DNA ur kiwi

Tillhör kategori: biokemi, livets kemi, kemisk struktur, urval reviderat experiment

Författare: Svante Åberg   Medverkande: Ann-Helen Häggrud

Introduktion Riktlinjer Säkerhet Materiel Förarbete Utförande Förklaring Kemisk bakgrund Fördjupning Litteratur Fler experiment

DNA ur kiwi

Tid för förberedelse: 10 minuter

Tid för genomförande: 20 minuter

Antal tillfällen: 1

Säkerhetsfaktor: Ofarligt

Svårighetsgrad: Kräver viss labvana

Introduktion

Du har säkert hört talas om DNA i olika sammanhang. Kanske har du sett i filmer hur poliser kan spåra upp tjuvar bara genom att hitta ett hårstrå eller vem har inte sett Jurassic park där de lyckats återuppleva dinosaurier med hjälp av DNA.

DNA bestämmer hur allt levande ska se ut och ha för egenskaper. Det är därför alla människor ser olika ut. Du kanske även har läst i tidningen om genmanipulerad mat. Listan över vad man kan göra med DNA är lång.

I det här experimentet ska du få fram DNA ur en kiwi och testa att rulla upp det på en pinne.

Riktlinjer

Laborationen kan utföras från mellanstadiet upp till och med gymnasienivå. Lämplig att ha som elevförsök.

Säkerhet

Inga farliga kemikalier förekommer i laborationen. Var dock varsam med T-spriten. Den består till 95 % av etanol. Resterande 5 % innehåller i huvudsak vatten plus en del denatureringsmedel, som gör alkoholen odrickbar.

Överbliven T-sprit kan slängas i vasken.

Materiel

Foto: © Svante Åberg

Förarbete

T-spriten måste vara iskall. Glöm därför inte att ställa in den i frysen ett dygn innan experimentet ska utföras. Förvara gärna T-spriten gärna på is under hela laborationen.

Utförande

  1. Mosa en bit av kiwin i en bägare.
  2. Späd 5 ml diskmedel med 50 ml vatten.
  3. Täck fruktmoset med det utspädda diskmedlet.
  4. Tillsätt en nypa salt och blanda väl.
  5. Försök hålla lösningen kall under hela experimentet genom att ställa det i vattenbad eller i is/snö.
  6. Gör i ordning filtrerpapper i en tratt och ställ i en bägare.
  7. Häll fruktmoset i tratten och filtrera.
  8. Mät hur stor volym du fått av det filtrerade fruktmoset. Tillsätt försiktigt en lika stor mängd iskall T-sprit (etanol).
  9. Försök nysta upp lite DNA med en pinne eller potatissticka. Obs! Rör försiktigt, annars går DNA:et sönder.
Foto: © Svante Åberg

Variation

Det finns liknade laborationer där du ska få fram DNA ur olika saker. Du kan bland annat använda dig av kalvbräss, fiskmjölke, groddar och andra olika frukter (kiwi ger dock bäst utbyte). Observera att i vissa av dessa laborationer kan du behöva en centrifug.

Förklaring

När vi mosar kiwibiten sprids cellerna ut och det blir lättare att komma åt dem.

Diskmedlet innehåller tensider, ämnen som löser upp fett. Cellens alla membran består av fettmolekyler. Med diskmedlets hjälp kan vi därför öppna upp både cellens yttre cellmembran och kärnans membran. Det är i cellkärnan DNA finns. Saltet binder till sig ”skräp”, t ex trasiga membran, proteiner, kolhydrater och andra organeller som annars kan fastna på DNA. Genom att hålla lösningen kall under hela laborationen skyddar vi DNA från att förstöras av enzymet DNase. När vi sedan filtrerar fastnar ”skräpet” i filterpapprret. Vatten och DNA droppar ner i bägaren. DNA är inte lika lättlöslig i T-sprit (etanol) som i vatten. Därför fälls DNA ut och syns som en genomskinlig gelé.

Kemisk bakgrund

Vy för utskrift av kemisk bakgrund och fördjupning

Arvsmassan ligger i DNA

Foto: © Svante Åberg

De instruktioner som innehåller all den information som behövs för att en levande organism ska växa och fungera finns i varje cells kärna. Dessa instruktioner talar om för cellen vilken roll den ska spela i organismens kropp. Instruktionerna finns i form av en molekyl som kallas DNA. Själva ordet DNA betyder deoxyribonukleinsyra.

Efter ett grundläggande förarbete av den engelska forskaren Rosalind Franklin, som studerade DNA med röntgenkristallografi, så kunde James Watson och Francis Crick kunde år 1953 kartlägga DNA-molekylens tredimensionella struktur. De fick uppslaget till DNA-helxiens spiralform när de såg Rosalind Franklins forskningsresultat. Watson och Crick belönades år 1962 med nobelpriset för sin upptäckt, men Franklins viktiga bidrag till lösandet av mysteriet med DNA:s struktur blev inte fullt erkänt förrän några år senare. Franklin hann avlida år 1958 innan priset delades ut.

DNA-molekylens struktur

DNA-molekylen har formen av en spiralvriden stege som brukar kallas dubbelhelix. Stegens bassträngar består av två stycken antiparallella polynukleotidkedjor som innehåller fosfat- och deoxyribosgrupper. På varje deoxyribos sitter en kvävebas som är riktad inåt i spiralen. Varje varv i helixen innehåller 10 kvävebaser. Det finns fyra olika kvävebaser: adenin, tymin, cytosin och guanin. Dessa binder alltid ihop med varandra på ett speciellt sätt, A med T och G med C.

De två DNA-kedjorna sägs därför vara komplementära. DNA-molekylen hålls ihop av vätebindningar som finns mellan kvävebaserna. Mellan G och C finns det 3 vätebindningar och mellan A och T finns det 2 vätebindningar. Kombinationen av dessa baspar gör att varje människa har en unik uppsättning DNA, med undantag från enäggstvillingar som är identiska genetiskt sett.

Lösligheten hos DNA

Lösligheten av fasta ämnen i vätskor ökar i allmänhet om man höjer vätskans temperatur. I experimentet används dock iskall etanol i ett skikt ovanpå vattenfasen. Kylan gör att DNA:et blir fastare och lättare att linda upp på pinnen. Kyla skyddar också DNA:et från DNase. DNase är ett enzym som finns i cellens cytoplasma. Det har funktionen att skydda DNA: et från främmande DNA som t ex virus. När enzymet kommer i kontakt med DNA har den förmågan att bryta ner DNA: et. I vanliga fall skyddas DNA av kärnmembranet, men eftersom vi har förstört det med hjälp av diskmedlet måste vi hålla lösningen kall.

Foto: © Svante Åberg

I experimentet är DNA först lösligt i vattnet, men sedan när etanolen slås i fälls det ut. När vi försiktigt tillsätter etanolen till lösningen lägger den sig ovanpå vattenlösningen utan att blandas. DNA faller ut i gränsytan mellan etanolen och vattenfasen. Detta beror på att etanolen är mindre polär än DNA-molekylen och då kan den inte vara lika hydratiserad och därmed minskar lösligheten.

Fördjupning

Kartläggning av DNA

Det genetiska arvet

Det har länge varit känt att barn ärver egenskaper från sina föräldrar. Samma sak gäller med djur och växter. Själva arterna trodde man dock var skapade av Gud och i princip oföränderliga.

Men Charles Darwin ifrågasatte detta och menade att nya arter kunde utvecklas genom en gradvis förändring av egenskaperna. Mekanismen för detta var att från en naturlig variation hos individernas egenskaper så selekteras vissa fram genom det naturliga urvalet då de bäst anpassade till sin miljö har större chans att överleva och få avkomma och sprida generna vidare.

Senare insåg man att biologiska varelser egentligen är kemiska maskiner, att de är uppbyggda av kemiska föreningar som samverkar på ett oerhört komplicerat sätt. Man förstod att det genetiska arvet kunde ligga kodad i kroppens molekyler, men det var inte någon självklarhet.

Utvecklingen av ljusmikroskopen gjorde att man kunde redan under 1800-talet se kromosomer i cellens inre. Man började förstå kopplingen mellan kromosomerna och det genetiska arvet.

Ledtrådarna som ledde till DNA:s struktur

Redan under senare delen av 1800-talet lyckades Friedrich Miescher isolera DNA ur celler och börja analysera dess kemiska sammansättning.

Till slut identifierade man DNA i kromosomerna som bärare av generna. Det blev därför angeläget att klarlägga molekylstrukturen för DNA. Det blev ett pussel av information som till slut gjorde att strukturen för DNA kunde bestämmas.

Man kunde visa att DNA var uppbyggt av kvävebaserna Adenin (A), Tymin (T), Cytosin (C), och Guanin (G), av sockerarten deoxyribos, och av fosfatgrupper. Dessa var byggstenarna i DNA, men man visste inte hur de var sammanfogade.

Röntgendiffrationsmönster för DNA
Bild: OpenStax College, Biology, (CC BY 3.0)

Vid den kemiska analysen upptäckte man att proportionerna av kvävebaserna A, T, C och G varierade mellan arter, men inte mellan individer av samma art. Dessutom var mängden A och T alltid lika och mängden C och G var också alltid lika stor: (A = T and G = C). Man kunde dra slutsatsen att A kopplade till T och C kopplade till G.

Den brittiska forskaren Rosalind Franklin var expert på röntgenkristallografi. Det är en metod där man bestrålar prover med röntgentrålar som sprids i ett bestämt mönster beroende på det kemiska ämnets struktur. Hon studerade DNA. Det diffraktionsmönster hon fick visade på en dubbel spiralstruktur.


Strukturen hos DNA
Bild: CCO Madeleine Price Ball, Wikipedia

Den amerikanske biologen James Watson och brittiske fysikern Francis Crick såg Franklins diffraktionsmönster och detta var den avgörande information som gjorde att de år 1953 kunde komma med förslag på DNA-molekylens struktur med dubbelhelix av fosfatgrupper och deoxiribos och med kvävebaser som kopplar samman de två kedjorna i paren A-T och G-C. Basparningen sker med hjälp av vätebindningar.

A-T binds samman med två vätebindningar, G-C binds samman med tre vätebindningar. Eftersom antalet vätebindningar är olika passar inte kvävebaserna i några andra kombinationer.

Nu börjar jakten på kodningen av generna

Det visade sig att DNA-kedjan innehöll instruktioner för syntes av RNA som sedan används för syntes av proteiner. Det är ett komplicerat maskineri av makromolekyler som läser av DNA-kedjan och kopplar ihop proteinerna steg för steg.

Nästa steg i kartläggningen var att tolka koderna. Själva koden för en aminosyra i proteinet består av en kombination att tre baser i DNA. En sådan trippelkombination av kvävebaser kallas kodon och kan liknas vid en bokstav i vårt alfabete. Det finns tre olika kodoner som inte kodar för en aminosyra, utan som betyder "stopp", nämligen TAA, TAG och TGA.

En längre sekvens av kodoner utgör beskrivningen av ett protein. Dessa proteiner har sedan specifika funktioner i kroppen. Sekvensen av kodonerer i DNA bildar en gen som är ett arvsanlag, exempelvis för ögonfärg.

Det var ett mycket mödosamt arbete att analysera basföljden i DNA, dvs. sekvensera DNA. När tekniken för DNA-sekvensering utvecklats tillräckligt så beslöt man att sekvensera hela genomet för människan. Det var en gigantisk uppgift som genomfördes under perioden 1990-2003 i internationellt samarbete i Human Genome Project.

Tekniken för DNA-sekvensering utvecklades i en rasande takt, och nu kan man göra ganska stora DNA-sekvenseringar på bara några dagar. Därför har DNA-analys blivit ett praktiskt användbart redskap för många tillämpningar.

Tillämpning av kunskaperna

Eftersom vårt genom innehåller människans arvsanlag, så har intresset främst riktats mot att förstå medicinska aspekter av generna. När genen kartläggs kan det ge ledtrådar till hur ett medicinskt problem ska behandlas. Andra tillämpningar har att göra med växt- och djurförädling. Ett tredje område är miljöfrågor. Man har till och med jobbat med frågor kring hur utdöda arter ska kunna uppstå igen med hjälp av gammalt DNA som infogas i nu levande arter.

Etiken måste hanteras

Att gå in i levande varelsers genetiska arv för att ändra på egenskaperna är en moraliskt brännande fråga. En liten förändring som gör att man slipper vara sjuk är inte särskilt kontroversiellt, men hur är våra värderingar när man går in och ändrar på individers mer grundläggande egenskaper? Är det önskvärt att skapa supermänniskor? Blir genetiken en sätt för folk med feta plånböcker att skaffa sig övertag över andra? Är det rätt att sortera bort "oönskade individer" redan innan de är födda? Riskerar vi att skapa organismer som vi tappar kontrollen över och som kan få ekosystem att kollapsa?

Andra tillämpningar som inte har att göra med levande varelser är lättare att hantera etiskt. Att stöldskyddmärka sina ägodelar med DNA låter som en bra idé. Att utreda brott med hjälp av DNA-spår borde väl också vara ok, men DNA-register över dömda brottslingar skulle kunna vara en etisk fråga. Vi måste utreda vilka värderingar som ska gälla i vårt samhälle.

När det nu har gått några decennier kan vi se att det finns både argument för och emot genteknik som har varit överdrivna. Med erfarenheterna reder vi successivt ut frågetecken som har oroat. Men det finns också en risk att vi genom tillvänjning sakta börjar acceptera förhållanden som vi tidigare tveklöst skulle har förkastat. Det finns goda anledningar att fortsätta debatten om genteknikens tillämpningar.

material på avancerad nivå kommer att läggas in här

Löslighet

När atomer eller molekyler av ett ämne blandas på atom-/jon-/molekylnivå med ett annat ämne, så säger man att ämnet löser sig. Både fasta, flytande och gasformiga ämnen kan gå i lösning på detta sätt. Ämnet som tar emot partiklarna som löser sig, och som förekommer i större mängd, kallas lösningsmedel.

Exempel på lösningar är:

En lösning behöver alltså inte vara en vätska. Det finns både fasta, flytande och gasformiga lösningar.

Begränsad löslighet

Ofta är lösligheten begränsad. Det har att göra med den jämvikt som uppstår mellan ämnet i lösning och samma ämne i ren form. Till exempel löser sig koksalt i vatten upp till 36 g per 100 ml (motsvarande 26 vikts-%) vid 20 °C.

Jonerna i den fasta natriumkloriden löser sig med jämn hastighet, vilket tenderar till att öka koncentrationen av löst ämne. Men den motsatta reaktioner sker också. Natrium- och kloridjonerna i lösningen faller ut som fast natriumklorid. Den hastighet med vilken saltet faller ut beror på hur ofta natrium- och kloridjoner stöter på varandra i lösningen. Därför ökar utfällningen av salt med koncentrationen i natriumkloridlösningen. Vid 26 vikts-% NaCl är utfällningen lika snabb som upplösningen av koksaltet. Då sker ingen nettoförändring. Man har en dynamisk jämvikt där lösningen är mättad, dvs. innehåller maximal mängd koksalt.

Obegränsad blandbarhet

Ibland är lösligheten obegränsad och det lösta ämnet och lösningsmedlet är fullständigt blandbara i alla koncentrationer. Exempel på detta är etanol i vatten. Vilken proportion av etanol och vatten du än blandar, så kommer du att få en homogen lösning, dvs. en enda fas. Du kommer inte att se någon fasgräns mellan ämnena.

Lösning av gasformiga partiklar i en annan gas har alltid obegränsad blandbarhet. Det beror på att i en gas så är partiklarna så långt ifrån varandra att de inte påverkas av några attraktionskrafter som tenderar att klumpa samman ämnena i aggregat. Alla atomer/molekyler rör sig helt fritt i gaslösningen.

Bindningskrafterna avgör lösligheten - "Lika löser lika"

När det finns ett löst ämne och ett lösningsmedel, så finns det tre alternativa bindningar som kan uppstå mellan partiklarna (atomerna/molekylerna/jonerna):

Man brukar använda en tumregel: "Lika löser lika". Det syftar på polariteten, dvs. laddningen hos partiklarna. Ämnen löser sig lättast i varandra om de är ungefär lika polära. Vi ska förklara hur detta kommer sig.

Vatten är en starkt polärt ämne. Visserligen är molekylen som helhet oladdad, men det finns en laddningsförskjutning så att syreatomen är negativ och väteatomerna positiva. Två vattenmolekyler binder varandra ganska starkt genom att syret i den ena molekylen lägger sig nära vätet i den andra vattenmolekylen. Den negativa och positiva laddningen attraherar varandra. Vatten binder alltså varandra ganska starkt.

Kolvätena i bensin är ett mycket opolära. Kolvätena är oladdade molekyler som inte heller har någon laddningsförskjutning inom sig i molekylen. Det gör att kolväten bara binder varandra svagt med hjälp av Londonkrafter (Van der Waals-krafter).

Ju starkare bindningen är, desto större chans är det att partiklarna ska klumpa sig samman. Vatten i blandning med bensin ger mycket dålig löslighet. Vattenmolekylerna klumpar samman sig med sina starka krafter och bildar en egen fas. Kolvätemolekylerna blir över och bildar en annan fas. Kolvätena bildar inte en egen fas på grund av attraktion mellan kolvätena, utan därför att de inte få vara tillsammans med vattnet. De blir så att säga ratade av vattenmolekylerna.

Om två ämnen inte har samma polaritet, men ändå inte skiljer sig åt alltför mycket, så får de en god löslighet även om den är begränsad. En möjlighet att lösa ett ämne är därför att använda lösningsmedel i flera steg. Om du till exempel har fått smutsig motorolja på händerna, så är det svårt att tvätta bort med tvål. Motoroljan är alltför opolär för att tvålen riktigt ska kunna lösa den. I ett första steg kan du då smörja händerna med margarin, som är opolärt. Oljan löser sig i margarinet. I nästa steg tvättar du bort margarinet med hjälp av tvål och vatten. Oljan som är löst i margarinet följer då med margarinet när det tvättas bort med vatten.

Utfällning

Utfällning är den process som gör att ett löst ämne övergår till fast form och bildar en egen, fast fas. Det ämne som bildar fast form kallas helt enkelt fällning. Vätskan som blir kvar kallas med ett finare ord för supernat.

Orsaken till att fällning bildas är alltid att lösligheten för ämnet överskrids. Men vad som gör att lösligheten överskrids kan bero på flera saker:

Det händer att de utfällda partiklarna är så små att de inte sjunker till botten inom rimlig tid. Då får man en suspension som känns igen på att den är grumlig. Men om man centrifugerar suspensionen, så kan man få fällningen att sjunka till botten. Ovanför finns då den klara lösningen.

material på grundnivå kommer att läggas in här

material på avancerad nivå kommer att läggas in här

Etanol

Framställning

Etanol Etanolen (etylalkohol, förenklat skrivsätt EtOH) har uråldriga anor som berusningsmedel och den framställdes genom jäsning av kolhydrater från växtriket. Den kemiska reaktionen som sker är:

C6H12O6 C2H5OH + CO2
socker   etanol   koldioxid

Dessutom behövs en katalysator i form av jäst. Det är ett enzym hos jästsvampen som omvandlar kolhydraterna till etanol. Jästsvampen kan bara överleva i en alkoholhalt på ca 13 %, därefter dör den och jäsprocessen upphör. För att få högre alkoholhalt krävs att man destillerar alkoholen.

Detta var innan den petrokemiska industrin fanns. Idag framställs etanol för industriellt bruk genom hydrering av eten (kallas ibland etylen). Den kemiska reaktionen äger rum med hjälp av en katalysator och är:

H2C=CH2 + H2O C2H5OH
eten   vatten   etanol

Egenskaper

Kokpunkten för etanol är 78 C och fryspunkten -114 C. Den låga fryspunkten gör etanolen lämplig att använda i termometrar. För bättre synlighet färgas den vanligen röd eller blå. Förr användes kvicksilvertermometrar, men de förbjöds av av miljöskäl.

Etanol är lättantändlig och brinner med en blå låga om syretillförseln är god. Flampunkten för ren etanol är 16,6 C. Det innebär att vid temperaturer över 16,6 C bildas det tillräckligt med etanolångor ovanför vätskan för att de ska vara antändbara, förutsatt att ångorna inte ventileras bort. Under denna temperatur kan ångorna inte antändas eftersom koncentrationen av etanolångor är för låg.

I vatten-etanolblandningar är volymen mindre än samma mängd vatten och etanol separat. Det beror på att vatten har ett inslag av struktur även i flytande form som beror på vattenmolekylens vinkel och hur vattenmolekylerna binder till varandra med vätebindningar. Strukturen är då hexagonal, på motsvarande sätt som i snökristaller. Denna struktur är lucker. När etanol blandas med vatten fyller etanolmolekylerna delvis ut det tomrum som finns i vattnet och därför är blandningen mer kompakt än vattnet är enskilt.

Etanol som lösningsmedel

Etanol är vattenlöslig i alla blandningsförhållanden. Den vattenlösliga delen är OH-gruppen som bildar vätebindning till vatten. Den icke vattenlösliga kolvätekedjan med två kolatomer är för kort för att påverka lösligheten i vatten.

Som lösningsmedel kan man dock se skillnad på etanol och metanol. Den något längre kolvätekedjan i etanol med 2 kolatomer i jämförelse med metanolens enda kolatom gör etanolen till ett sämre lösningsmedel för salter. Å andra sidan är etanol bättre lösningsmedel än metanol för feta ämnen, vilket man märker vid fläckborttagning.

Etanol används som lösningsmedel i många sammanhang. Ett exempel är munskölj. Den finns i vattenbaserade färger, rengöringsmedel, i läkemedel, lacker och bläck.

Berusningsmedel

Etanolen, eller "alkoholen", har använts som berusningsmedel sedan mycket länge tillbaka. Etanol bildas naturligt i jäsningsprocesser, t.ex. då frukt blir gammal. Man kunde därför oavsiktligt bli berusad av fermenterad mat. Det är välkänt att alkoholen försämrar omdömet och reaktionsförmågan, men den kan även vara avslappnande.

Benämningen "alkohol" är egentligen ett begrepp som täcker in alla kolväten som har en eller flera OH-grupper. Exempelvis är också träsprit (metanol) en alkohol. Men i dagligt tal brukar man mena etanol när man talar om alkohol.

Medicinska effekter

I kroppen oxideras etanolen till acetaldehyd. Det är ett skadligt ämne som orsakar illamående, så kallad "bakfylla". Acetaldehyden oxideras sedan vidare till etansyra (dvs. ättiksyra) med hjälp av ett enzym.

Etanolen är beroendeframkallande. Långvarigt bruk leder till många allvarliga medicinska tillstånd. Bland de mer kända är skrumplever som innebär att levervävnaden bryts ned och omvandlas till bindväv. Allt större delar av levern dör, blir hård och skrumpnar sedan. En annan känd effekt av långvarigt bruk är hallucinationer och psykiska problem såsom delirium tremens. Ytterligare medicinska problem som förekommer är bland annat högt blodtryck, depression, impotens och strupcancer.

Etanol som fordonsbränsle

Etanolen har samma brandklass som bensinen. En nackdel är att etanol inte förångas lika lätt som bensin i låga temperaturer, och det gör den svår att använda på breddgrader med mycket kallt klimat. Etanol används dock som fordonsbränsle med benämningen E85. Den innehåller 85 % etanol och 15 % bensin sommartid. Vintertid då etanolens begränsade flyktighet kan vara ett problem är proportionerna 75 % etanol och 25 % bensin.

Eftersom etanolen har ett lägre energiinnehåll vid förbränning än bensin är också etanolbilarna törstigare. En fördel med etanol är dock att den kan framställas ur biomassa. Om det kan ske utan att produktionen i övrigt förbrukar stora mängder fossila bränslen, t.ex. för traktorer och transporter inom jordbruket, så kan nettoutsläppet av koldioxid minskas genom att använda etanol som bränsle. De stora koldioxidutsläppen är ju ett allvarligt problem som orsakar global uppvärmning med ekonomiska påfrestningar och social oro när människors levebröd försvinner.

Etanol som industriråvara

Etanol används främst vid framställning av etanal och som lösningsmedel.

Den tekniskt framställda etanolen görs odrickbar genom denaturering. Rödsprit, ofta kallad T-röd, består vanligtvis till 95% av etanol och 5% av denatureringsmedel, som gör alkoholen odrickbar. Exempel på denatureringsmedel är isopropanol, etylacetat, metyletylketon, metylisobutyl-keton, dietylftalat, butylacetat, butanol, Bitrex®, toluen. Dessutom ingår färgämnen.

Destillation

När en blandning av etanol och vatten förångas är etanolen betydlig mer lättflyktig än vattnet. Det medför att halten etanol är mycket högre i ångorna som bildas än i etanollösningen. Detta är principen för uppkoncentrering med hjälp av destillation. Ångorna måste sedan kylas för att man ska få tillbaka dem i vätskeform, men då med högre etanolhalt. Det är dock förbjudet enligt lag att destillera etanol privat.

Destillationen av alkoholen kan utföras i flera omgångar eller med avancerad destillationsapparatur för att maximera etanolhalten. Det är dock i princip omöjligt att uppnå en högre etanolhalt än 96 %. Etanol-vattenblandningen har en azeotrop vid 96 % etanol. Om man skulle försöka destillera en etanollösning med högre halt än 96 % skulle den i stället bli mindre koncentrerad eftersom ångorna som avges är rikare på vatten än etanol ovanför punkten för azeotropen.

mer material på avancerad nivå kommer

Vatten

Ett ovanligt, men korrekt namn för vatten, är diväteoxid. Den kemiska formeln är alltså H2O. Vatten är det enda kemiska ämne som naturligt förekommer både i fast, flytande och gasform. Det är också ett av de absolut vanligaste ämnena på jorden.

Vattnets ovanliga egenskaper

Vatten har en ovanligt stor förmåga att lagra värme. Oceanerna spelar en viktig roll i jordens klimat genom att stabilisera temperaturerna. Vattenströmmarna i haven transporterar varmt vatten från ekvatorn mot polerna och kallt vatten från polerna tillbaka mot varmare områden. Dessa strömmar djupt ned i havet är som gigantiska osynliga floder som slingrar sig runt hela jordklotet. Strömmarna bidrar också till att transportera näring till områden där djur- och växtliv frodas i överflöd.

Vattnet är tyngst vid +4 °C.
Bild: © Svante Åberg

Vatten har den ovanliga egenskapen att när det fryser (stelnar), så får den fasta formen av ämnet lägre densitet än den flytande. Den lägre densiteten gör att is flyter ovanpå vatten. Tack vare det bottenfryser inte sjöar. I stället lägger sig isen som ett värmeisolerande täcke ovanpå sjöarna och fiskar, grodor och växter kan leva vidare i väntan på nästa vår. Snön som lägger sig ovanpå isen är extra värmeisolerande på grund av att den innehåller mycket luft. Snön är också fruset vatten, men snökristallerna gör att den inte packas så tätt.

Vatten är också ett ovanligt bra lösningsmedel. Det är ett polärt lösningsmedel, vilket innebär att det har förmågan att lösa ämnen som är mer eller mindre laddade. Det medför att vatten kan lösa salter ur jorden och berggrunden, men också att vatten kan lösa de många olika biologiska molekyler som finns i cellerna i djur och växter. Lösta ämnen kan diffundera, dvs. spridas ut i vätskan. Tack vare det kan olika molekyler träffa på varandra i cellvätskorna och reagera. Om molekylerna inte hade denna rörlighet skulle de biokemiska reaktionerna i kroppen stanna av och vi skulle varken kunna röra oss, tänka eller växa.

Vatten har ovanligt hög ytspänning. Ytspänningen gör vattendroppar runda, gör så att skräddare kan gå på vattenytan. Ytspänningen ger också kapillärkraft som hjälper träden kan "dra" upp vatten via sina kärl flera 10-tals meter. Det är mycket mer än när man har en vanlig sugpump. Då är 10 m den maximala höjden man kan pumpa vatten (beroende på att atmosfärstrycket inte motsvarar en högre vattenpelare än så).

Vattnet är livsnödvändigt

Vatten är ett av de allra viktigaste ämnena på jorden. Det är en av huvudbeståndsdelarna i de levande organismerna och i deras omgivning. En mycket stor del av de kemiska reaktionerna på jordytan sker i vattenlösning och detta gäller inte minst livsprocesserna. Vatten är också det oftast använda lösningsmedlet.

Vatten är en mycket stabilt ämne. Det vatten som finns på vår planet är därför till stora delar mycket gammalt, speciellt det som finns på stort djup i marken och bergen. Men trots att vatten är mycket stabilt så deltar det i de kemiska reaktioner som sker i samband med fotosyntes och respiration. Fotosyntes och respiration fungerar som ett kretslopp i naturen. I fotosyntesen kopplas vatten samman med koldioxid när sockerarter och andra organiska ämnen byggs upp. Stärkelse är exempel på en sockerart som växterna bildar för att lagra energi. Cellulosa och lignin som finns i veden är ett annat exempel.

När djur och människor äter växter förbränns maten och sönderdelas till vatten och koldioxid igen. Kretsloppet i naturen är ett nollsummespel där mängden vatten i stort sett inte ändras. Vattnet som binds i växter och djur kommer snart tillbaka ut i naturen igen och bildar moln, regn och vattendrag.

Eftersom vi är så beroende av vatten för att dricka och laga mat, tvätta oss, för bevattning av odlingsmark, i olika industriella processer med mera, så är vattenkvalitén viktig. Vanligen duger bara sötvatten. Men av allt vatten på jorden är bara en mycket liten del sötvatten. Och av sötvattnet är det mesta bundet i glaciärer. Visserligen har vi gott om rent sötvatten i vårt land, men i många länder är rent vatten en bristvara. Det är därför väldigt viktigt att vi inte förorenar det rena sötvatten som finns, utan är rädd om det och använder det på ett förståndigt sätt.

Vattnet blev referens för temperaturskalan

Vattnets fryspunkt är 0 °C och kokpunkten 100 °C vid normalt lufftryck. Det är ju praktiskt och enkelt med så jämna siffror. Det blev så därför att man valde vatten som referens när temperaturskalan skulle definieras på förslag av Anders Celsius åt 1742. I själva verket satte Anders Celsuis 0 °C vid kokpunkten och 100 °C vid fryspunkten, men senare insåg man att det var mer logiskt att ha det högre värdet när det var varmare. På förslag av Carl von Linné vände man på skalan efter Celsius död, så han Anders Celsius fick själv inte veta att det hade hänt.

När man sedan insåg att det finns en absolut nollpunkt på temperaturskalan definierade man Kelvin-skalan. Avståndet mellan värdena i Kelvin-skalan är exakt lika stort som i Celsius-skalan, men de har olika nollpunkter:
0 K = -273.15 °C och 0 °C = + 273.15 K

Vätebindningar karaktäriserar vattenmolekylen

Vätebindningarna i vatten.
Modifierad av Michal Manas, original av Qwerter (modell): CC BY-SA 3.0, bild

Vattnets polaritet är mycket hög. Polariteten beror på vätebindningar. Vätebindningen är en extra stark dipolbindning som håller samman de olika laddade ändarna hos två vattenmolekyler. Vattenmolekylens syre är lite minusladdad på grund av att syret drar till sig elektronerna i molekylen effektivt. De två vätena är lite plusladdade eftersom de inte drar till sig elektronerna lika bra och den positiva laddningen väteatomens kärna då överväger. Men som helhet är vattenmolekylen oladdad.

Vätebindningarna ger hög ytspänning

Tack vare vätebindningen attraherar vattenmolekylerna varandra extra mycket. Vätebindningarna får vattenmolekylerna att hålla samman i långa kedjor och nätverk, men det är bindningar som hela tiden bryts och återbildas. Styrkan i vätebindningen gör att både smältpunkten och kokpunkten är betydligt högre än man annars skulle förvänta sig.

Vätebindningen gör också att vatten har en ovanligt hög ytspänning. Ytspänningen är ett mått på den sammanhållande energin i vätskeytan.

Vinklad molekyl ger hexagonal struktur

I flytande vatten (vänster) är strukturen oordnad. I fast is (höger) är strukturen ordnad hexagonal och tar då större plats.
Bild: © Svante Åberg

Vätebindningen och det faktum att vattenmolekylen är vinklad gör att vatten i kristallform, dvs. is, har en hexagonal (sexkantig) struktur med tomrum inuti sexhörningarna. Dessa tomrum gör att isen har lägre densitet än flytande vatten.

Det normala är att densiteten hos en vätska ökar när temperaturen sjunker. Det beror på att molekylrörelserna blir mindre häftiga och molekylerna därför inte knuffar bort varandra lika mycket. Även vatten ökar sin densitet när temperaturen sjunker, men bara ned till +4 °C. Blir det ännu kallare minskar densiteten igen. Det beror på att den hexagonala strukturen som vätebindningarna och den vinklade vattenmolekylen orsakar börjar bildas så smått redan innan vattnet fryser till is.

Vattnets syra-basegenskaper

Vatten är ett amfotert ämne. Det betyder att vatten kan fungera både som syra och som bas. Vatten deltar därför i många syra-basreaktioner. Till exempel reagerar vatten med koldioxid och bildar kolsyra som sedan bildar vätekarbonat och karbonat. Det finns flera gaser som bildar syror tillsammans med vatten. Till exempel reagerar svaveltrioxid till svavelsyra och kvävedioxid reagerar med vatten till salpetersyra.

Surhetsgraden anges med pH. pH är definierat bara i en vattenlösning, så vatten är i praktiken universallösningsmedlet för syror och baser i kemiskt arbete.

Vätebindning

Vätebindningar finns i vatten och i många organiska ämnen i kroppen. Vätebindningar ger ämnena polära egenskaper, såsom löslighet i vatten. Vätebindningarna är också viktiga för strukturen hos till exempel DNA.

I strukturformler brukar vätebindningen markeras med streckad linje.

Bindningskrafter inom och mellan molekyler

Kemiska ämnen hålls samman av starka bindningar såsom kovalenta bindningar i molekylföreningar och jonbindningar i salter. Bindningar inom föreningen är intramolekylära krafter.

Men de finns också bindningar mellan föreningarna, intermolekylära krafter.

intramolekylär = inom molekylen
intermolekylär = mellan molekyler

Intermolekylära krafter är svagare än de intramolekylära.

Vätebindning kan ske när vätet sitter på N, O eller F

Den så kallade vätebindningen hör dock till de starkare intermolekylära krafterna. Den kan beskrivas som en extra stark dipol-dipolbindning.

Vätebindning kan uppstå mellan ett väte som sitter på atomslaget N, O eller F i en molekyl och atomslaget N, O eller F i en annan molekyl.

Här är några exempel på kemiska föreningar som kan bilda vätebindningar:

Vatten: H2O kan vätebinda. Däremot kan inte analogen vätesulfid H2S vätebinda eftersom svavel inte är tillräckligt elektronegativ.
Vätefluorid: HF kan vätebinda. Däremot kan inte analogen vätebromid HBr vätebinda eftersom brom inte är tillräckligt elektronegativ.
Ammoniak: NH3 kan vätebinda.
Karboxylsyror: exempelvis ättiksyra, CH3COOH kan vätebinda.
Alkoholer: exempelvis etanol, CH3CH2OH kan vätebinda. Däremot kan inte analogen etantiol CH3CH2SH vätebinda eftersom svavel inte är tillräckligt elektronegativ. Isomeren CH3-O-CH3 till etanol har samma summaformel, men föreningen är en eter och sådana har inget väte som sitter direkt på syreatomen. Därför kan etrar inte vätebinda.
Aminer: exempelvis ettylamin, CH3CH2NH2 kan vätebinda. Undantag är tertiära aminer som trimetylamin N(CH3)3 eftersom det inte sitter någon väteatom direkt på kvävet. Inte heller kan analogen etanitiol CH3CH2SH inte vätebinda eftersom svavel inte är tillräckligt elektronegativ.

Vätebindning kan även ske till kloridjoner

Kloratomen är inte tillräckligt elektronegativ för att skapa ett elektronmoln med så hög täthet att vätebindningar kan skapas. En enskild kloratom kan däremot få tillräckligt tätt elektronmoln genom att ta upp en extra elektron så att en kloridjon skapas.

En lite udda variant av vätebindningar kan därför fås mellan den negativt laddade kloridjonen och vattenmolekyler i lösningen, exempelvis en koksaltlösning.

Bilden till höger är en ögonblicksbild av en simulering. Vätebindningarna är markerade med röda streck. Väteatomer är vita, syreatomer röda och kloridjonen är rosa.

Man kan se vätebindningar mellan vätet i vatten och kloridjonen, liksom vätebindning mellan vätet i en vattenmolekyl och syret i en annan vattenmolekyl.

N, O och F är starkt elektronegativa atomslag


Elektronmolnet kring en vattenmolekyl är starkt förskjutet från väteatomerna mot syreatomen.
"Water charge distribution" av Martin Chaplin

Atomslagen N, O och F är de mest elektronegativa atomslagen i hela periodiska systemet. Elektronegativa atomer har förmågan att dra till sig elektroner.

I vatten sitter vätet på en syreatom. Vätet har en kärna med laddningen +1 och en elektron med laddningen –1. En fri väteatom har därför nettoladdningen 0. Syret drar till sig elektronmolnet mycket effektivt, vilket leder till att det blir ett positivt laddningsöverskott δ+ på väteatomen. Vatten har två väteatomer, som sitter på syret. Även den andra väteatomen får ett positivt laddningsöverskott δ+. På motsvarande sätt får syreatomen ett dubbelt negativt laddningsöverskott 2δ–.

Det positiva vätet i en vattenmolekyl kan binda till det negativa syret i en annan vattenmolekyl med så kallad vätebindning. Bindningen är ovanligt stark för att vara en intermolekylär bindning. Det beror på att vätet är nästan ”naket” när elektronmolnet dragit sig undan så effektivt från vätet. Därmed kan vätet komma mycket nära syreatomen i den angränsande vattenmolekylen, vilket gör att den elektrostatiska attraktionen blir extra stark.

Vätebindningarna ger vattnet dess egenskaper

Vätebindningarna i vatten.
Modifierad av Michal Manas, original av Qwerter (modell): CC BY-SA 3.0, bild

Vatten är det viktigaste lösningsmedlet, inte bara inom kemin, men också för livet på jorden. Vattnet har nämligen speciella egenskaper som beror på vätebindningarna mellan molekylerna.

På grund av polariteten hos vätebindningarna är vatten ett utmärkt lösningsmedel för polära ämnen såsom salter och organiska ämnen med polära grupper. Den vinklade formen hos vattenmolekylen ger en hexagonal struktur hos iskristallerna när vattnet fryser, vilket återspeglas i snöflingornas sexkantiga form. Iskristallerna hålls samman av vätebindningar. Vätebindningarnas styrka gör också att vattnets kokpunkt är mycket högre än den annars skulle vara.


Vätebindningarna ger struktur åt DNA

Vårt genetiska arv är kodat i DNA. Där finns basparen AT (Adenin och Tymin) och GC (Guanin och Cytosin). Det är viktigt att A verkligen parar med T och att G verkligen parar med C, annars skulle det bli oordning i den genetiska koden.


Basparning av Adenin och Tymin.

Basparning av Guanin och Cytosin.
"Base pair Adenine Tyhmine" av Yikrazuul" Public Domain Mark "Base pair Guanine Cytosine" av Yikrazuul" Public Domain Mark

Parningen blir rätt tack vare att A och T parar med två vätebindningar, men G och C parar med tre vätebindningar.

Natriumklorid

Natriumklorid är en kemisk förening av natrium och klor med formeln NaCl. I dagligt tal säger via bara "salt" eller "koksalt" när vi talar om natriumklorid, men det är bara ett av många olika salter som existerar. Koksalt är ett lättlösligt salt. Det används i matlagningen för smaksättning, men det fungerar också som konserveringsmedel. Bakterier kan nämligen inte växa om salthalten blir för hög.

Det finns olika kvalitéer av natriumklorid.

  1. Råsalt - Om man samlar vattnet från t ex hav eller sjö i stora bassänger (s.k. saliner) och låter vattnet avdunsta kan man ta vara på det salt som naturligt finns i vattnet. I riktigt varma länder kan salt också utvinnas när naturliga saltöknar bildas. Bergssalt etc utvinns från berggrunden i speciella saltgruvor. Råsalt är ett orenat salt med stora korn, som man vanligen ser i form av ett grovsalt och det kan ha olika färgtoning.
  2. Natriumklorid - Den rena formen tillverkas genom att naturligt råsalt löses i vatten, kokas och omkristalliseras. Det kan också tillverkas kemiskt när klor får reagera med natrium, reaktionen är mycket häftig och utvecklar både starkt gulaktigt sken och intensiv värme. Saltet som bildas är ett fint, vitt kristalliniskt pulver eller färglösa, vitaktiga kristaller.
  3. Hushållssalt - Råsaltet renas, natriumklorid/renat råsalt ges tillsatser. Dagens hushållssalt känner vi igen som vitt, finkornigt och lättrinnande.

Förekomst

Både natrium och klor är mycket reaktiva ämnen och förekommer därför inte som rena ämnen i naturen. Eftersom natriumjonerna och kloridjonerna har motsatt elektrisk laddning attraheras de kraftigt till varandra och bildar då koksalt.

Natriumklorid finns i stora mängder i haven. Ursprungligen kommer saltet från berg som vittrat och lakats ur av vatten. Vattnet har runnit ned till havet där saltet blivit kvar. Havsvattnet avdunstar och bildar moln som sedan fäller sitt vatten över land. Vattnet ingår därför i ett kretslopp. Men koksaltet kan inte avdunsta. Därför stannar saltet kvar i haven.

Det händer att hav torkar in. Ett aktuellt exempel är Aralsjön i Centralasien. Ett annat exempel som inträffade för ungefär 6 miljoner år sedan var när Medelhavet blev torrlagt därför att det tappade kontakten med Atlanten. Vattnet avdunstande och det bildades en saltskorpa som på sina ställen var flera hundra meter tjock. Saltavlagringarna begravdes sedan så att de nu är gömda i underjorden. Sådana geologiska händelser kan föra bort natriumklorid från havsvattnet, och det har hänt många gånger i jordens historia.

Utvinning av salt sker dels genom brytning i gruvor där man har saltavlagringar, dels genom att låta havsvatten avdunsta och samla ihop saltet som blir kvar. Saltet är inte rent koksalt, för det finns även mindre mängder av bland annat magnesiumklorid i havsvattnet. Salthalten i de stora världshaven ligger kring 2,5 – 3,5 %. Av detta salt utgör natriumkloriden cirka 78 %.

Användning

NaCl har i alla tider varit av mycket stor kommersiell betydelse och är nu en av de allra viktigaste industriråvarorna. Den är råvara för praktiskt taget alla natrium- och klorföreningar och förbrukas dessutom i stora mängder som krydda och konserveringsmedel för olika matvaror.

Koksaltet blev tidigt en av världens viktigaste handelsvaror. Under medeltiden bröts stora mängder salt i gruvor i Tyskland och Österrike. Saltet forslades sedan norrut via den så kallade Saltvägen, Via Salaria. När Indien frigjorde sig från Storbritannien demonstrerade man symboliskt mot den Brittiska överhögheten med att genomföra en marsch som protest mot saltskatten.

Koksalt används som issmältningssalt (vägsalt) på våra vägar vintertid. Saltet sänker smältpunkten för is, vilket gör att om temperaturen bara ligger på enstaka minusgrader så kan isen töa bort. Problematiskt är att saltet skadar grundvatten och växtlighet och att det orsakar kraftig rostbildning på fordon och släp som inte har ett fullgott rostskydd.

Egenskaper hos natriumklorid

Kristall av natriumkloridtyp,
med kubiskt gitter.

Koksalt, NaCl, kristalliserar vanligen i kuber med en struktur av natruimkloridtyp. Om kristallisationen sker ur vattenlösning uppstår lätt vatteninneslutningar som vid upphettning sprängs med ett knastrande ljud, saltet ”dekrepiterar”. Smältpunkten för natriumklorid är 801 ºC, kokpunkten 1440 ºC. Som mineral kallas natriumklorid ofta stensalt och är ofta blåfärgat. Den blå färgen beror på närvaron av så kallade F-centra, som troligen uppstått genom strålning från radioaktiva kaliumatomer, 40K, som är inbyggda i kristallen.

Ren natriumklorid är inte hygroskopisk, men handelns koksalt är ofta förorenad av hygroskopiska magnesiumsalter som gör att saltet tar upp fukt från luften.

Fysiologisk saltlösning i människor och djur

Man är ganska säker på att livet en gång uppstod i haven och att levande varelser därefter sökte sig upp på land. Djurens kroppsvätskor innehöll salt, och det är ett arv som vi har från forntiden. Salthalten i kroppens celler är 0,9 %. En saltlösning med denna koncentration kallas för fysiologisk saltlösning. Om man injicerar vätska i kroppens vävnader eller i blodomloppet måste salthalten vara fysiologisk. Annars sker osmos som antingen får cellerna att torka ut eller att svälla och kanske spricka.

Osmos är när vatten vandrar genom ett halvgenomträngligt membran från den sida där det finns mest vatten, vilket är på den sida av membranet som salthalten är lägst, och vandrar till den andra sidan av membranet där vattenhalten är lägre och salthalten högre. Om man injicerar rent vatten kommer cellerna att ta upp vatten, svälla och kanske spricka. Om man injicerar vätska med för hög salthalt skrumpnar cellerna när vattnet vandrar ut ur dem.

Man kan utnyttja att saltet drar ut vatten ur cellerna för att konservera matvaror. Bakterier, mögel och annat kan då inte växa eftersom de torkar ut. Då förstörs inte heller maten. Salt sill från Norge och salt fläsk från Amerika var basföda för en stor del av befolkningen i Sverige förr i tiden. Nu vet vi att det inte är nyttigt att äta för mycket salt. Saltet tenderar att höja blodtrycket. Det har också med osmosen att göra.

Men kroppen behöver salt. När människor och djur inte har tillgång till salt så blir saltet åtråvärt. Älgar och renar är förtjusta i saltstenar som man sätter upp. De får inte i sig så mycket salt i den mat de äter naturligt.

Allvarlig saltbrist kallas hypnoatremi och är ett tillstånd där halten natriumjoner och blodet är för lågt. Normalt har njurarna kapacitet att utsöndra överflödigt vatten, men det har hänt att personer i samband med sportutövning eller bantning har druckit extremt mycket vatten under kort tid och råkat ut för vattenförgiftning. Kroppens celler tar då upp vatten och sväller till onormal storlek. Symptom är desorientering, huvudvärk och yrsel som uppstår när blodflödet hindras. Man blir illamående och talet blir sluddrigt. Tillståndet är allvarligt och kan i sällsynta fall leda till döden. LD50 är den dos som gör att 50 % av personerna avlider. För vatten är LD50 ≈ 6 liter för en vuxen person.

Motsatsen, för högt intag av koksalt, är också farligt. För natriumklorid är LD50 ≈ 12 g NaCl/kg kroppsvikt. Om du t.ex. väger 50 kg så är risken att avlida 50 % om du äter 600 g koksalt.

Litteratur

  1. DNA Extraction from Kiwifruit: Student instructions, Spring Williams
    http://www.sas.upenn.edu/~upshaw/kiwi.pdf (2017-08-28)
  2. How to extract DNA from a kiwi fruit, The Naked Scientists
    https://www.thenakedscientists.com/get-naked/experiments/how-extract-dna-kiwi-fruit (2017-08-28)
  3. Extracting DNA from Kiwi fruit, The Node, Company of Biologists
    http://thenode.biologists.com/outreach-activity-extracting-dna-from-kiwi-fruit/resources/ (2017-08-24)
  4. DNA extraction from kiwi fruit (YouTube), Genegeek, YouTube
    https://www.youtube.com/watch?v=Ot0QxMOq8ek (2017-08-28)
  5. Hydrogen bond, Wikipedia
    https://en.wikipedia.org/wiki/Hydrogen_bond (2017-08-28)
  6. Hydrogen Bonding, Chemistry LibreTexts
    https://chem.libretexts.org/Core/Physical_and_Theoretical_Chemistry/Physical_Properties_of_Matter/Atomic_and_Molecular_Properties/Intermolecular_Forces/Specific_Interactions/Hydrogen_Bonding (2017-08-28)
  7. Intermolecular bonding - hydrogen bonds, Jim Clark, Chemguide
    http://www.chemguide.co.uk/atoms/bonding/hbond.html (2017-08-28)
  8. DNA, Wikipedia
    https://en.wikipedia.org/wiki/DNA (2017-08-28)
  9. Nucleotides and the double helix, Cyberbridge, Harvard College
    http://cyberbridge.mcb.harvard.edu/dna_1.html (2017-08-28)
  10. DNA - structure, Jim Clark, Chemguide
    http://www.chemguide.co.uk/organicprops/aminoacids/dna1.html (2017-08-28)
  11. The Structure of DNA (YouYube), MITx Bio
    https://www.youtube.com/watch?v=o_-6JXLYS-k (2017-08-28)
  12. Discovery of the structure of DNA, Khan academy
    https://www.khanacademy.org/science/biology/dna-as-the-genetic-material/dna-discovery-and-structure/a/discovery-of-the-structure-of-dna (2017-08-29)
  13. Friedrich Miescher and the discovery of DNA, Ralf DahmDev Biol. 2005 Feb 15;278(2):274-88. Review.
    http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0012160604008231 (2017-08-30)
  14. DNA codon table, Wikipedia
    https://en.wikipedia.org/wiki/DNA_codon_table (2017-08-30)
  15. Supercoil DNA (YouYube), Arthur Salomon
    https://www.youtube.com/watch?v=BjcJu-o3YwY (2017-08-28)
  16. From DNA to protein (YouYube), yourgenome
    https://www.youtube.com/watch?v=gG7uCskUOrA (2017-08-28)
  17. From DNA to Protein (YouYube), shadowlabsdotorg
    https://www.youtube.com/watch?v=D3fOXt4MrOM (2017-08-28)
  18. Life Science - Protein synthesis (Translation) (YouYube), Designmate
    https://www.youtube.com/watch?v=kmrUzDYAmEI (2017-08-30)
  19. DNA transcription and translation (YouYube), James keenan
    https://www.youtube.com/watch?v=EEBr9aP0qJ8 (2017-08-30)
  20. DNA replication - 3D (YouYube), yourgenome
    https://www.youtube.com/watch?v=TNKWgcFPHqw (2017-08-30)
  21. The Discovery of the Molecular Structure of DNA - The Double Helix, Nobelprize.ors
    https://www.nobelprize.org/educational/medicine/dna_double_helix/readmore.html (2017-08-28)
  22. Discovery of DNA Structure and Function: Watson and Crick, Nature Education
    https://www.nature.com/scitable/topicpage/discovery-of-dna-structure-and-function-watson-397 (2017-08-28)
  23. Kiwi, Wikipedia
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Kiwi (2017-08-28)
  24. Näringsinnehåll grön kiwi, Livsmedelsverket
    http://www7.slv.se/SokNaringsinnehall/Home/FoodDetails/565 (2017-08-28)
  25. Etanol, Wikipedia
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Etanol (2017-08-28)
  26. Rödsprit, Wikipedia
    https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6dsprit (2017-08-28)
  27. Alkohol, Shenet
    http://www.shenet.se/ravaror/alkohol.html (2017-08-28)
  28. Alkoholer, Wikipedia
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Alkoholer (2017-08-28)
  29. Salter, Wikipedia
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Salter (2016-12-06)
  30. Salt, Shenet
    http://www.shenet.se/ravaror/salt.html (2017-04-03)
  31. Salt, Wikipedia
    https://en.wikipedia.org/wiki/Salt (2017-04-03)
  32. Using Rubber Tubing to Demonstrate DNA Supercoiling and the Action of Topoisomerases, The Chemical Educator, Springer-Verlag
    http://www.usm.maine.edu/~rhodes/Goodies/text/DNADemo.html (2003-04-27)

Fler experiment


biokemi, livets kemi
Bjud din jäst på mat
Doft och stereoisomeri
Enzymaktivitet i ananas
Enzymkinetik för katalas
Framställ låglaktosmjölk
Fruktköttet får solbränna
Fruktmörade proteiner
Kallrörd vaniljkräm och saliv
Kan man tapetsera med abborrar?
Klorofyllets röda fluorescens
När fungerar enzymet bäst?
pH-förändringar vid fotosyntes
Varför skyddsglasögon?

kemisk struktur
Doft och stereoisomeri
Frigolit i aceton
Gore-Tex, materialet som andas
Gummi och lösningsmedel
Gummibandets elasticitet
Hur kan man göra kläder av plast?
Kristallodling
Kristallvatten i kopparsulfat
Matoljans viskositet och omättade fettsyror
När 1 plus 1 inte är 2
Platta yoghurtburkar
Smältpunkten för legeringen lödtenn
Studsboll

urval reviderat experiment
Anodisering och färgning av aluminium
Avdunstning och temperatur
Citronbatteri
Den brinnande sedeln
Den tillknycklade plåtburken
Elektrokemisk skrift
Ett glas luft
Gasvolym och temperatur
Indikatorpapper för plus och minus på batteriet
Innehåller koksaltet jod?
Luftfuktighet och rostbildning
Rengöra silver
Rostbildning och rostskydd
Rostindikator visar var järnet rostar
Syrehalten i luft
Tag bort rost med elektrisk ström
Testa C-vitamin i maten
Vad händer när degen jäser?
Åka hiss