Värma med ljus - bra eller dåligt?

Tillhör kategori: energi, förbränning

Författare: Anna Lodén

Introduktion Riktlinjer Säkerhet Materiel Förarbete Utförande Förklaring Kemisk bakgrund Fördjupning Litteratur Fler experiment

Värma med ljus - bra eller dåligt?

Brandfarligt 

Tid för förberedelse: 10 minuter

Tid för genomförande: 20 minuter

Antal tillfällen: 1

Säkerhetsfaktor: Utföres med normal varsamhet

Svårighetsgrad: Busenkelt

Introduktion

Ett ljus ger ifrån sig en viss mängd energi, värme, när det brinner. Denna energi är beroende av bla vad ljuset innehåller och vilken typ av veke som ljuset har.

I detta experiment kommer vi att studera hur energimängden hos olika ljusmassor, bl a stearin-, paraffin- och bivaxljus, skiljer sig åt. Ett enkelt sätt att undersöka detta är att värma upp en känd volym med vatten till kokpunkten med hjälp av ett ljus och därefter se efter hur mycket av ljuset som gått åt.

Riktlinjer

Detta experiment kan utföras som:

demonstrationintroduktion till förbränning t ex olika sorters energiinnehåll visas och diskuteras mha detta försök
Illustration: © Anna Lodén,
Dragonskolan, Umeå
grupparbetevarje grupp får olika sorters ljus utför experimentet jämför resultat i storgrupp resultat kan gärna redovisas i en kurva, tid/temp
elevarbeteutförs på samma sätt som ovan ev kan varje labpar använda flera olika sorters ljus. resultat kan gärna redovisas i en kurva, tid/temp

Säkerhet

Säkerhetsrisk

Eld, akta hår, fleece och annat lättantändligt. Ljusmassa, kan ge lättare brännskador.
Kemikalier
 Stearin:Stearinsyra
CH3(CH2)16COOH
Ofarlig och lätt nedbrytbar.
Kan i enstaka fall ge hudirritationer hos människor.
Kan vara skadlig för fisk.
Slängs i hushållsavfall.
  Palmitinsyra
CH3(CH2)14COOH
Ofarlig och lätt nedbrytbar.
Kan vara giftig för fisk
Sur
Slängs i hushållsavfall.
Paraffin:Mättade raka kolkedjor, C20-30Troligen ej lätt nedbrytbart.
Slängs i hushållsavfall.
 Bivax:Estrar uppbyggda av C26-28 syror och C30-32 alkoholer samt kolväten (C31)Ofarlig och lätt nedbrytbar.
Slängs i hushållsavfall.

Materiel

Illustration: © Anna Lodén, Dragonskolan, Umeå

Förarbete

Inhandla ljus
Rumstemperera vatten

Utförande

Innan experimentet dras igång kan det vara bra att ha eldat ner ljusen en bit så att deras olika diametrar blir mer jämförbara. Se även till att hålla vekarnas längd ungefär lika långa, klipp gärna av under experimentets gång.

Illustration: © Anna Lodén
  1. Väg ljusen var för sig. Anteckna vikten.
  2. Fäst stora provrör i ett stativ.
  3. Ställ ljusstaken med ljus ca 5-10 cm under botten till provröret. Viktigt att avståndet är lika mellan de olika ljusen samt att vekarna är lika långa.
  4. Fyll på 100 ml vatten i provröret.
  5. Sätt i en termometer i vattnet. Låt inte termometern stå mot botten utan mät temperaturen från mitten och uppåt.
  6. Tänd ljuset och starta tidtagningen.
  7. Värm vattnet tills det kokar.
  8. Släck ljuset och låt kallna.
  9. Väg ljuset och anteckna vikten.
  10. Jämför de olika resultaten. Ev kan man göra en graf.

Variation

Om man inte har tillgång till stora provrör kan en bägare tillsammans med treben och nät användas istället.

Diskutera hur energin transporteras från ljuset till vattnet.

Använd t ex en oljelampa eller spritkök som värmekälla.

Förklaring

I) Vad krävs av ett ljus för att kunna brinna?

  1. Tillgång till flytande ljusmassa vid vekens bas.
  2. Sugande veke som transporterar upp ljusmassan till lågan.

II) Vad är kritiskt?

  1. För lite ljusmassa gör att ljuset slocknar.
  2. För mycket ljusmassa ger ett droppande ljus.
  3. Storleken på veken måste vara relaterade till ljusets storlek.
  4. Innehållet i ljusmassan.

I detta försök kommer vi att vara beroende av ljusmassans smältpunkt. Ett ljus som smälter lätt kommer att transportera upp bränsle snabbare till lågan än ett ljus som kräver högre värme för att smälta. Får lågan sitt bränsle snabbt kommer ljuset värma upp vattnet fortare. Stearin och paraffin smälter runt 65 °C och bivax runt 75 °C. Ljusens olika innehåll speglar i stort de olika smältpunkterna.

Ett ljus är även beroende av en bra veke som kan transportera en lagom dos av bränsle till lågan, dvs veken får t ex inte vara för lång om man vill att ljuset ska brinna länge eftersom mer ljusmassa kommer att gå åt på detta sätt , se teori och bakgrundsfakta. Ett effektivt brinnande ljus har inte så lång veke.

Viktförändringen på ljuset efter experimentet visar om ljuset brunnit effektivt eller inte. Om det gått åt mycket ljusmassa brinner ljuset mindre effektivt än om det gått åt lite. I detta försök bör det visa sig att det går åt mer bivax för att få vattnet att nå koktemperatur jämfört med mängden paraffin och stearin.

Kemisk bakgrund

Vy för utskrift av kemisk bakgrund och fördjupning

Teori och bakgrundsfakta

Historien bakom …

Illustration: © Anna Lodén, Dragonskolan, Umeå
Ljuset är symbolen för ljus och värme och har under historiens gång haft stor betydelse framförallt för människan. Ljusmaterialet har varierat och man tog vad som för stunden ansågs vara det som fungerade bäst eller det som var billigast. Originalljusen var tillverkade av djurfett, dvs talg, och har funnits lika länge som människan har hållit sig med boskap. Lämningar från 900-talet före Kristi födelse visar på det första fyndet av ljusanvändning.[1] När dessa talgljus eldades omvandlades glycerinet i ljusmassan till tårgasliknande rök, acroleiner, vilket gav en mindre trevlig bieffekt till användandet [4]. Efter att ha tröttnat på talgljusens dåliga kvalitet utvecklades längre fram de mer exklusiva vaxljusen vilka var tillverkade av bl a bivax.

Vaxljusen infördes av romarna och kyrkan kom senare att bli en stor användare av dessa välluktande dyrgripar. Under 1600-talet fanns ett påbud att alla mäss- och påskljus i kyrkan skulle vara tillverkade av huvudsakligen bivax [4].

Parallellt med vaxljusens användande jagades det valar för att komma åt deras olja som kunde bringa ljus till människan. Valar har varit ett lovligt byte ända sedan 1600-talet då man upptäckte deras unika olja som i en och samma val kunde ge upphov till 20 ton(!) olja. Valoljan var ett utmärkt bränsle i oljelampor.

1811 lyckades en frank kemist, Chevreul, att dela fett till glycerin och fettsyror [4]. En av dessa fettsyror var stearinsyra eller stearin som är det vanligare användarvänliga namnet. Chevreul och Gay-Lussac fick patent på sin upptäckt, stearinljuset, 1825 [5] Stearinet gav upphov till ljus som sotade mindre vilka naturligtvis blev populära på marknaden. I Sverige startade stearinljustillverkningen på allvar när Liljeholmen öppnade sin fabrik 1839 [6].

Stearintillverkning har sin grund i vegetariska och animaliska fetter. Tillverkningsprocessen var och är tidskrävande och råvaran dyr vilket ger en dyr produkt. Men stearinljuset är samtidigt ett miljövänligt ljus och en ren naturprodukt [6]. Denna dyra produkt blev dock senare utkonkurrerad av den billigare ljussläktingen - paraffin. 1850 lyckades man framställa paraffin ur skotskt lerskiffer och senare utvann man paraffinet från råolja [4]. När det kommersiella borrandet efter olja började i slutet av 1850-talet ersatte raffinerade produkter så som paraffin bla den gamla och välanvända valoljan.

Råmaterial som används vid ljustillverkningen idag kan delas in i basmaterial och additiv. Basmaterialen är stearin, paraffin och bivax och additiven kan vara t ex hårda vaxer, färg, parfym, hartser mm [1].

Stearin

Stearin kommer från vegetariska och animaliska fetter och består av en blandning av stearinsyra och palmitinsyra.

Stearinsyra: CH3(CH2)16COOH

Palmitinsyra: CH3(CH2)14COOH

Dessa syror ger upphov till ett vitt opakt ljus med ett vackert sken. Stearinet har en smältpunkt på ca 65 °C. Vid tillverkning av stearinljus används samma metod som för paraffinet, se nedan.

Paraffin

Raffinerad paraffin, erhålls från mineralolja som har ett lågt oljeinnehåll, är huvudingridiensen vid ljustillverkning idag. Blandningen består av normalt paraffin (mättade raka kolkedjor C20-30), isoparaffiner samt cykloparaffiner, naftalener. Förhållandet mellan dessa komponenter varierar och ger upphov till olika egenskaper hos ljusen bla hur hård ljusmassan blir när den stelnat [1]. Förenklat skulle man kunna säga att den gråaktiga resten som blir över vid raffineringen av petroleum produkter är vad du sätter i staken! Men för att tillfredsställa ögat bleks denna rest med olika kemikalier för att få en mera intressant färg.

Paraffinljus kan tillverkas av pulveriserat (granulerat) paraffin som pressas ihop till färdiga ljus. Men man använder sig även av smält paraffin och doppar då vekarna i olika bad tills ljuset nått sin rätta diameter [1].

Paraffinet har en smältpunkt på ca 53 °C.

Bivax

Illustration: © Anna Lodén, Dragonskolan, Umeå
Man kan tro att honung är det viktigaste som tillverkas i en bikupa men historiskt sett så har bivaxet haft en lika stor betydelse som honungen. Bivaxet tillverkas av arbetsbina i ett samhälle. Biet är utrustat med fyra vaxkörtlar vilka sitter under kroppen, vaxet utsöndras som en klar vätska som hårdnar när den kommer i kontakt med luft. När vaxet hårdnat får den en klar vit färg, men de flesta bivaxer är dock gulaktiga pga det pollen som bina avsöndrat. Pollenet är en viktiga proteinrik föda för de vuxna bina. Vaxet används som en typ av fernissa inuti kupan [7].

Endast honungsbiet tillverkar bivax. Genom att slicka i sig vaxet från körtlarna kan de bearbeta det och forma honungskakor med hjälp av mundelarna. Dessa kakor innehåller massor av sexkantiga celler. I dessa celler lagras föda eller används som barnkammare åt de "yngre bina", dvs larverna. Deras produktion av bivax stimuleras av ökad blomning av till exempel klöver, en ört med mycket nektar. Om biet inte har ett behov av nya honungskakor kommer inga nya att bildas [7].

Bivaxet smältes löst från kakorna och kan sedan lagras länge innan det används, vaxet är näst intill oförstörbart! Inga insekter vill äta av det tuggade och i munnen malda vaxet.

Bivax kan användas till mycket mera än bara ljustillverkning. I Egypten, för 1600-2000 år sedan, användes vaxet till att måla med, det smälta vaxet blandades med pigment och fick torka i solen. Man använde även vaxet till att tillverka formar som senare användes till avgjutningar av olika slag. Ett annat användningsområde var och är batik där vaxet hjälper till att separera olika färger från varandra. Om man vill tillverka kosmetika kan det vara användbart med bivax eller om man kanske ska ympa en ny kvist på äppelträdet i trädgården. Några ytterliggare användningsområden är ytbehandling av trä, impregnering av tyger mm. [7].

De mest exklusiva ljusen tillverkas av bivax. Riktigt gjorda vaxljus brinner med en klar flamma, sotar och sprakar inte och luktar förföriskt gott! Dessutom kan de lagras länge utan att förstöras.

Veken

Ljusvekar tillverkas av flätad bomullstråd som betas med borsyra, salmiak och fosfater eftersom ren bomull skulle brinna för snabbt och dessutom ryka. Istället reagerar cellulosa i veken med betsalterna i en sönderdelning som inte ger upphov till aska. Genom att fläta veken platt kommer den att böja sig när den förkolnar, luta ut ur ljuslågan och brinna upp. Men en ljusveke kan även vara rund och fyrkantig. Om veken inte böjer sig ut ur lågan och förbränns kommer den att bli för lång och för mycket bränsle kommer att tillföras lågan. Detta leder till ett sotande ljus.

När ett ljus väl har tänts kommer värmen från lågan att smälta vaxet, vilket sedan sugs upp längs veken av kapillärkraften och förångas. De frigjorda kolvätemolekylerna kommer sedan att verka på flera olika sätt i förbränningsprocesserna [5].

Förbränning

Illustration: © Anna Lodén, Dragonskolan, Umeå
Mats Ahlberg skriver utförligt i sitt arbete "Den svenska julens kemi" om ljusets förbränning [5]. Där kan man läsa om allt som händer när ett ljus brinner och han börjar med att tala om lågan. En ljuslåga bildas pga att bränsle diffunderar in i lågan. Runt om en brinnande veke finns en mörk zon och ovanför den ett lysande gult område. Längst ner är lågan ljust blå. Temperaturen i den mörka zonen är ganska låg, ca 600 °C, och ökar till omkring 1200 °C i mitten av det gula området. Den högsta temperaturen, 1400 °C återfinns i den övre ytterkanten av den lysande gula delen av lågan.

Förångade kolvätemolekyler sönderdelas stegvis av hettan i den mörka zonen intill veken, främst genom förlust av C2H4- och CH2-radikaler. Den ljusa blå zonen längst ner är en reaktionszon. Den blå färgen beror främst på utstrålning från två exciterade molekyler, C2 och CH, vilka bildas i exciterat tillstånd genom de reaktioner som skapar dem.

Reaktionszonen fortsätter uppåt runtom lågans gula område. Här reagerar radikaler från de sönderdelade kolvätena med syre (O2) från luften under bildning av koldioxid (CO2) och vatten (H2O) i en komplicerad reaktion som ännu inte är förstådd fullt ut. Någon direktkontakt mellan icke sönderdelat bränsle och luft finns inte, eftersom dessa komponenter hålls skilda av ett lager av förbränningsprodukter.

Den intressantaste delen av lågan är det lysande gula området, från vilket huvuddelen av ljusutstrålningen kommer. Detta område kallas också kolzonen eftersom den består av sotpartiklar av kol. Dessa bildas överst i den mörka zonen från sönderdelade kolväten, vilka har en hög halt av kol eftersom förhållandet väte/kol är lågt.

De ursprungliga sotpartiklarna varierar i storlek från 10-22 nm, och så småningom klumpar de ihop sig till långa kedjor. De värms upp av de heta förbränningsgaserna och av värmestrålningen från reaktionzonen så att de börjar glöda. Ljus utstrålas inom hela det synliga spektrumet, men utstrålningen är intensivast inom de gula våglängderna. När de glödande sotpartiklarna stiger upp genom det gula området förbrukas de genom reaktion med vatten och koldioxid under bildning av CO.

Mindre än 0,4 % av den energi som bildas när ett ljus brinner utstrålas i form av synligt ljus. Den mesta strålningen utsänds som värmestrålning inom det infraröda området.

Emissioner från ljus

Vid en studie gjord i Tyskland [2] undersöktes innehåll i och emissioner från olika typer av ljus. De undersökta ämnena var polyklorerade dibenzo-p-dioxiner (PCDD), dibenzofuraner (PCDF), olika klorerade pesticider, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och några andra organiska ämnen. Ljusen som undersöktes var paraffin-, stearin- och vaxljus med olika typer av ytskikt, vekar och pigment. Undersökningen visade att inte ens om ett stort antal ljus får brinna i ett litet rum överstiger koncentrationerna 1% av de tolererbara gränsvärdena.

Tabellen nedan visar hur försumbara de flesta emissionerna från ljus är i jämförelse med cigarettrök. De typer av ljus som gett störst emission av respektive ämne har använts i jämförelsen. Värdena anger halter inomhus efter förbränningen.

ÄmneEn rökt cigarett30 brända ljusVärsta ljuset
Formaldehyd (μg/m3 )380,190Paraffin
Acetaldehyd (μg/m3 )inga data0,834Paraffin med gul färg
Akrolein (μg/m3 )230,073Stearin
Bnso(a)pyren (μg/m3 )0,0030,002Paraffin med matt lack
PCDD/PCDF (pg I-TEQ/m3 )0,00160,635Paraffin med blandat lack

Skedförsöket

Illustration: © Anna Lodén, Dragonskolan, Umeå
Du kan studera reaktionsförloppet i en låga genom att använda dig av följande försök. Håll först ett stycke kall metall, t ex en sked i lågan. Du kan se hur vatten, som bildas vid förbränningen, kondenseras på metallen.

Stick in skeden i mitten av det gula området. Den kommer då att sotas ner av oförbrukade kolpartiklar. Om du håller skeden i den mörka zonen, strax ovanför veken, kommer förångade och ännu ej sönderdelade kolväten att kondenseras på den som en hinna av vax.

Om du blåser ut ljuset kommer du att se en strimma vit rök. Den består av kolväten som förångats från den ännu varma veken och sedan kondenserats till ett aerosolmoln av droppar med en medeldiameter om ungefär 0,15 mikrometer. Om du snabbt för en tänd tändsticka mot rökstrimman kommer denna att fatta eld och flamman röra sig ned mot veken och antända senare på nytt [5].

Fördjupning

Brand

Med brand menas ofta eld som man tappat kontrollen över, åtminstone delvis. Ett gammalt talesätt är att ”elden är en god tjänare, men en sträng herre”. Risken för eldsvåda var mer näraliggande förr i tiden när husen var timrade, taken var täckta med träspån och man eldade i spisen för att laga mat och få värme. Små misstag, som att en gnista hamnade på fel ställe där den kunde starta en eld, kunde lätt ske.

Numera är riskerna för bränder mindre, men bränder orsakar fortfarande stora skador och tar ibland liv. Enligt statistik är de vanligaste orsakerna till brand i bostaden elfel, levande ljus, rökning, och köksspisen. Slarv och misstag ligger bakom flertalet bränder, men också bristande underhåll av till exempel elektrisk utrustning eller utebliven sotning av skorstenar.

Förutsättningar för brand illustreras av brandtriangeln


Brandtriangeln anger vad som krävs för brand.
"Fire triangle" av Gustavb" CC BY-SA 3.0

Eld är en kemisk reaktion där brännbara gaser reagerar med luftens syre under stark värmeutveckling. Vi ska titta närmare på vad som krävs för att underhålla en brand. En symbolisk figur som beskriver detta är den så kallade brandtriangeln. Om alla tre sidorna i triangeln föreligger, så är brand möjlig.

Det som behövs är: bränsle, syre, värme.

Bränsle

Bränsle är sådant som kan reagera med oxidationsmedel, såsom luftens syre.

Bränslet är nästan alltid organiskt material som har bildats med hjälp av fotosyntesen. Energin i solstrålningen har på så sätt lagrats i biomassan.

Ved är ett exempel på bränsle som bildas kontinuerligt i våra skogar. Kol, olja och naturgas är fossila bränslen som en gång i tiden var ved, blad och döda djur som gömdes under sediment och så småningom under årmiljonerna omvandlades till sin nuvarande form. De fossila bränslena skapades också genom fotosyntesen, vare sig de kommer från växter eller djur. Djuren fick ju sin energi genom att äta av växterna.

I princip kan även metaller vara bränslen, men det är ovanligt. Aluminium eller magnesium i är dock mycket brandfarligt om man väl fått eld på det. I solida block antänds metallen inte så lätt, men i pulverform kan branden bli explosionsartad.

Om det saknas bränsle, så kan det inte brinna. Stoppar du inte in fler vedträn i brasan, så kommer veden att ta slut och elden slockna, även om eldstaden är tillräckligt het och det är god syretillförsel.

Syre

Syret har förmågan att oxidera bränslet. Elden är alltså en redoxreaktion där syret är oxidationsmedel och bränslet reduktionsmedel. Även andra oxidationsmedel än syre kan underhålla förbränning. Till exempel kan man lika gärna elda i klorgas som i syrgas. Men syret finns ju överallt i luften, så i praktiken är det syret vi talar om när vi pratar om brand.

När syret reagerar med bränslet så sker en förbränning, vilket innebär att kol och syre bildar koldioxid och väteatomer i bränslet reagerar med syre till vatten. Har vi ett "rent" bränsle, så blir reaktionsprodukterna bara koldioxid och vatten. Förbränningsreaktionen är exoterm, dvs. avger värmeenergi. Kvar blir reaktionsprodukterna koldioxid och vatten, som är energifattiga.

Det krävs en kontinuerlig syretillförsel för att branden ska fortsätta. Om man täcker över elden, så kommer syret inte åt. Då slocknar elden. Vill man i stället få igång elden, så kan man blåsa på den. Den ökade syretillförseln ökar på reaktionshastigheten. Den ökade reaktionen ger kraftigare värmeutveckling och elden flammar upp.

Det är också den ökade syretillförseln som gör att brandrisken är mycket större när det blåser. Det handlar inte bara om att gnistor kan flyga med vinden och antända nytt bränsle, utan också om att värmeutvecklingen blir mycket kraftigare.

Värme

En låga kräver att bränslet är i gasform.

Om bränslet är t.ex. acetylen, så är det i gasform redan från början. I en acetylensvets blandas gas från acetylentuben med syret från syrgastuben i svetsmunstycket. Bränslemolekylerna och syrgasmolekylerna måste komma i kontakt med varandra för att reagera. I gasblandningen är denna kontakt mycket effektiv. Därför kan acetylensvetsen brinna med mycket hög temperatur.

Om bränslet är t.ex. ved, så måste veden förångas till gaser innan den kan börja brinna. Man kunde tänka sig att ett vedträ skulle kunna brinna på ytan där träet har kontakt med luften, men det blir för lite fart på reaktionen för att den ska kunna hålla igång.

Kraftig hetta får veden att sönderdelas och brytas ned till brännbara gaser. Denna process kallas för pyrolys. Om man lyckats få igång en brasa, så utvecklas tillräckligt med värme vid förbränningen för att ytterligare ved ska pyrolyseras och avge brännbara gaser. På så sätt kan elden fortsätta brinna.

Kedjereaktion

Om det finns mycket bränsle, god syretillförsel och bränslet är både torrt och finfördelat, så som det kan vara efter torka i en skog med mycket kvistar och barr, så kan brandutvecklingen bli nästan explosionsartad. Värmeutvecklingen blir så hög att inte bara bränslet närmast veden antänds, utan även brännbart material på avstånd tar eld.

I en lägenhet kan också hettan blir så stor att lägenheten plötsligt övertänds och branden blir explosionsartad. Det har att göra med den starka värmeutvecklingen som ökar på bildningen av brännbara gaser, som i sin tur ökar på värmeutvecklingen i en kedjereaktion. Det var erfarenheter av sådana bränder som gjorde att man beskrev elden som "en sträng herre".

Litteratur

  1. "Candles" i Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry, Vol. A5, 1987, VCH Publishers, Weinheim.
  2. C.Lau, H.Fielder m.fl., "Levels of selected organic compounds in materials for candles production and hum candles emissions", Chemosphere, Vol. 34, Nos 5-7, pp 1623-1630, 1997.
  3. Mc Graw-Hill Encyclopedia of science and technology, Vol. 13, 1987, New York, USA.
  4. Ben Selinger, Chemistry in the Marketplace, 1998, Mc Pherson´s Printing Group, Australia.
  5. Den svenska julens kemi: Stearinljus , Mats Ahlberg
    http://faculty.millikin.edu/~kborei.library.mu/Swede-L/santess/chemstry/ljus.htm (2004-04-29)
  6. Pyrolys av ljus, Helen Allenström, Lena Spjuth, Magnus Rydén
    http://www.kmv.chalmers.se/gamlahemsidan/pyrolys/ljus.html (2003-08-17)
  7. Beeswax: History & Use, Midnite Bee
    http://cybertours.com/%7Emidnitebee/html/beeswax_history.html (2003-08-17)
  8. Chemistry by Candlelight, Rutgers University, Newark
    http://genchem.rutgers.edu/CandlelightDS.html (2003-08-22)

Fler experiment


energi
Badbomber
Citronbatteri
Den brinnande sedeln
Ett lysande experiment - Kemiluminiscens
Falu rödfärgspigment ur järnvitriol
Gummibandets elasticitet
Självantändning med glycerol och permanganat
Tillverka fotopapper
Visa ytspänning med kanel

förbränning
Bensinbrand
Bränna papper
Den brinnande sedeln
Eld - varför brinner det?
Elda stålull
Eldprovet
Karbidlampan
Ljuset under glaset
Pulversläckare
Självantändning med glycerol och permanganat
Släcka fett på rätt sätt
Tillverka tomtebloss
Tänd ett släckt ljus med hjälp av röken
Vad händer då något brinner?