid olika temperaturer.
Koldioxiden (trianglar) har oproportionerligt hög löslighet med tanke på hur låga halterna är i atmosfären. Men man kan också se en trend att koldioxidens löslighet blir relativt sett sämre vid högre temperatur. Vid 0 °C är lösligheten 50% av syrets, men vid 50 °C är den bara 30% av syrets löslighet i vatten.
Bild © Svante Åberg

Lösligheten för gaserna minskar kraftigt med temperaturen, se diagrammet ovan. När man värmer upp vattnet drivs gaserna ut. De första bubblorna man ser när vattnet börjar sjuda är lösta gaser som inte kan hållas kvar lösta i vattnet på grund av stigande temperatur. När vattnet kokar, är det inte gaser som avgår utan vatten som omvandlas till vattenånga och bubblar upp.

När vatten värms upp utan att gaserna får möjlighet att avgå bildas en övermättad lösning. Det vill säga vattnet håller mer gas än vad som möjligt. Detta är vad som sker när man värmer vatten i mikrovågsugnen till 100 grader. Då skulle normalt så gott som all gas vara löst ur vattnet. Men i en mikrovågsugn värms vattnet lika mycket i hela koppen och då cirkulerar inte vattnet och gaserna kommer inte upp till ytan och kan inte avges. Därför kan det brusa om till exempel en tepåse, eller om man rör i en kopp med vatten som blivit värmd i mikrovågsugnen. Detta skiljer sig mot att värma vatten i en kastrull, då cirkulerar vattnet på grund av att det är varmare i mitten av kastrullen än på kanterna. Varmt vatten stiger, svalnar något och sjunker längs med sidorna på kastrullen. Cirkulationen gör att gaserna hela tiden kan avges till luften ovanför.

Observera att sambandet att lösligheten minskar med ökande temperatur gäller i vatten, men inte i organiska lösningsmedel. I organiska lösningsmedel ökar lösligheten för gaserna med temperaturen.

Övermättad lösning

Ett exempel på övermättad lösning är när man kokar vatten i en mikrovågsugn. När du sedan stoppar ned tepåsen, så kanske du upptäcker att det börjar skumma. Det är överskottet av lösta gaser som avgår. Vattnet blev övermättat på gas genom att lösligheten för gaserna minskade när temperaturen ökade.

Litteratur

  1. Heinz Haber, Vår blå planet, 1971, Raben&Sjögren.
  2. Allmänna gaslagen, Malmö högskola
    http://www.ts.mah.se/utbild/Fy7950/Fy1b2002/Gaslag.ppt (2005-01-24)
  3. Jordens luftiga historia, Ny Teknik
    http://www.nyteknik.se/art/34740 (2005-01-27)
  4. What is the orrect formula for rust?, Singapore Science Center
    http://www.science.edu.sg/ssc/detailed.jsp?
    artid=2244&type=6&root=5&parent=5&cat=76 (2005-01-27)
  5. Air bubbles, amber, and dinosaurs, Gary Landis, Understanding Our Planet Through Chemistry
    http://minerals.cr.usgs.gov/gips/na/0amber.htm (2004-08-30)
  6. Nature's Preservative, University of Wisconsin
    http://www.geology.wisc.edu/courses/g115/amber/amberair1.html (2005-01-27)
  7. Data Analysis and Statistical Inference, Institute of Statistics and Decision Sciences
    http://www.stat.duke.edu/~jerry/sta101/labs/lab9.html (2005-01-10)
  8. Earth History - The redox balance of the Phanerozoic biosphere, Martin Palmer, T. H. Huxley School
    http://www.huxley.ic.ac.uk/Local/EarthSciUG/ESFirstYr/EarthMaterials/
    mrpalmer/EarthMaterials/earth/earth3/l3.html (2005-01-27)
  9. Australian shale tells tale of layered seas, Alvin Powell, Harvard University Gazette
    http://www.news.harvard.edu/gazette/2003/07.17/09-sealayer.html (2005-01-27)
  10. Paleoclimate Reconstruction, James S. Aber, Emporia State University
    http://academic.emporia.edu/aberjame/ice/lec11/lec11.htm (2005-01-27)
  11. Glaciers as Records of Climate, Institute of Arctic & Alpine Research, University of Colorado at Boulder
    http://snobear.colorado.edu/Markw/Mountains/03/ice_cores.ppt (2005-01-27)
  12. Carbon dioxide, caves and you, Garry K. Smith, Newcastle & Hunter Valley Speleological Society
    http://nhvss.org.au/NHVSS/CO2.htm (2005-01-27)
  13. Earth's Early Years: Differentiation, Water and Early Atmosphere, University of Michigan
    http://www.globalchange.umich.edu/globalchange1/current/lectures/
    first_billion_years/first_billion_years.html (2004-08-30)
  14. Big Ideas About Bugs, Danika Painter, Arizona State University
    http://researchmag.asu.edu/stories/bugs.html (2005-01-03)
  15. How are the Mighty Fallen, Ask Why!
    http://web.ukonline.co.uk/michael.magee/awwls/00/wls146.html (2005-01-10)
  16. Dinosaurs and Plants, Enchanted learning
    http://www.enchantedlearning.com/subjects/dinosaurs/plants/ (2005-01-10)
  17. Refuting Oxygen Starvation As a Major Contributing Cause In the Extinction of the Dinosaurs, Community College of Vermont
    http://www.maddad.org/coll700.htm (2005-01-03)
  18. Properties of water at 1 atm, Fred Senese, Frostburg State University
    http://antoine.frostburg.edu/chem/senese/javascript/water-properties.html (2005-01-03)

Fler experiment


fysikalisk kemi
Avdunstning och temperatur
Bestäm CMC för diskmedel
Bestämning av antalet kristallvatten i kopparsulfat
Blandningar av lösningsmedel
Blå himmel och röd solnedgång
Blåsa ballong med hjälp av PET-flaska
Brus-raketen
Den frysande bägaren
Den tillknycklade plåtburken
Den tunga koldioxiden
Diffusionshastigheten hos ammoniak respektive väteklorid - en jämförelse
Diska med äggula
En märklig planta
Enzymaktivitet i ananas
Enzymkinetik för katalas
Ett glas luft
Ett lysande experiment - Kemiluminiscens
Ett målande experiment - att rengöra en målarpensel
Flaskor mun mot mun
Flyter isen i matoljan?
Frigolit i aceton
Fryspunktsnedsättning
Försvinnande bläck
Gasvolym och temperatur
Gelégodis i vatten
Gore-Tex, materialet som andas
Gummi och lösningsmedel
Gummibandets elasticitet
Gör ett avtryck från papper till stearin
Gör kopparslanten skinande ren - med komplexkemi
Hockey-visir
Hur fungerar en torrboll?
Hur mycket vatten finns i maten?
Håller bubblan?
Identifiera plasten
Kemisk jämvikt hos ett osynligt bläck
Kemiskt snöfall
Klorofyllets röda fluorescens
Koka vatten i en spruta
Kondomen i flaskan
Kristallodling
Kristallvatten i kopparsulfat
Lödtenn 60
Löslighet och pH - En extraktion
Maizena gör motstånd
Majonnäs - en emulsion
Maskrosen som krullar sig
Matoljans viskositet och omättade fettsyror
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
Molnet i flaskan
Målarfärgens vattengenomsläpplighet
Mät CMC med hjälp av droppstorleken
När 1 plus 1 inte är 2
När flyter potatisen?
Olja som lösningsmedel
Osmos i ett ägg
Osmos i potatis
Osynlig gas
pH i kokt mineralvatten
Platta yoghurtburkar
Salta isen
Saltat islyft
Se genom papper
Smältpunkten för legeringen lödtenn
Snöflingeskådning
Stärkelse och vatten - fast eller flytande?
Såpbubblor
Tillverka din egen glidvalla
Tillverka en ytspänningsvåg
Trolleri med vätskor
Undersök en- och flervärda alkoholer
Utfällning av aluminium
Utsaltning av alkohol i vatten
Varför slipper bilen varma yllekläder på vintern?
Varför smäller inte ballongen?
Vattenrening
Vattenvulkan
Visa ytspänning med kanel
Vispa grädde
Värmeutvidgning
Åka hiss
Ägget i flaskan
Älskling, jag krympte ballongen

förbränning
Bensinbrand
Bränna papper
Den brinnande sedeln
Eld - varför brinner det?
Elda stålull
Eldprovet
Karbidlampan
Pulversläckare
Självantändning med glycerol och permanganat
Släcka fett på rätt sätt
Tillverka tomtebloss
Tänd ett släckt ljus med hjälp av röken
Vad händer då något brinner?
Värma med ljus - bra eller dåligt?

gaser
Blåsa ballong med hjälp av PET-flaska
Den tillknycklade plåtburken
Den tunga koldioxiden
Diffusionshastigheten hos ammoniak respektive väteklorid - en jämförelse
Ett glas luft
Försvinnande bläck
Gasvolym och temperatur
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
Osynlig gas
Syrehalten i luft

urval experiment under revidering
Badbomber
Bjud din jäst på mat
Blåsa ballong med hjälp av PET-flaska
Brus-raketen
Den bästa bulldegen
Den tunga koldioxiden
Diffusion av kopparjoner
Diffusionshastigheten hos ammoniak respektive väteklorid - en jämförelse
Eld - varför brinner det?
Elda stålull
En märklig planta
Gelégodis i vatten
Gör hårt vatten mjukt
Gör kopparslanten skinande ren - med redoxkemi
Hur gör man kakan porös?
Indikatorpärlor
Kemi i en brustablett
Kemi i en plastpåse
Koka vatten i en spruta
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
När flyter potatisen?
Osmos i ett ägg
Osmos i potatis
Pelargonens färg
pH i kokt mineralvatten
pH-beroende avfärgning av rödkål
pH-förändringar vid fotosyntes
Principen för dynamisk jämvikt
Pulversläckare
Regnbågens färger med Rödkåls-indikator
Surt regn
Syror och baser i konsumentprodukter
Tvätta i hårt vatten
Varför äter vi Samarin?
Vattenrening