Diffusion av kopparjoner

Tillhör kategori: elektrokemi, redox, urval experiment under revidering

Författare: Anders Brager, Svante Åberg

Introduktion Riktlinjer Säkerhet Materiel Förarbete Utförande Förklaring Kemisk bakgrund Fördjupning Litteratur Fler experiment

Frätande Irriterande Miljöfarligt 

Tid för förberedelse: 10 minuter

Tid för genomförande: 20 minuter

Antal tillfällen: 2

Säkerhetsfaktor: Ofarligt

Svårighetsgrad: Kräver viss labvana

Introduktion

Små partilkar, såsom molekyler och joner, är i ständig rörelse. De sprider sig långsamt till omgivningen via en process som kallas diffusion. I experimentet använder vi kopparjoner, som är blå. Man kan därför studera diffusionen med blotta ögat genom att se hur den blå färgen vandrar.

Riktlinjer

Experimentet utförs gärna som demonstration uppdelad på två tillfällen. Ena gången startar man experimentet och några dagar senare undersöker man resultatet. Experimentet kan också göras som elevförsök.

Säkerhet

Kopparsulfat är giftigt, men giftigheten är måttlig. Kopparsulfat bör inte spolas ned i avloppet direkt, utan en vattenlösning av saltet bör först få reagera med lite stålull. Annars orsakar den korrosion på vattenledningarna. Endast mindre mängder koppar (enstaka gram) får spolas ned i avloppet.

Övriga kemikalier är ofarliga.

Materiel

Förarbete

Klipp ut några runda bitar filtrerpapper som passar i provröret.

Utförande

  1. Sätt 2-3 cm kopparsulfatkristaller i ett provrör.
  2. Täck kristallerna med ett runt filtrerpapper (som du klippt ut från ett större filtrerpapper).
  3. Täck med dubbla tjockleken natriumklorid (koksalt).
  4. Täck natriumkloridkristallerna med ett runt filtrerpapper.
  5. Fyll provröret med vatten.
  6. Lägg ett par järnspikar (eller liknande) i vattnet.
  7. Observera vad som händer under några dagar.

(Idén till experimentet tagen från referens [1].)

Förklaring

Det som händer i denna laboration är att kopparjoner kommer att diffundera igenom filtrerpapperet upp till koksaltet där det kommer att bildas koppar(II)klorid istället för hydratiserat kopparsulfat. Denna process upprepas sen så att kopparkloriden vandrar vidare upp genom det andra filtrerpapperet till järnspikarna som ligger där. Här sker en redoxrektion där Cu2+ reduceras till ren koppar och järn oxideras till Fe2+-joner. Samma reaktion används i kopparframställning vid s.k. lakning (se nedan).

Diffusionen kommer av att alla system strävar efter att bli jämlika i koncentration. Längst ner i provröret är koncentrationen hög av kopparjoner medan den i de övre delarna är låg. Kopparjonerna vandrar då dit koncentrationen är som lägst tills hela provröret har samma koncentration.

Kemisk bakgrund

Vy för utskrift av kemisk bakgrund och fördjupning

Diffusion

Diffusion är när molekyler, atomer eller joner sprids genom slumpmässiga, mikroskopiskt små rörelser.Om du försiktigt sätter en droppe bläck till ett glas med vatten kan du tydligt se gränsen mellan droppen och vattnet. Men om du väntar kommer så småningom gänsen att suddas ut därför att molekylernas slumpvisa rörelser gör att vätskorna blandas i gränsskiktet. Blandningsskiktet (diffusiuonslagret) breder sakta ut sig och till sist är bläcket spritt i hela lösningen. Det är samma mekanism som får doften från en parfymdroppe att sprida sig i hela rummet. I gaser sker diffusionen snabbt, i vätskor långsamt och i fasta ämnen mycket långsamt. Det har att göra med rörligheten hos atomerna/ molekylerna/ jonerna i respektive medium.

Man kan jämföra detta med då det är rea på en större klädaffär. De kläder du vill ha hänger givetvis längst in (och är antagligen inte reade). En vätska motsvarar första dagen på rean. Du/molekylen stöter ihop med en mängd andra shoppare/molekyler på vägen in till kläderna. Det medför att du färdas en mycket längre sträcka än nödvändigt under mycket längre tid än om affären var tom. Diffusion i en gas är samma affär efter tre veckor. Nu är det varken mycket folk eller kläder kvar och det går mycket fortare för dig att ta dig längst in i affären. Tyvärr är antagligen det klädesplagg du var ute efter sålt, men sånt är livet. (Tack Hans-Uno Bengtsson för liknelsen!). Diffusionssträckan är proportionell mot kvadratroten ur tiden. Om diffusionen har nått 1 mm på 1 minut så kommer det att ta 4 minuter innan den nått 2 mm osv (√1 = 1, (√4 = 2).

Reaktionsformler

Kopparjonerna i vattenlösningen omges av 6 st vatten, Cu(H2O)62+(aq), koppartetraakvakomplexet. När kopparjonerna diffunderar in i natriumkloriden (NaCl) byts vattenliganderna ut mot klorid enligt
Cu(H2O)62+(aq) + 4 Cl-(aq) CuCl42–(aq) + 6 H2O(l)
hexaakva-
koppar(II)jon
kloridjoner tetrakloro-
kuprat(II)jon
vatten

När kopparjonerna sedan kommer i kontakt med järnet i spiken så sker en elektronöverföring från järnatomerna till kopparjonerna.

Oxidation: Fe(s) → Fe2+(aq) + 2 e
Reduktion: Cu2+(aq) + 2 e → Cu(s)
Nettoreaktion: Fe(s) + Cu2+(aq) → Fe2+(aq) + Cu(s)

Lite fakta om kopparsulfat

Kopparsulfat kallas med ett gammal namn för kopparvitriol. Det används bland annat i Trommers prov tillsammans med natriumhydroxid som reagens på reducerande sockerarter. Det ingår också i Biuretprovet som används till att detektera aminosyror. Karaktäristiskt är den blå färgen på saltet. Kristallerna är blå, men endast då de har kristallvatten bundet till sig. Om man avlägsnar vattnet förlorar saltet färgen och blir vitt. Det krävs energi att avlägsna vattnet från kopparsulfatet. Om man å andra sidan tillsätter vatten till vattenfri kopparsulfat, så utvecklas motsvarande energi. Vid hydratiseringen blir det därför varmt.

Kopparsalter är giftiga

Kopparsulfat är giftigt, men giftigheten är inte så väldigt hög. Man törs spola ut små mängder koppar i avloppet. I naturen lakas nämligen stora mängder koppar (tonvis) från berggrunden och utsläpp av något gram kopparsalt i en älv gör ingen praktisk skillnad. Utsläpp av koppar i naturen som människan orsakar kommer mest från korroderande plåttak och vattenledningar av koppar. Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar att kopparhalten i dricksvatten inte ska överskrida 0,1 mg Cu/liter. Ett visst kopparintag är till och med nödvändigt för kroppen. En liten mängd koppar i dricksvattnet kan till och med vara nyttig eftersom den har bakteriedödande egenskaper [2].

Kopparsulfat används för att bekämpa fenröta hos akvariefiskar liksom alger i akvariet. Sniglar tål inte heller koppar. De vägrar krypa över metallisk koppar eller trä som behandlats med kopparsulfat. Kopparsulfat fungerar också mot iglar i dammar, men det är riskabelt att sprida kopparsalt i naturen eftersom det är giftigt för de flesta djur och växter i större mängder. Salter från havsvatten, speciellt jonen Cl- som finns i vanligt koksalt, påskyndar korrosionen av koppar mycket kraftigt, som ses i detta experiment.

Kopparmineral och framställning

Koppar är en metall som funnits länge i den mänskliga civilisationen. Det visar sig inte minst i det faktum att den har många och väl utprövade användningsområden. I tonnage är den nummer tre bland metallerna. Mängden i ton räknat är ungefär hälften mot aluminium, och i Sverige är framställningen omkring 60 000 ton per år. Koppar framställs nästan uteslutande ur sulfidmalmer som kopparkis, CuFeS2. I den nordiska koppargruvorna är den vanligaste sulfiden svavelkis, FeS2, vilken tas tillvara för framställning av svavelsyra, H2SO4, vid brytningen av kopparmalm. En annan mer kemisk framställningsprocess för utvinnning av koppar ur lågprocentiga malmer är lakning. Sulfidmalm krossas och begjuts med vatten i stora högar. Sulfiden oxideras då till svavelsyra, med hjälp av t.ex. bakterier, och en vattenösning med löst koppar rinner ut. Den lösningen får sedan rinna genom järnskrot som fäller ut s.k. cementkoppar, medan järnet går i lösning. Det är en variant av denna process som sker i slutet av det här experimentet då kopparjonerna reagerar med järnspikarna och faller ut som solid koppar.

Sulfidmalmer verkar ligga i ett brett bälte över norra norden. Falu koppargruva är väl känd, även om verksamheten numera är avstannad. Andra fyndigheter finns bl.a. i Garpenberg, Laisvall och Boliden. Från Boliden fraktas det anrikade koncentratet till Skelleftehamn (Rönnskärsverken) där det förädlas till metaller, svavelsyra, arsenikoxid och selenoxid, beroende på sammansättningen. Man tar även in metallskrot för återvinnning av koppar och andra metaller. Bilkylare är en stor artikel liksom återvinning av guld ur gamla datorer. Nordens största kopparproducent är Outokumpu i Norra Karelens län. Man startade brytning där redan 1909 och har lokaliserat flera fyndigheter av olika metaller och mineral, som krom, nickel, zink och ädelmetaller [3]. Vill du veta mer om koppar och kopparframställning kan du besöka The Copper Page på internet.

Fördjupning

Diffusion i lösning

Partiklarna rör sig slumpmässigt och spridds ut i hela volymen

Diffusion är ett resultat av partiklars slumpmässiga rörelser och leder till att partiklar sprids. Om det finns en hög koncentration av partiklar i ett område, så tenderar de att spridas till omgivningen. Det innebär att diffusionsriktningen går från områden med högre koncentration till områden med lägre koncentration. Det leder till att skillnaderna i koncentration utjämnas.

Koncentrationsgradienten påverkar diffusionshastigheten

En faktor som påverkar diffusionens hastighet är koncentrationsgradienten. Ju snabbare koncentrationen avtar i en riktning, desto snabbare blir masstransporten hos diffusionen. Det är en statistisk effekt, ett resultat av sannolikheter. Tänk dig att du har två rum med en dörr emellan. Ena rummet är fullpackat med folk, det andra är nästan tomt. Rent slumpmässigt så bestämmer sig en person av 10 att gå över till det andra rummet. Det är då många fler som lämnar det fullpackade rummet och går över till det nästan tomma än tvärtom, helt enkelt för att det inte är så många som kan gå åt motsatt håll.

Högre temperatur ger snabbare diffusion

De slumpmässiga rörelserna är i själva verket termiska rörelser, dvs. värmerörelser som beror på temperaturen. Högre värme innebär snabbare rörelser med större rörelseenergi. De snabbare rörelserna vid högre temperatur medför också att diffusionen blir snabbare.

Längre fri sträcka mellan kollisionerna ger snabbare diffusion

En partikel som kan röra sig långa sträckor innan den kolliderar och byter riktning, kan förflytta sig snabbt från en plats till en annan. I en gas är det långt mellan partiklarna. Därför är diffusionen i gaser snabb.

Men i vätskor är det mycket trångt om utrymmet, så partiklarna kolliderar i stort sett omgående när de rör sig. De byter därför riktning väldigt ofta. Det leder till att partiklarna inte förflyttar sig så snabbt från startpunkten. Diffusionshastigheten är därför väldigt mycket långsammare i vätskor än i gaser.

Diffusionen är snabb över korta sträckor, men långsam över längre avstånd

Ju längre sträcka en partikel ska förflytta sig, desto fler kollisioner som gör att den byter riktning kommer den att råka ut för. Eftersom många av kollisionerna får partikeln att röra sig åt fel håll, så saktar det ned den effektiva sträckan "fågelvägen" som faktiska tillryggläggs. Man kan visa både teoretiskt och experimentellt att diffusionssträckan är proportionell mot kvadratroten ut tiden. Det innebär till exempel att för att färdas en sträcka som är 10 gånger så lång, så måste diffusionen pågå 100 gånger så lång tid.

Indikatorn metylenblått visar hur syret från luften har träng ned i ett tunt ytskikt i vattenlösningen.
Foto: © Svante Åberg

Diffusionen i gränsskikt ger bara ett tunt lager

Den kombinerade effekten av att diffusion är relativt sett långsam i vätskor och att hastigheten snabbt avtar med avståndet gör att diffusionen i en vätskeyta inte tränger så djupt ned, utan är effektiv bara nära ytan. Om vatten syresätts från luften, så är det bara några millimeter i vattenytan som får effektiv syresättning inom några minuter. För att det syresatta vattnet ska tränga djupare ned krävs andra processer såsom konvektion, dvs. att hela vattenmassan strömmar och för med sig syret.

Innebörden av diffusionshastighet

Observera att när vi talar om diffusionshastighet, så är det inte hastigheten hos de enskilda partiklarna som avses, utan hur många partiklar per sekund som förflyttar sig en given sträcka i en viss riktning. Diffusionshastigheten blir hög främst därför att det är många partiklar som rör sig samordnat i en riktning. Att de enskilda partiklarna rör sig snabbt hjälper till, men är bara en del av förklaringen till diffusionshastigheten.

material på avancerad nivå kommer att läggas in här

Redoxreaktion

Redoxreaktioner kan delas upp i delreaktionerna oxidation och reduktion.

Oxidation

Med oxidation menar man reaktioner där elektroner avges. Vid en oxidationsreaktion avges energi i de flesta fallen. Flera metaller kan reagera vid rumstemperatur med luftens syre till oxider. Exempel på detta är järn som oxideras av luftens syre och bildar då rost. Oxidationssteget är
Fe → Fe2+ + 2 e

Reduktion

Motsatsen till oxidation är reduktion. Reduktion innebär att elektroner tas upp. Exempel på en reduktion är när syreatomerna tar upp de elektroner som järnet avger när det rostar. Syreatomerna bildar negativa joner. Man säger då att syret har reducerats

O + 2e → O2–

Reduktion och oxidation sker samtidigt

Elektroner kan inte förkomma fria, de kan bara överföras från ett ämne till ett annat. När en reduktion sker, sker samtidigt en oxidation eftersom lika stort antal elektroner avges och tas upp. Vi kallar detta redoxreaktion. I exemplet med oxidation av järn och reduktion av syre balanseras de två delreaktionerna så att lika måna elektroner tas emot som de som avges och man får totalreaktionen

Fe + O → Fe2+ + O2–

Om vi tar hänsyn till att syrgas förekommer som molekyler och att järnjonerna och syrejonerna bildar föreningen FeO och dessutom anger aggregationsformen, så kan vi snygga till reaktionsformeln för totalreaktionen till

2 Fe(s) + O2(g) → 2 FeO(s)

Redoxreaktion vid kontakt mellan ämnena

Kontakt mellan reaktanterna

I en vanlig redoxreaktion sker elektronövergången i kontakt mellan ämnena som reagerar. Elektronen hoppar över direkt från molekylen (eller atomen) som oxideras till molekylen (eller atomen) som reduceras. Elektronhoppet kan bara ske över mycket korta avstånd och sker därför i samband med att partiklarna kolliderar. Därför sker oxidationen och reduktionen på samma plats.

Elektroner förekommer inte fria i ämnen

Anledningen till att elektronöverföringen sker i direktkontakt mellan ämnena är att elektroner inte kan förekomma fria i ett material eller en lösning. De binder alltid till de atomer eller molekyler som finns i närheten. I icke-metalliska material är elektronens position vanligen fixerad till en bestämd molekyl eller atom.

Däremot är elektronerna fritt rörliga i metalliska material. De kan dock inte lämna metallen, bara röra sig inom metallen. När elektronerna rör sig förbi atomerna i metallgittret handlar det inte om elektronöverföring. I stället har metallen ett enda stort elektronmoln av ledningselektroner som är gemensamma för hela metallkristallen.

Det finns också halvledande material som med viss ledningsförmåga, men där elektronerna i huvudsak är fixerade i vissa positioner.

Hydratiserade joner

Ett ovanligt, men korrekt namn för vatten, är diväteoxid. Vatten är ett av de allra viktigaste ämnena. Det är en av huvudbeståndsdelarna i de levande organismerna och i deras omgivning. En mycket stor del av de kemiska reaktionerna på jordytan sker i vattenlösning och detta gäller inte minst livsprocesserna. Vatten är också det oftast använda lösningsmedlet.

Exempel på hur joner är hydratiserade,
dvs. omges av skal av vattenmolekyler.
Bild: © Svante Åberg

Vattenmolekyler är dipoler och bildar jon-dipolbindning i saltlösningar. Dipolen vänder sig så att den laddning som är motsatt jonens kommer närmast jonen eftersom det är den del som attraheras starkast. På grund av närheten till jonen är attraktionen av den motsatta laddningen starkare är repulsionen av laddningen med lika tecken som jonen. Därför blir det en nettoattraktion mellan jonen och dipolen.

Eftersom dipolmolekylen som helhet är elektriskt neutral får det bildade komplexet samma laddning som den enkla jonen. Eftersom det finns plats för flera vattenmolekyler kring varje jon, så omges jonerna av ett skal av vattenmolekyler. Man säger att jonerna är hydratiserade och bildar akvajoner (akvajon = jon som bundit vatten som ligander; ligand = molekyl som binds till centralatomen).

Bindningsenergin för jon-dipolbindning är alltid mycket mindre än för jon-jonbindning. När avståndet ökar, går också attraktionsenergin för den förra bindningstypen snabbare mot noll än för den senare typen. De första dipolmolekylerna som binds till en jon attraheras naturligtvis tills de kommer i kontakt med jonen. Härigenom bildas en inre sfär ("skal") av bundna ligander. Om ligander finns i tillräcklig mängd (t.ex. om jonen befinner sig i en lösning där lösningsmedlet utgörs av ligandmolekyler), binds de ofta även i ett eller flera yttre skal. Jonen kommer då att omges av ett moln av ligander som åtminstone i sina yttre delar är ganska odefinierat. Bindningsstyrkan för liganderna avtar med avståndet från centralatomen.

Den hydratiserade jonen är mycket större än vattenmolekylerna

Den nakna metalljonen är ungefär lika stor som en vattenmolekyl. Men den hydratiserade jonen är mycket större än vattenmolekylerna.

Den hydratiserade jonen fungerar som en stor partikel. Det medför att de hydratiserade jonerna inte kan passera genom semipermeabla (halvgenomsläppliga) membran. Däremot kan de fria vattenmolekylerna passera genom det semipermeabla membranet. Detta sker till exempel vid dialys. Ett annat exempel är när dricksvatten framställs ur havsvatten med omvänd osmos. Genom högt tryck tvingar man vattenmolekylerna att passera genom membranet, men de hydratiserade saltjonerna hindras. På andra sidan membranet kommer då ut rent vatten.

Koordinationskomplex

Kring en centralatom eller jon, ofta en metalljon, binds ofta molekyler eller joner som finns i den omgivande lösningen. Till exempel har man i en lösning med koppar(II)klorid kopparjoner (Cu2+) som binder ett antal kloridjoner (Cl). Utrymmet närmast kopparjonen är begränsat. Därför ryms det upp till 4 kloridjoner kring kopparjonen. Ett sådant komplex kallas koordinationskomplex och de partiklar som binds till centralatomen/jonen kallas ligander. Kloridjonen är alltså ligand.

Det finns många möjliga ligander. Ofta är lösnlingsmedelsmolekylerna ligander eftersom de är så vanliga i lösningen. Vatten (H2O) binds ofta till centraljonen och bildar ett hydratiseringsskal kring jonen. Utöver vatten (H2O) och klorid (Cl), så är ammoniak (NH3), hydroxid (OH), cyanid (CN), oxalat (COO)22- exempel på några ligander.

Koncentrationen påverkar hur många ligander som binds

Koncentrationen av de partiklar som kan fungera som ligander påverkar hur många ligander som i genomsnitt binds till centralatomerna. I en mycket utspädd lösning av kopparklorid (CuCl2) är kloridjonerna mycket ovanliga, men molekylerna av lösningsmedlet (H2O) mycket vanliga. Chansen för kopparjonen att hitta en kloridjon är därför liten. I stället binder kopparjonen vattenmolekyler som ligander och koordinationskomplexet blir [Cu(H2O)6]2+. Det ryms alltså 6 vattenmolekyler kring den centrala kopparjonen. Koordinationstalet är alltså 6 för vatten kring kopparjonen.

När koppar(II)kloriden späds med vatten byts kloridliganderna ut mot vatten och färgen övergår från grönt till blått.
Bild: CC

Om koncentrationen av kopparklorid ökar, så blir kloridjonerna vanligare. Då blir det också vanligare att kopparjoner binder en kloridjon så att koordinationskomplexet [CuCl]+ bildas. Formeln anger inte antalet vatten som också koordinerar till kopparjonen, men det finns också vattenmolekyler som binder. Därför är en mer komplett formel för komplexet [CuCl(H2O)5]+ om koordinationstalet fortfarande är 6. En kloridjon har ersatt en vattenmolekyl. På grund av kloridjonens minusladdning är komplexets laddning bara +, inte 2+ som det rena akvakomplexet hade.

Vid ytterligare högre koncentration av kopparkloriden ökar antalet kloridjoner som ligander. Som mest binder 4 kloridjoner till den centrala kopparjonen. Koordinationstalet har därför minskat från 6 till 4. Kloridjonerna är nämligen mer skrymmande (c:a 3.62 Å diameter) än vattenmolekylerna (c:a 2.75 Å diameter). Formeln för komplexet blir [CuCl4]2–, eller helt enkelt CuCl42–.

Akvakomplexet för koppar är vackert blått, men kloridkomplexet går mera i grönt. Om du har saltet koppar(II)klorid och tillsätter lite vatten i taget för att lösa saltet, så får du först den vackert gröna färgen för kloridkomplexet. Så småningom övergår färgen till blått när lösningen blir mera utspädd.

Oladdade komplex har lägre löslighet i vatten

En intressant sak är att lösligheten i vatten för komplex minskar drastiskt när komplexet är oladdat. När den tvåvärda kopparjonen koordinerar två stycken av de envärda kloridjonerna, så blir totalladdningen noll, dvs.
Cu2+ + 2 Cl ⇄ CuCl2

Lösligheten följer principen ”lika löser lika”. Eftersom vatten är ett starkt polärt ämne, så löser sig joner i vattnet lättare än oladdade partiklar.

Litteratur

  1. Borgford, C.L. & Summerlin, L.R. (1988). Chemical activities. (Teacher ed.) Washington, DC: American Chemical Society.
  2. Diffusion, Wikipedia
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Diffusion (2017-03-09)
  3. Diffusion, Wikipedia
    https://en.wikipedia.org/wiki/Diffusion (2017-03-09)
  4. Mattsson, E. & Kučera, V. (2009). Elektrokemi och korrosionslära. (3. omarb. uppl.) Stockholm: Swerea KIMAB.
  5. Scandinavian Copper Development Association, SCDA
    http://copperalliance.eu/se (2017-03-09)
  6. Materialguiden: Koppar och kopparlegeringar, Riksantikvarieämbetet
    http://www.raa.se/materialguiden/index.asp?page=mat_show&matid=20 (2003-01-02)
  7. Chalcopyrite (= kopparkis), David Barthelmy, Mineralolgy Database
    http://www.webmineral.com/data/Chalcopyrite.shtml (2003-02-02)
  8. Pyrite (= svavelkis), David Barthelmy, Mineralolgy Database
    http://www.webmineral.com/data/Pyrite.shtml (2003-02-02)

Fler experiment


elektrokemi, redox
Anodisering och färgning av aluminium
Att göra bly
Citronbatteri
Elda stålull
Elektrofores av grön hushållsfärg
Elektrokemisk skrift
Guldpeng av mässing
Gör kopparslanten skinande ren - med redoxkemi
Indikatorpapper för plus och minus på batteriet
Innehåller koksaltet jod?
Kemi med zinkjodid, del 1: Framställning
Kemi med zinkjodid, del 2: Återbilda grundämnena elektrokemiskt
Kemisk klocka med jod
Permanenta håret
Rengöra silver
Rostbildning och rostskydd
Rostindikator visar var järnet rostar
Saltkristaller av en aluminiumburk
Självantändning med glycerol och permanganat
Skämta med en svart kopparslant
Svantes testexperiment
Syrehalten i luft
Tag bort rost med elektrisk ström
Testa C-vitamin i maten
Tillverka tomtebloss
Varför rostar järn och hur kan man förhindra det?
Ärg på en kopparslant

urval experiment under revidering
Badbomber
Bjud din jäst på mat
Blåsa ballong med hjälp av PET-flaska
Brus-raketen
Den bästa bulldegen
Den tunga koldioxiden
Diffusionshastigheten hos ammoniak respektive väteklorid - en jämförelse
Eld - varför brinner det?
Elda stålull
En märklig planta
Gelégodis i vatten
Gör hårt vatten mjukt
Gör kopparslanten skinande ren - med redoxkemi
Hur gör man kakan porös?
Indikatorpärlor
Kemi i en brustablett
Kemi i en plastpåse
Koka vatten i en spruta
Ljuset under glaset
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
När flyter potatisen?
Osmos i ett ägg
Osmos i potatis
Pelargonens färg
pH i kokt mineralvatten
pH-beroende avfärgning av rödkål
pH-förändringar vid fotosyntes
Principen för dynamisk jämvikt
Pulversläckare
Regnbågens färger med Rödkåls-indikator
Surt regn
Syror och baser i konsumentprodukter
Tvätta i hårt vatten
Varför äter vi Samarin?
Vattenrening