När flyter potatisen?

Tillhör kategori: fysikalisk kemi, jämvikt, urval experiment under revidering, vardagens kemi

Författare: Svante Åberg   Medverkande: Kristina Ekman

Introduktion Riktlinjer Säkerhet Materiel Förarbete Utförande Förklaring Kemisk bakgrund Fördjupning Litteratur Fler experiment

Tid för förberedelse: 10 minuter

Tid för genomförande: 10 minuter

Antal tillfällen: 2

Säkerhetsfaktor: Ofarligt

Svårighetsgrad: Busenkelt

Introduktion

När man först lägger en potatis i en skål med vatten sjunker den till botten. Genom att sedan tillsätta en viss mängd salt kommer potatisen att flyta.

Riktlinjer

Detta experiment passar bra för elever i högstadiet och är lämpligt som elevförsök och demonstration. Det går även att använda i lägre årskurser som låg och mellanstadiet, men då med mindre koncentration på bakgrundsfakta.

Säkerhet

Alla ämnen och allt material är ofarligt och går att spola ner i vasken, men potatisen kan vara lämplig att kasta tillsammans med hushållsavfallet.

Materiel

Förarbete

Inget förarbete

Utförande

  1. Mät upp en halv liter ljummet vatten i en skål.
  2. Lägg sedan ner en oskalad potatis i skålen med det ljumma vattnet.
  3. Tillsätt en matsked salt och blanda ut saltet i vattnet med en sked. Tag upp potatisen om det behövs. Lägg ner potatisen igen när saltet har blandats ordentligt med vattnet.
  4. Flyter potatisen? Om inte, tillsätt mer salt som ska blandas ordentligt med vattnet.
  5. Hur mycket salt behöver du för att potatisen skall flyta?
  6. Låt sedan potatisen ligga kvar i vattnet med saltet ett par dygn och se om potatisen fortfarande flyter.
Foto: Svante Åberg

Förklaring

Om potatisen flyter eller inte har att göra med dess och vattnets densitet. Potatisen har först högre densitet än vattnet och sjunker därför till botten. När saltet blandas i vattnet får det högre densitet än potatisen och potatisen flyter. När vattnet sedan på grund av osmos har trängt ut ur potatisen får potatisen högre densitet än saltvattnet och sjunker till botten.

Kemisk bakgrund

Vy för utskrift av kemisk bakgrund och fördjupning

Potatisens densitet

En sak som påverkar detta experiment är potatisens densitet. Med densitet menas hur "kompakt" potatisen är. Densiteten mäter man genom att dela potatisens vikt med dess volym.

Potatisens volym kan man mäta genom att fylla en tillbringare med vatten och avläsa hur mycket vatten som finns i tillbringaren, till exempel 1 liter. Sedan lägger man i potatisen och läser av hur mycket som finns i tillbringaren nu, till exempel 1,10 liter. Som nästa steg utför man subtraktionen 1,10-1 = 0,1 och får då potatisens volym 0,1 liter, som motsvarar 100 cm3.

Sedan väger man potatisen och får fram dess vikt i gram. Slutligen delar man dessa båda värden (vikten genom volymen) och får fram densiteten. Formeln för beräkningen av densiteten ρ blir:

ρ = m / V, där
ρ = densitet [g/cm3]
m = vikt [g]
V = volym [cm3]

Densitet och flytförmåga

Om man blandar två vätskor med olika densitet så lägger sig den vätska som har högst densitet på botten. På motsvarande sätt kan ett fast föremål i en vätska antingen flyta eller sjunka.

I ovanstående experiment har potatisen lite högre densitet än vattnet och lägger sig därför på botten av skålen. När man sedan blandar saltet i vattnet får saltblandningen högre densitet än potatisen och potatisen börjar flyta.

Osmos i potatisen

Potatisen är en levande växtknöl uppbyggd av celler. I cellerna finns cellsaft som till större delen är vatten, men som också innehåller lösta ämnen. Cellväggarna är halvgenomträngliga membran som kan släppa igenom vattenmolekyler, men som inte släpper igenom saltjoner.

När potatisen ligger i en lösning, såsom saltlösningen i experimentet, så kan vatten vandra antingen in i potatisen eller ut ur potatisen. Vattnet vandrar från den sida av membranet där koncentrationen av vatten är högst till den sida där vattenhalten är lägre.

I rent vatten är vattenhalten 100 % utanför potatisen, men mindre inuti eftersom en del av cellsaften upptas av salter, kolhydrater och proteinmolekyler. Då vandrar vatten in i potatisen.

Men om potatisen ligger i en ganska koncentrerad saltlösning, så är situationen en annan. Saltlösningen utanför potatisen innehåller så mycket salt att blir det mindre plats för vattnet. Därför är vattenhalten ganska låg i den koncentrerade saltlösningen. Inuti potatisens celler är koncentrationen av lösta ämnen inte lika hög, och därför vattenhalten i högre där. Vattnet vandrar därför från den högre vattenhalten i potatisens växtceller ut genom membranen till den omgivande saltlösningen.

Salthalten har stor betydelse för osmosen. Om potatisen får ligga länge i en koncentrerad saltlösning skrumpnar den för att vattnet vandrar ut ur den. När potatisen sedan sjunker igen har vattnet i potatisen dragits ut och potatisen har återigen fått en högre densitet än saltblandningen.

Osmosen är ett fenomen som har mycket stor betydelse i levande varelser. Blodkroppar kan sprängas om man injicerar vätska med för låg salthalt.

Naturliga salthalter är ex; i världshaven 3,5 % , i Döda havet 25 % och i Östersjön 1,5 %.

Potatisen

Potatisen består till största delen av stärkelse. Hela växten förutom knölarna (potatisen) innehåller alkaloiden solanin och är giftig. Knölar som tillåts ligga ljust blir snart gröna och börjar då bilda det giftiga ämnet. Knölarna visar att de är ombildade jordstammar genom att de skjuter mängder av skott. Arten är flerårig men fryser bort under vintern och blir därför ettårig i vårt land. Potatis kommer från Anderna i Sydamerika och fördes troligen till Europa av spanjorerna. Till Sverige kom potatisen under 1600-talet, men det var Jonas Alströmer som gjorde potatisen känd som födoämne. Potatisen används i matlagning men också för framställning av potatismjöl, chips och som råvara i sprittillverkning. Några vanliga sorter är King Edward, Bintje och Mandelpotatis.

Koksaltet

Koksalt är det salt som vi har i hemmet och som har det kemiska namnet natriumklorid. Koksalt finns i stora mängder i världshaven. Det kommer ursprungligen från bergarter som har vittrat och lakats ur. Salterna från mineralerna har följt med floder och bäckar ner till havet. Där har saltet blivit kvar eftersom det inte kan avdunsta. Saltet ingår inte i vattnets kretslopp.

Koksalt är ganska lättlösligt. Det betyder att man kan lösa mycket salt i vattnet. Natrium- och kloridjonerna är betydligt tyngre än syre- och väteatomerna i vattnet. Det gör att saltvatten har högre densitet än rent vatten. Havsvatten med salthalten 3,5 % har densiteten 1,023 g/cm3.

Volymen 100 cm3 havsvatten väger då 102,3 g. Det är är 2,3 g mera än 100 cm3 rent vatten, som väger 100,0 g.

En mättad lösning av koksalt är 26,3 vikts-% och har densiteten 1,200 g/cm3 vid rumstemperatur.

Historik

Saltproduktionen var länge en lokal företeelse. Havssalt utvanns genom solavdunstning eller att vatten ur saltkällor kokades. Med de tidiga imperiernas uppkomst blev salt det medel man använde för beskattning och reglering, och blev därför viktigt för statsinkomsterna. Under antiken växte större saltindustrier fram i befolkningstäta områden. De största saltproducenterna fanns ända fram till mitten av 1800-talet i Europa och Kina. Den ekonomiska utvecklingen i det medeltida Europa ledde till ökad efterfrågan på salt för konservering av animaliska produkter och fisk. Större skepp gjorde salthandeln lönsam, och nya metoder för utvinning uppfanns. Under slutet av 1700-talet blev utvinningen industriell och salt fick, vid sidan av hushållens konsumtion, nya användningsområden för kemisk- teknisk industri.

I Sverige var salt från medeltiden fram till 1700-talet den viktigaste importprodukten. Eftersom skatten länge betalades i naturaprodukter som skulle tåla lagring var tillgången på salt nationalekonomiskt viktig. Under merkantilismen intensifierades ansträngningarna att finna nationella saltkällor och att öka statens kontroll över salttillgångarna. Saltsjuderier grundades bland annat vid den svenska Nordsjökusten och ishavskusten. Den stora sillhandeln i södra Skandinavien anses ha gjort salt och saltning mera allmänna även i fråga om andra råvaror till exempel fläsk och smör. Bruket av salt spred sig från kusterna och inåt landet, och med tiden blev saltningen så vanlig att den svenska per capita förbrukningen på 1700-talet beräknas ha uppgått till 70 gram dagligen vilket är väldigt mycket. Man får ta i beaktning att en del av saltet användes inom vissa industrier och hantverk till exempel garverier. Salt kött och salt sill eller strömming var stommen i proteinkonsumtionen hos vanligt folk och borgare långt fram på 1800-talet.

Fördjupning

Densitetsmätningar

Densitet är ett mått på vikten per volymsenhet. Enheten kan vara till exempel kg/dm3, vilket är samma sak som kg/liter. Den kan också vara g/cm3, vilket är samma sak som g/ml.

Att bestämma densiteten hos ett fast föremål

För att bestämma densiteten, så behöver man alltså dels veta vikten, dels volymen för föremålet.

Vikten kan mätas med dynamometer

Det är lätt att ta reda på vikten, eftersom man helt enkelt väger det föremål man vill bestämma. Använd en dynamometer (fjädervåg) och häng upp föremålet i en tunn tråd.

För att mäta föremålets vikt (mluft; enhet g), låter du föremålet hänga fritt i luften. Avläs vikten på dynamometern.

Volymen kan bestämmas med Arkimedes princip

Ett trick är att använda sig av Arkimedes princip, att ett föremål som sänks ned i en vätska påverkas av en lyftkraft lika stor som tyngde av den undanträngda vätska. En lämplig vätska är vatten. Vatten väger nästan exakt 1 g per ml, vilket gör det enkelt att räkna.

För att mäta volymen av det undanträngda vattnet så sänker du ned föremålet i vatten helt och hållet, men fortfarande hängande i dynamometern. Avläst vikten när föremålet är helt nedsänkt i vatten (mvatten; enhet g).

Den avlästa vikten minskar när föremålet sänkt i vatten. Varje gram av viktminskningen motsvarar 1,000 ml vatten. Volymen (V; enhet ml) kan beräknas med formeln
V = [mluftmvatten] (enhet ml)

Beräkna densiteten hos vätskan

Sedan beräknar du densiteten som vikten genom volymen och får densiteten ρ med formeln
ρ = mluft/V (enhet g/ml)

Kommentar: Man kan också hoppa över steget att beräkna volymen och beräkna densiteten direkt med formeln
ρ = mluft/[mluftmvatten] (enhet g/ml)

Att bestämma densiteten hos en vätska

Det är enkelt både att mäta vikt och volym hos en vätska. Du behöver en vanlig våg och ett mätglas.

Ställ ett tomt mätglas på vågen. Nollställ vågen, om den har en sådan funktion. I annat fall noterar du vikten för mätglaset.

Fyll sedan på vätska till den önskade volymen.

Bestäm vikten hos vätskan

Väg på nytt och notera hur mycket vikten har ökat. Om vågen var nollställd vid start, så kan får du vikten av vätska direkt på vågen. I annat fall måste du beräkna skillnaden i vikt för mätglaset med och utan vätska.

Bestäm volymen hos vätskan

När du har ett mätglas, så använder du graderingen på mätglaset för att se volymen. Då bör du tänka på att en vätskeyta brukar vara böjd. Ofta stiger vätskan lite i kontakten med glaset. Den nivå du ska avläsa är vätskeytan i mitten av mätglaset. Tänk på hålla ögat i samma nivå som vätskeytan, så att du inte avläser skalan snett.

Beräkna densiteten hos vätskan

Sedan beräknar du densiteten som vikten genom volymen och får densiteten ρ med formeln
ρ = mluft/V (enhet g/ml)

Särskilda mätinstrument för densitetsbestämningar

Hydrometer

Hydrometer
"Hydrometer" av Qlaz" (CC BY-SA 3.0)

Hydrometern bygger på Arkimedes princip. Det är ett flöte med en tyngd i ena änden som ställer sig upprätt i vätskan. Den övre delen är graderad så att man kan avläsa densiteten i nivå där vätskeytan ligger.

När densiteten är lägre, så sjunker hydrometern djupare. Motsvarande, så flyter hydrometern högre när densiteten är hög.

Syrans densitet (g/ml)+25°C–18°C
1,280100%ca 80%
1,24075%ca 55%
1,20050%ca 30%
1,16025%ca 15%
1,1000%

En vanlig densitetsbestämning är att mäta syrahalten i ett så kallat blybatteri. Blyackumulatorn finns i alla bilar. Den innehåller svavelsyra som ändrar sin densitet beroende på hur uppladdat batteriet är. Man kan därför mäta densiteten hos batterisyran och få en uppfattning om batteriets kondition. Ju högre densiteten är, desto mer laddat är batteriet.

En annan vanlig användning av hydrometern är för att bestämma alkoholhalten i vin. Eftersom en lösning med alkohol och vatten har lägre densitet än rent vatten, så måste hydrometerns skala vara anpassad för lägre densiteter än 1,000 g/ml. Ju mer alkohol som finns i drycken, desto djupare sjunker hydrometern.

Pyknometer

Pyknometer för exakt densitetsmätning.
"Pyknometer" av Gmhofmann" Public Domain Mark

En pyknometer är en glasflaska med mycket exakt volym, till exempel 50,00 ml. Glasflaskan har en precisionsslipad propp som sluter helt tätt, förutom en kapillär i proppens centrum.

Flaskans volym är kalibrerad för en viss temperatur, vanligen rumstemperatur 20 °C. Flaskan ändrar nämligen volym med temperaturen. Ju varmare det är, desto större blir volymen.

Det är möjligt att även mäta densiteten hos ett pulver med en pyknometer. En vanlig densitetsmätning är inte möjlig eftersom det finns mellanrum mellan pulverpartiklarna.

Natriumklorid

Natriumklorid är en kemisk förening av natrium och klor med formeln NaCl. I dagligt tal säger via bara "salt" eller "koksalt" när vi talar om natriumklorid, men det är bara ett av många olika salter som existerar. Koksalt är ett lättlösligt salt. Det används i matlagningen för smaksättning, men det fungerar också som konserveringsmedel. Bakterier kan nämligen inte växa om salthalten blir för hög.

Det finns olika kvalitéer av natriumklorid.

  1. Råsalt - Om man samlar vattnet från t ex hav eller sjö i stora bassänger (s.k. saliner) och låter vattnet avdunsta kan man ta vara på det salt som naturligt finns i vattnet. I riktigt varma länder kan salt också utvinnas när naturliga saltöknar bildas. Bergssalt etc utvinns från berggrunden i speciella saltgruvor. Råsalt är ett orenat salt med stora korn, som man vanligen ser i form av ett grovsalt och det kan ha olika färgtoning.
  2. Natriumklorid - Den rena formen tillverkas genom att naturligt råsalt löses i vatten, kokas och omkristalliseras. Det kan också tillverkas kemiskt när klor får reagera med natrium, reaktionen är mycket häftig och utvecklar både starkt gulaktigt sken och intensiv värme. Saltet som bildas är ett fint, vitt kristalliniskt pulver eller färglösa, vitaktiga kristaller.
  3. Hushållssalt - Råsaltet renas, natriumklorid/renat råsalt ges tillsatser. Dagens hushållssalt känner vi igen som vitt, finkornigt och lättrinnande.

Förekomst

Både natrium och klor är mycket reaktiva ämnen och förekommer därför inte som rena ämnen i naturen. Eftersom natriumjonerna och kloridjonerna har motsatt elektrisk laddning attraheras de kraftigt till varandra och bildar då koksalt.

Natriumklorid finns i stora mängder i haven. Ursprungligen kommer saltet från berg som vittrat och lakats ur av vatten. Vattnet har runnit ned till havet där saltet blivit kvar. Havsvattnet avdunstar och bildar moln som sedan fäller sitt vatten över land. Vattnet ingår därför i ett kretslopp. Men koksaltet kan inte avdunsta. Därför stannar saltet kvar i haven.

Det händer att hav torkar in. Ett aktuellt exempel är Aralsjön i Centralasien. Ett annat exempel som inträffade för ungefär 6 miljoner år sedan var när Medelhavet blev torrlagt därför att det tappade kontakten med Atlanten. Vattnet avdunstande och det bildades en saltskorpa som på sina ställen var flera hundra meter tjock. Saltavlagringarna begravdes sedan så att de nu är gömda i underjorden. Sådana geologiska händelser kan föra bort natriumklorid från havsvattnet, och det har hänt många gånger i jordens historia.

Utvinning av salt sker dels genom brytning i gruvor där man har saltavlagringar, dels genom att låta havsvatten avdunsta och samla ihop saltet som blir kvar. Saltet är inte rent koksalt, för det finns även mindre mängder av bland annat magnesiumklorid i havsvattnet. Salthalten i de stora världshaven ligger kring 2,5 – 3,5 %. Av detta salt utgör natriumkloriden cirka 78 %.

Användning

NaCl har i alla tider varit av mycket stor kommersiell betydelse och är nu en av de allra viktigaste industriråvarorna. Den är råvara för praktiskt taget alla natrium- och klorföreningar och förbrukas dessutom i stora mängder som krydda och konserveringsmedel för olika matvaror.

Koksaltet blev tidigt en av världens viktigaste handelsvaror. Under medeltiden bröts stora mängder salt i gruvor i Tyskland och Österrike. Saltet forslades sedan norrut via den så kallade Saltvägen, Via Salaria. När Indien frigjorde sig från Storbritannien demonstrerade man symboliskt mot den Brittiska överhögheten med att genomföra en marsch som protest mot saltskatten.

Koksalt används som issmältningssalt (vägsalt) på våra vägar vintertid. Saltet sänker smältpunkten för is, vilket gör att om temperaturen bara ligger på enstaka minusgrader så kan isen töa bort. Problematiskt är att saltet skadar grundvatten och växtlighet och att det orsakar kraftig rostbildning på fordon och släp som inte har ett fullgott rostskydd.

Egenskaper hos natriumklorid

Kristall av natriumkloridtyp,
med kubiskt gitter.

Koksalt, NaCl, kristalliserar vanligen i kuber med en struktur av natruimkloridtyp. Om kristallisationen sker ur vattenlösning uppstår lätt vatteninneslutningar som vid upphettning sprängs med ett knastrande ljud, saltet ”dekrepiterar”. Smältpunkten för natriumklorid är 801 ºC, kokpunkten 1440 ºC. Som mineral kallas natriumklorid ofta stensalt och är ofta blåfärgat. Den blå färgen beror på närvaron av så kallade F-centra, som troligen uppstått genom strålning från radioaktiva kaliumatomer, 40K, som är inbyggda i kristallen.

Ren natriumklorid är inte hygroskopisk, men handelns koksalt är ofta förorenad av hygroskopiska magnesiumsalter som gör att saltet tar upp fukt från luften.

Fysiologisk saltlösning i människor och djur

Man är ganska säker på att livet en gång uppstod i haven och att levande varelser därefter sökte sig upp på land. Djurens kroppsvätskor innehöll salt, och det är ett arv som vi har från forntiden. Salthalten i kroppens celler är 0,9 %. En saltlösning med denna koncentration kallas för fysiologisk saltlösning. Om man injicerar vätska i kroppens vävnader eller i blodomloppet måste salthalten vara fysiologisk. Annars sker osmos som antingen får cellerna att torka ut eller att svälla och kanske spricka.

Osmos är när vatten vandrar genom ett halvgenomträngligt membran från den sida där det finns mest vatten, vilket är på den sida av membranet som salthalten är lägst, och vandrar till den andra sidan av membranet där vattenhalten är lägre och salthalten högre. Om man injicerar rent vatten kommer cellerna att ta upp vatten, svälla och kanske spricka. Om man injicerar vätska med för hög salthalt skrumpnar cellerna när vattnet vandrar ut ur dem.

Man kan utnyttja att saltet drar ut vatten ur cellerna för att konservera matvaror. Bakterier, mögel och annat kan då inte växa eftersom de torkar ut. Då förstörs inte heller maten. Salt sill från Norge och salt fläsk från Amerika var basföda för en stor del av befolkningen i Sverige förr i tiden. Nu vet vi att det inte är nyttigt att äta för mycket salt. Saltet tenderar att höja blodtrycket. Det har också med osmosen att göra.

Men kroppen behöver salt. När människor och djur inte har tillgång till salt så blir saltet åtråvärt. Älgar och renar är förtjusta i saltstenar som man sätter upp. De får inte i sig så mycket salt i den mat de äter naturligt.

Allvarlig saltbrist kallas hypnoatremi och är ett tillstånd där halten natriumjoner och blodet är för lågt. Normalt har njurarna kapacitet att utsöndra överflödigt vatten, men det har hänt att personer i samband med sportutövning eller bantning har druckit extremt mycket vatten under kort tid och råkat ut för vattenförgiftning. Kroppens celler tar då upp vatten och sväller till onormal storlek. Symptom är desorientering, huvudvärk och yrsel som uppstår när blodflödet hindras. Man blir illamående och talet blir sluddrigt. Tillståndet är allvarligt och kan i sällsynta fall leda till döden. LD50 är den dos som gör att 50 % av personerna avlider. För vatten är LD50 ≈ 6 liter för en vuxen person.

Motsatsen, för högt intag av koksalt, är också farligt. För natriumklorid är LD50 ≈ 12 g NaCl/kg kroppsvikt. Om du t.ex. väger 50 kg så är risken att avlida 50 % om du äter 600 g koksalt.

Vatten

Ett ovanligt, men korrekt namn för vatten, är diväteoxid. Den kemiska formeln är alltså H2O. Vatten är det enda kemiska ämne som naturligt förekommer både i fast, flytande och gasform. Det är också ett av de absolut vanligaste ämnena på jorden.

Vattnets ovanliga egenskaper

Vatten har en ovanligt stor förmåga att lagra värme. Oceanerna spelar en viktig roll i jordens klimat genom att stabilisera temperaturerna. Vattenströmmarna i haven transporterar varmt vatten från ekvatorn mot polerna och kallt vatten från polerna tillbaka mot varmare områden. Dessa strömmar djupt ned i havet är som gigantiska osynliga floder som slingrar sig runt hela jordklotet. Strömmarna bidrar också till att transportera näring till områden där djur- och växtliv frodas i överflöd.

Vattnet är tyngst vid +4 °C.
Bild: © Svante Åberg

Vatten har den ovanliga egenskapen att när det fryser (stelnar), så får den fasta formen av ämnet lägre densitet än den flytande. Den lägre densiteten gör att is flyter ovanpå vatten. Tack vare det bottenfryser inte sjöar. I stället lägger sig isen som ett värmeisolerande täcke ovanpå sjöarna och fiskar, grodor och växter kan leva vidare i väntan på nästa vår. Snön som lägger sig ovanpå isen är extra värmeisolerande på grund av att den innehåller mycket luft. Snön är också fruset vatten, men snökristallerna gör att den inte packas så tätt.

Vatten är också ett ovanligt bra lösningsmedel. Det är ett polärt lösningsmedel, vilket innebär att det har förmågan att lösa ämnen som är mer eller mindre laddade. Det medför att vatten kan lösa salter ur jorden och berggrunden, men också att vatten kan lösa de många olika biologiska molekyler som finns i cellerna i djur och växter. Lösta ämnen kan diffundera, dvs. spridas ut i vätskan. Tack vare det kan olika molekyler träffa på varandra i cellvätskorna och reagera. Om molekylerna inte hade denna rörlighet skulle de biokemiska reaktionerna i kroppen stanna av och vi skulle varken kunna röra oss, tänka eller växa.

Vatten har ovanligt hög ytspänning. Ytspänningen gör vattendroppar runda, gör så att skräddare kan gå på vattenytan. Ytspänningen ger också kapillärkraft som hjälper träden kan "dra" upp vatten via sina kärl flera 10-tals meter. Det är mycket mer än när man har en vanlig sugpump. Då är 10 m den maximala höjden man kan pumpa vatten (beroende på att atmosfärstrycket inte motsvarar en högre vattenpelare än så).

Vattnet är livsnödvändigt

Vatten är ett av de allra viktigaste ämnena på jorden. Det är en av huvudbeståndsdelarna i de levande organismerna och i deras omgivning. En mycket stor del av de kemiska reaktionerna på jordytan sker i vattenlösning och detta gäller inte minst livsprocesserna. Vatten är också det oftast använda lösningsmedlet.

Vatten är en mycket stabilt ämne. Det vatten som finns på vår planet är därför till stora delar mycket gammalt, speciellt det som finns på stort djup i marken och bergen. Men trots att vatten är mycket stabilt så deltar det i de kemiska reaktioner som sker i samband med fotosyntes och respiration. Fotosyntes och respiration fungerar som ett kretslopp i naturen. I fotosyntesen kopplas vatten samman med koldioxid när sockerarter och andra organiska ämnen byggs upp. Stärkelse är exempel på en sockerart som växterna bildar för att lagra energi. Cellulosa och lignin som finns i veden är ett annat exempel.

När djur och människor äter växter förbränns maten och sönderdelas till vatten och koldioxid igen. Kretsloppet i naturen är ett nollsummespel där mängden vatten i stort sett inte ändras. Vattnet som binds i växter och djur kommer snart tillbaka ut i naturen igen och bildar moln, regn och vattendrag.

Eftersom vi är så beroende av vatten för att dricka och laga mat, tvätta oss, för bevattning av odlingsmark, i olika industriella processer med mera, så är vattenkvalitén viktig. Vanligen duger bara sötvatten. Men av allt vatten på jorden är bara en mycket liten del sötvatten. Och av sötvattnet är det mesta bundet i glaciärer. Visserligen har vi gott om rent sötvatten i vårt land, men i många länder är rent vatten en bristvara. Det är därför väldigt viktigt att vi inte förorenar det rena sötvatten som finns, utan är rädd om det och använder det på ett förståndigt sätt.

Vattnet blev referens för temperaturskalan

Vattnets fryspunkt är 0 °C och kokpunkten 100 °C vid normalt lufftryck. Det är ju praktiskt och enkelt med så jämna siffror. Det blev så därför att man valde vatten som referens när temperaturskalan skulle definieras på förslag av Anders Celsius åt 1742. I själva verket satte Anders Celsuis 0 °C vid kokpunkten och 100 °C vid fryspunkten, men senare insåg man att det var mer logiskt att ha det högre värdet när det var varmare. På förslag av Carl von Linné vände man på skalan efter Celsius död, så han Anders Celsius fick själv inte veta att det hade hänt.

När man sedan insåg att det finns en absolut nollpunkt på temperaturskalan definierade man Kelvin-skalan. Avståndet mellan värdena i Kelvin-skalan är exakt lika stort som i Celsius-skalan, men de har olika nollpunkter:
0 K = -273.15 °C och 0 °C = + 273.15 K

Vätebindningar karaktäriserar vattenmolekylen

Vätebindningarna i vatten.
Modifierad av Michal Manas, original av Qwerter (modell): CC BY-SA 3.0, bild

Vattnets polaritet är mycket hög. Polariteten beror på vätebindningar. Vätebindningen är en extra stark dipolbindning som håller samman de olika laddade ändarna hos två vattenmolekyler. Vattenmolekylens syre är lite minusladdad på grund av att syret drar till sig elektronerna i molekylen effektivt. De två vätena är lite plusladdade eftersom de inte drar till sig elektronerna lika bra och den positiva laddningen väteatomens kärna då överväger. Men som helhet är vattenmolekylen oladdad.

Vätebindningarna ger hög ytspänning

Tack vare vätebindningen attraherar vattenmolekylerna varandra extra mycket. Vätebindningarna får vattenmolekylerna att hålla samman i långa kedjor och nätverk, men det är bindningar som hela tiden bryts och återbildas. Styrkan i vätebindningen gör att både smältpunkten och kokpunkten är betydligt högre än man annars skulle förvänta sig.

Vätebindningen gör också att vatten har en ovanligt hög ytspänning. Ytspänningen är ett mått på den sammanhållande energin i vätskeytan.

Vinklad molekyl ger hexagonal struktur

I flytande vatten (vänster) är strukturen oordnad. I fast is (höger) är strukturen ordnad hexagonal och tar då större plats.
Bild: © Svante Åberg

Vätebindningen och det faktum att vattenmolekylen är vinklad gör att vatten i kristallform, dvs. is, har en hexagonal (sexkantig) struktur med tomrum inuti sexhörningarna. Dessa tomrum gör att isen har lägre densitet än flytande vatten.

Det normala är att densiteten hos en vätska ökar när temperaturen sjunker. Det beror på att molekylrörelserna blir mindre häftiga och molekylerna därför inte knuffar bort varandra lika mycket. Även vatten ökar sin densitet när temperaturen sjunker, men bara ned till +4 °C. Blir det ännu kallare minskar densiteten igen. Det beror på att den hexagonala strukturen som vätebindningarna och den vinklade vattenmolekylen orsakar börjar bildas så smått redan innan vattnet fryser till is.

Vattnets syra-basegenskaper

Vatten är ett amfotert ämne. Det betyder att vatten kan fungera både som syra och som bas. Vatten deltar därför i många syra-basreaktioner. Till exempel reagerar vatten med koldioxid och bildar kolsyra som sedan bildar vätekarbonat och karbonat. Det finns flera gaser som bildar syror tillsammans med vatten. Till exempel reagerar svaveltrioxid till svavelsyra och kvävedioxid reagerar med vatten till salpetersyra.

Surhetsgraden anges med pH. pH är definierat bara i en vattenlösning, så vatten är i praktiken universallösningsmedlet för syror och baser i kemiskt arbete.

Löslighet

När atomer eller molekyler av ett ämne blandas på atom-/jon-/molekylnivå med ett annat ämne, så säger man att ämnet löser sig. Både fasta, flytande och gasformiga ämnen kan gå i lösning på detta sätt. Ämnet som tar emot partiklarna som löser sig, och som förekommer i större mängd, kallas lösningsmedel.

Exempel på lösningar är:

En lösning behöver alltså inte vara en vätska. Det finns både fasta, flytande och gasformiga lösningar.

Begränsad löslighet

Ofta är lösligheten begränsad. Det har att göra med den jämvikt som uppstår mellan ämnet i lösning och samma ämne i ren form. Till exempel löser sig koksalt i vatten upp till 36 g per 100 ml (motsvarande 26 vikts-%) vid 20 °C.

Jonerna i den fasta natriumkloriden löser sig med jämn hastighet, vilket tenderar till att öka koncentrationen av löst ämne. Men den motsatta reaktioner sker också. Natrium- och kloridjonerna i lösningen faller ut som fast natriumklorid. Den hastighet med vilken saltet faller ut beror på hur ofta natrium- och kloridjoner stöter på varandra i lösningen. Därför ökar utfällningen av salt med koncentrationen i natriumkloridlösningen. Vid 26 vikts-% NaCl är utfällningen lika snabb som upplösningen av koksaltet. Då sker ingen nettoförändring. Man har en dynamisk jämvikt där lösningen är mättad, dvs. innehåller maximal mängd koksalt.

Obegränsad blandbarhet

Ibland är lösligheten obegränsad och det lösta ämnet och lösningsmedlet är fullständigt blandbara i alla koncentrationer. Exempel på detta är etanol i vatten. Vilken proportion av etanol och vatten du än blandar, så kommer du att få en homogen lösning, dvs. en enda fas. Du kommer inte att se någon fasgräns mellan ämnena.

Lösning av gasformiga partiklar i en annan gas har alltid obegränsad blandbarhet. Det beror på att i en gas så är partiklarna så långt ifrån varandra att de inte påverkas av några attraktionskrafter som tenderar att klumpa samman ämnena i aggregat. Alla atomer/molekyler rör sig helt fritt i gaslösningen.

Bindningskrafterna avgör lösligheten - "Lika löser lika"

När det finns ett löst ämne och ett lösningsmedel, så finns det tre alternativa bindningar som kan uppstå mellan partiklarna (atomerna/molekylerna/jonerna):

Man brukar använda en tumregel: "Lika löser lika". Det syftar på polariteten, dvs. laddningen hos partiklarna. Ämnen löser sig lättast i varandra om de är ungefär lika polära. Vi ska förklara hur detta kommer sig.

Vatten är en starkt polärt ämne. Visserligen är molekylen som helhet oladdad, men det finns en laddningsförskjutning så att syreatomen är negativ och väteatomerna positiva. Två vattenmolekyler binder varandra ganska starkt genom att syret i den ena molekylen lägger sig nära vätet i den andra vattenmolekylen. Den negativa och positiva laddningen attraherar varandra. Vatten binder alltså varandra ganska starkt.

Kolvätena i bensin är ett mycket opolära. Kolvätena är oladdade molekyler som inte heller har någon laddningsförskjutning inom sig i molekylen. Det gör att kolväten bara binder varandra svagt med hjälp av Londonkrafter (Van der Waals-krafter).

Ju starkare bindningen är, desto större chans är det att partiklarna ska klumpa sig samman. Vatten i blandning med bensin ger mycket dålig löslighet. Vattenmolekylerna klumpar samman sig med sina starka krafter och bildar en egen fas. Kolvätemolekylerna blir över och bildar en annan fas. Kolvätena bildar inte en egen fas på grund av attraktion mellan kolvätena, utan därför att de inte få vara tillsammans med vattnet. De blir så att säga ratade av vattenmolekylerna.

Om två ämnen inte har samma polaritet, men ändå inte skiljer sig åt alltför mycket, så får de en god löslighet även om den är begränsad. En möjlighet att lösa ett ämne är därför att använda lösningsmedel i flera steg. Om du till exempel har fått smutsig motorolja på händerna, så är det svårt att tvätta bort med tvål. Motoroljan är alltför opolär för att tvålen riktigt ska kunna lösa den. I ett första steg kan du då smörja händerna med margarin, som är opolärt. Oljan löser sig i margarinet. I nästa steg tvättar du bort margarinet med hjälp av tvål och vatten. Oljan som är löst i margarinet följer då med margarinet när det tvättas bort med vatten.

Luftens löslighet i vatten

Luften innehåller framför allt kvävgas och syrgas, men även små mängder av argon och koldioxid. Gaserna i luften har en viss löslighet i vatten. Lösligheten beror på vilken gas det är. Koldioxiden har en särskilt hög löslighet i vatten.

Men koncentrationen av gasen i luften påverkar också hur mycket som löser sig i vattnet. Gasen i luften och gasen i löst form i vattnet står i jämvikt. Ju mer det finns i luften, desto mer löser sig i vattnet.

I vattnet finns därför mest kvävgas, därefter syrgas och sedan löst koldioxid. Koldioxiden reagerar också med vattnet och bildar kolsyra.

Salthalten i vattnet minskar gasernas löslighet. Därför är det lite mindre lösta gaser i havsvatten än i sötvatten.

Temperaturen är också viktig. Gasernas löslighet minskar snabbt med ökande temperatur. Det kalla vattnet vintertid kan innehålla betydligt med syre än det varma sommarvattnet. Vissa fiskarter, såsom laxfiskarna, är särskilt syrekrävande. De klarar sig därför inte i varma vatten.

Henrys lag

När man ska räkna på löslighet av gaser i en vätska används med fördel Henrys lag. Till exempel för att få reda på koncentrationen av syrgas i vattnet i en sjö eller koldioxidhalten i blodplasman. Lagen lyder: Vid konstant temperatur är lösligheten av en gas i en vätska proportionell mot gasens tryck. För ämnet A gäller

pA = kA·cA
där pA gasens ångtryck över lösningen, cA är koncentrationen av löst gas A och kA är en proportionalitetskonstant som är beroende av lösningsmedlet och det som ska lösas.

För koldioxid är värdet på kA = 2,98·106 dm3Pa/mol när lösningsmedlet är vatten vid 25 °C.

Koldioxiden har särskilt hög löslighet i vatten

Koldioxid är i rumstemperatur en färglös gas som är 1,5 gånger tyngre än luft vid samma tryck och temperatur. Gasen är doftlös och har en sur smak. Smaken uppkommer då koldioxid reagerar med saliv och bildar kolsyra (H2CO3). Koldioxid är den stabilaste av kolets oxider och är slutprodukten när kol och koloxider reagerar med luft eller syre. Koldioxiden lär lättlöslig i vatten. Vid 15 °C och normalt lufttryck kan man lösa nästan 1 liter koldioxid i 1 liter vatten om man har ren koldioxid ovanför vattenytan.

gas andel i luft andel i vatten
N2 78 % 51 %
O2 21 % 31 %
CO2 0,038 % 18 %

Av luftens gaser är det framför allt kväve, syre och koloxid som löser sig i vattnet. Koldioxiden är den överlägset mest lösiga gasen i vatten, syre därnäst och kväve minst. Lösligheten av "luft" ger dock omvända ordningsföljden därför att den lösta gasen i vattnet står i jämvikt med samma gas i luften. Eftersom halten koldioxid i luften bara är 0,038 %, så blir trots allt halten koldioxid i vattnet ganska liten. I luften finns 78 % kvävgas och 21 % syrgas, vilket gör att trots marginellt lägre löslighet för kvävgas i vatten än för syrgas, så är den absoluta halten kvävgas i vattnet högre.

En anledning till att koldioxid löser sig förhållandevis bra i vatten är att den reagerar med vattnet och bildar en svag tvåprotonig syra, kolsyra (H2CO3). Syran protolyseras sedan vidare till vätekarbonat (HCO3) och karbonatjoner (CO32−). Vi har alltså kopplade jämvikter mellan luftens koldioxid och karbonatet som bildas i lösningen:

CO2(g) ⇄ CO2(aq) ⇄ H2CO2(g) ⇄ HCO3 ⇄ CO32−

Det är dock bara en liten del av syran som protolyseras när koldioxid löser sig i rent vatten, större delen av kolsyran finns löst som CO2(aq). Men om vattnet är basiskt ökar lösligheten dramatiskt. Kolsyran neutraliseras nämligen av basen och jämvikten drivs kraftigt åt höger.

Temperaturberoendet hos gasers löslighet

Lösligheten av koldioxid, och andra gaser är beroende inte bara av trycket, utan även av temperaturen. I vatten gör lägre temperatur att lösligheten för gasen ökar.

Luftens löslighet i sötvatten vid olika temperaturer.
Koldioxiden (trianglar) har oproportionerligt hög löslighet med tanke på hur låga halterna är i atmosfären. Men man kan också se en trend att koldioxidens löslighet blir relativt sett sämre vid högre temperatur. Vid 0 °C är lösligheten 50% av syrets, men vid 50 °C är den bara 30% av syrets löslighet i vatten.
Bild © Svante Åberg

Lösligheten för gaserna minskar kraftigt med temperaturen, se diagrammet ovan. När man värmer upp vattnet drivs gaserna ut. De första bubblorna man ser när vattnet börjar sjuda är lösta gaser som inte kan hållas kvar lösta i vattnet på grund av stigande temperatur. När vattnet kokar, är det inte gaser som avgår utan vatten som omvandlas till vattenånga och bubblar upp.

När vatten värms upp utan att gaserna får möjlighet att avgå bildas en övermättad lösning. Det vill säga vattnet håller mer gas än vad som möjligt. Detta är vad som sker när man värmer vatten i mikrovågsugnen till 100 grader. Då skulle normalt så gott som all gas vara löst ur vattnet. Men i en mikrovågsugn värms vattnet lika mycket i hela koppen och då cirkulerar inte vattnet och gaserna kommer inte upp till ytan och kan inte avges. Därför kan det brusa om till exempel en tepåse, eller om man rör i en kopp med vatten som blivit värmd i mikrovågsugnen. Detta skiljer sig mot att värma vatten i en kastrull, då cirkulerar vattnet på grund av att det är varmare i mitten av kastrullen än på kanterna. Varmt vatten stiger, svalnar något och sjunker längs med sidorna på kastrullen. Cirkulationen gör att gaserna hela tiden kan avges till luften ovanför.

Observera att sambandet att lösligheten minskar med ökande temperatur gäller i vatten, men inte i organiska lösningsmedel. I organiska lösningsmedel ökar lösligheten för gaserna med temperaturen.

Övermättad lösning

Ett exempel på övermättad lösning är när man kokar vatten i en mikrovågsugn. När du sedan stoppar ned tepåsen, så kanske du upptäcker att det börjar skumma. Det är överskottet av lösta gaser som avgår. Vattnet blev övermättat på gas genom att lösligheten för gaserna minskade när temperaturen ökade.

Osmos

En transport av små partiklar genom en halvgenomtränglig hinna (semipermeabelt membran) kallas osmos. Osmos äger rum då två lösningar med olika koncentration finns på var sin sida om den tunna hinnan.


Osmos är när lösningsmedlet diffunderar genom ett semipermeabelt membran som inte släpper igenom det lösta ämnen.
"Osmosis" av OpenStax" (CC BY 3.0)

Det som skiljer osmos från allmän diffusion av partiklar genom ett membran är att membranet siktar partiklarna efter storlek. Membranet har porer som släpper igenom enbart de små partiklarna. I allmänhet är det lösningsmedlets molekyler som passerar. Däremot kan det lösta ämnet kan inte passera membranet.

Partiklar sprids genom diffusion. Diffusion är slumpmässiga rörelser hos atomer, molekyler eller joner, som leder till att lösningar tenderar att blandas. Partiklar som är alldeles intill membranet kan ibland träffa på en por så att de passerar över till andra sidan.

Den mer koncentrerade lösningen kommer alltid att dra lösningsmedel från den utspädda. Blandningsprocessen fortsätter så länge som det finns en koncentrationsskillnad mellan de två lösningarna eller att det bildas ett mottryck som förhindrar transporten genom membranet.

Förklaring av osmosen

Figur a: I bägarens nedre vänstra hörn finns en koncentrerad vattenlösning av sackaros, C12H22O11. I resten av bägaren finns rent vatten. Sockermolekyler kommer att diffundera i koncentrationsgradientens riktning, dvs. från nedre vänstra hörnet till resten av lösningen. Diffusionen gör att sockerkoncentrationen till slut kommer att vara lika hög i hela systemet.

Diffusion

Diffusion
a) Genom diffusionen utjämnas alla koncentrationsskillnader.

Vattenmolekyler = tomma cirklar
Sockermolekyler = fyllda cirklar

Permeabel membran (genomsläpplig)

Vatten och socker passerar membran
b) Genom att såväl socker- som vattenmolekylerna passerar genom membranen m blir koncentrationen av socker densamma i alla delar.
Semipermeabelt membran (halvgenomsläppligt)

Semipermeabelt membran
c) Endast vattenmolekylerna kan passera genom den semipermeabla membranen Sm. Vätskevolymen ökar i A och lösningen stiger i röret h.
Osmotisk jämvikt i
semipermeabel membran


Osmotiskt tryck
d) När lika många vattenmolekyler passerar membranen i riktningen A till B som B till A är systemet i jämvikt.

Vätskepelarens höjd är ett mått på lösningens osmotiska tryck.

Bilder: Svante Åberg
Förklaring efter Börje Norén, Cellen, 1968, Almqvist & Wiksell, Uppsala på sidan 48

Figur b: Om man sätter en skiljevägg i bägaren av ett membran som släpper igenom både socker- och vattenmolekyler, så sker samma sak. Koncentrationen av socker kommer att jämnas ut till dess den är lika på båda sidor av membranet.

Figur c: Om skiljeväggen däremot är semipermeabel (halvgenomsläpplig), så släpper den bara igenom lösningsmedlet (vatten), men inte det lösta ämnet (sackaros). Vi får osmos.

Det blir en nettotransport av lösningsmedlet genom membranet, från höger sida till vänster. Som en följd av osmosen kommer sockerlösningen A att spädas ut. Samtidigt ökar dess volym.

Figur d: Men vattenupptagningen kan inte fortgå hur länge som helst. När sockerlösningens volym ökar, kommer vätskan att stiga i röret, Δh (ett mått på det osmotiska trycket). Genom att mäta nivåskillnaden mellan vätskeytorna och multiplicera med vätskans densitet och tyngdkraften, får man det osmotiska trycket.

Formeln blir: p = Δh·ρ·g


π = det osmotiska trycket Pa
ρ = densiteten hos lösningen i röret
g = jordens tyngdacceleration; 9,81 m s-2
Δ anger en differens

Tyngden av vätskekolonnen åstadkommer i sin tur ett hydrostatiskt tryck inne i A, som pressar vattenmolekyler i riktningen A mot B.

I systemet kommer därför vattenupptagningen i A att långsamt avta. När lika mycket vatten passerar från A till B som från B till A är systemet i jämvikt och någon ytterligare utspädning av sockerlösningen äger inte rum.

Hastigheten av vattendiffusionen genom en membran påverkas alltså inte bara av skillnader i vattenkoncentration, utan också av skillnader i hydrostatiskt tryck.

Man kan hindra all vattenupptagning genom att redan från början lägga ett hydrostatiskt tryck på A-sidan. Det lägsta tryck, som behövs för att förhindra all vattenupptagning i sockerlösningen A, kallas lösningens osmotiska tryck.

Omvänd osmos

Det går också att tvinga de mindre molekylerna att passera den semipermeabla membranen genom att öka trycket på ena sidan. De mindre molekylerna tvingas då över till den andra sidan med det lägre trycket. Denna påtvingande diffusion av små partiklar (lösningsmedel) åt "fel håll" genom membranet kallas omvänd osmos, men benämns också ultrafiltrering. Om man sätter sidan med lösta ämnet under högt tryck, så erhåller man en lösning som är mer koncentrerad än tidigare.

Några tillämpningar med osmos

Ibland utnyttjar man ultrafiltrering för att frigöra lösningsmedlet. Det är t ex möjligt att framställa färskvatten ur havsvatten med denna metod. Ultrafiltrering används också till att koncentrera proteinlösningar, avskilja gifter, (cancerogener och virus), tillverka sterilt sköljvatten för medicinsk bruk.

Dialys är också en form av osmos. De kolloidala partiklarna (makromolekylära ämnen = proteiner, stärkelse, nukleinsyror, blod och mjölkbildar kolloidala lösningar) är tillräckligt små för att passera genom ett vanligt filterpapper. De kan däremot, till skillnad från mindre molekyler och joner, inte diffundera genom en cellofanmembran eller vissa djurmembran.

Semipermeabla membran kan ha olika porstorlekar och vissa har så små porer att endast vattenmolekyler kan passera. Diffusionen genom semipermeabla membran utnyttjas praktiskt för att skilja kolloidala partiklar från vanliga små molekyler.

Proteiner kan inte passera semipermeabla membran och dialys används därför vid renframställning av proteiner. I regel används vid dialysen cellofanmembran.

Diffusion genom membran

Molekylrörelsen sprider partiklarna

Molekyler och andra partiklar har kinetisk energi om de har en temperatur över den absoluta nollpunkten -273 °C. Denna energi gör så att molekyler alltid är i rörelse. I fasta ämne kan partiklarna bara vibrera, men i gaser och lösningar kan partiklarna börja vandra omkring. Det gör att partiklarna blandas med varandra.

Diffusion är ett resultat av denna rörelse. Rörelsen gör att alla molekyler eller joner oavsett ämne sprider sig i så hög grad de kan, precis på samma sätt som värme sprider sig. Alla molekylers rörelser är slumpvisa vad gäller riktning men de rör sig fortare ju mer värmenergi de har, dvs. ju större lagrad hetta.

Trots att rörelserna är slumpvisa så kan man med hjälp av sannolikhetslära bestämma att nettotransporten av en viss typ av molekyler kommer att ske till största del i en viss riktning under en bestämd tid. Statistiken visar att nettotransport sker från områden med hög koncentration till områden med låg.

Ett membran blir en barriär som skiljer lösningar åt

Man kan skilja två lösningar eller gasblandningar åt med ett membran. Sammansättningen av partiklar blir då olika på de två sidorna. Eftersom diffusionen tenderar att blanda partiklarna så att det till slut blir lika koncentration överallt, så får man en nettotransport över membranet åt ett bestämt håll som beror på koncentrationerna.

Diffusionen genom membranet är alltid långsammare än i lösningen eller gasblandningen. Men hastigheten kan ökas genom att välja ett membran som dels är väldigt poröst, dels mycket tunt.

Membranet kan fungera som ett filter

En möjlighet med membraner är att sortera bort större partiklar som inte ryms i porerna. Till exempel kan diffusion av vatten genom membran användas för vattenrening. Både smutspartiklar och bakterier undviks då.

Diffusion genom membran som skiljer två lösningar med olika koncentration

Nettotransporten vid diffusion sker från hög koncentration till låg.
Bild: Svante Åberg

I bilden föreställer de blå partiklarna ett löst ämne. Lösningen kan vara en vätska, men gasblandningar är också en typ av lösningar. Barriären i mitten är ett semipermeabelt membran som har tillräckligt stora porer för att släppa igenom den små blå partiklarna.

Koncentrationen av lösta partiklar är högre på den vänstra sidan om membranet. Det är troligast att fler av de lösta partiklarna kommer att röra sig från den vänstra sidan av det semipermeabla membranet till den högra än tvärtom. Anledningen är att det finns fler partiklar som kan röra sig åt höger. Det leder till att koncentrationerna utjämnas och så småningom blir lika på båda sidor om membranet.


Nettotransporten blir noll när koncentrationerna är lika

Nettotransporten vid blir noll när koncentrationerna är utjämnade.
Bild: © Svante Åberg

Eftersom molekylrörelserna fortsätter kommer några av molekylerna att röra sig tillbaka till den vänstra sidan om membranet samtidigt som några andra molekyler rör sig till den andra sidan.

Men transporten är lika snabb åt båda håll eftersom koncentrationerna blivit lika på båda sidor. Därför sker ingen nettotransport sedan jämvikt ställt in sig. Man använder benämningen dynamisk jämvikt (dynamiskt eqilibrium) när en jämvikt ställt in sig trots att reaktioner fortfarande sker. Koncentrationerna av partiklar är stabila.

Rent teoretiskt är det inte omöjligt att alla lösta partiklar, av en slump, vid något kort tillfälle skulle befinna sig på den ena sidan om membranet. Detta är dock synnerligen osannolikt.


Koncentrationsgradienten bestämmer diffusionshastigheten

Ju brantare lutningen hos koncentrationskurvan är, desto snabbare sker diffusionen genom membranet.
Bild: Svante Åberg

Diffusionshastigheten är proportionell mot storleken av koncentrationsgradienten. Därför är koncentrationsgradienten av betydelse.

Med koncentrationsgradient menas hur mycket koncentrationen förändras per längdenhet i en bestämd riktning.

Koncentrationsgradientens storlek inuti membranet är differensen i koncentrationen på ömse sidor av membranet dividerat med membranets tjocklek. Du tunnare membranet är, desto större blir koncentrationsgradienten.

Om membranet dessutom är tunnare, så blir sträckan att vandra kortare. Därför ökar diffusionen genom ett membran mycket snabbt när membranet görs tunnare.

När de lösta partiklarna är för stora får vi osmos

Det semipermeabla membranet släpper igenom de små molekylerna (ex. vatten), men hindrar de stora (ex. socker).
Bild: Svante Åberg

I de fall då difussion sker genom någon form av barriär, som inte släpper igenom alla typer av ämnen, talar man om osmos.

Effekten av att det finns lösta partiklar som inte kan passera genom membranet är att förändra koncentrationen av de partiklar som faktiskt kan passera. Man kan säga att det lösta ämnet späder ut lösningsmedlet.

Det leder till en koncentrationsgradient över membranet där det rena lösningsmedlet utan löst ämne har högre koncentration. Då sker diffusion av lösningsmedel från sidan utan löst ämne till den sida där det finns löst ämne.

Det räcker att det finns en koncentrationsskillnad mellan sidorna för att få en koncentrationsgradient. Det behöver alltså inte vara rent lösningsmedel på ena sidan.

Resultatet av osmosen är att koncentrationerna utjämnas.

Osmos är särskilt intressant när det gäller levande organismer då våra cellmembran är genomsläppliga för vissa typer av molekyler men inte för andra. Detta skyddar till viss del cellerna från att invaderas av oönskade ämnen.

Litteratur

  1. Specific gravity of potatoes, Agriculture Western Australia
    http://www.agric.wa.gov.au/agency/Pubns/farmnote/1990/F04890.htm (2003-08-17)
  2. Reviewing the procedure for specific gravity measurement of potato tubers, Kimberly Potato Storage Research Facility
    http://www.kimberly.uidaho.edu/potatoes/sp-grvty.htm (2003-08-17)
  3. What is salt?, Salt Institute
    http://www.saltinstitute.org/15.html (2003-08-17)
  4. Potatis, Den Virtuella floran, Naturhistoriska riksmuseet
    http://linnaeus.nrm.se/flora/di/solana/solan/solatub.html (2003-08-17)
  5. "Salt" i Nationalencyklopedin, 1994 Bra böcker AB, Höganäs.

Fler experiment


fysikalisk kemi
Avdunstning och temperatur
Bestäm CMC för diskmedel
Bestämning av antalet kristallvatten i kopparsulfat
Blandningar av lösningsmedel
Blå himmel och röd solnedgång
Blåsa ballong med hjälp av PET-flaska
Brus-raketen
Den frysande bägaren
Den tillknycklade plåtburken
Den tunga koldioxiden
Diffusionshastigheten hos ammoniak respektive väteklorid - en jämförelse
Diska med äggula
En märklig planta
Enzymaktivitet i ananas
Enzymkinetik för katalas
Ett glas luft
Ett lysande experiment - Kemiluminiscens
Ett målande experiment - att rengöra en målarpensel
Flaskor mun mot mun
Flyter isen i matoljan?
Frigolit i aceton
Fryspunktsnedsättning
Försvinnande bläck
Gasvolym och temperatur
Gelégodis i vatten
Gore-Tex, materialet som andas
Gummi och lösningsmedel
Gummibandets elasticitet
Gör ett avtryck från papper till stearin
Gör kopparslanten skinande ren - med komplexkemi
Hockey-visir
Hur fungerar en torrboll?
Hur mycket vatten finns i maten?
Håller bubblan?
Identifiera plasten
Kemisk jämvikt hos ett osynligt bläck
Kemiskt snöfall
Klorofyllets röda fluorescens
Koka vatten i en spruta
Kondomen i flaskan
Kristallodling
Kristallvatten i kopparsulfat
Ljuset under glaset
Lödtenn 60
Löslighet och pH - En extraktion
Maizena gör motstånd
Majonnäs - en emulsion
Maskrosen som krullar sig
Matoljans viskositet och omättade fettsyror
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
Molnet i flaskan
Målarfärgens vattengenomsläpplighet
Mät CMC med hjälp av droppstorleken
När 1 plus 1 inte är 2
Olja som lösningsmedel
Osmos i ett ägg
Osmos i potatis
Osynlig gas
pH i kokt mineralvatten
Platta yoghurtburkar
Salta isen
Saltat islyft
Se genom papper
Smältpunkten för legeringen lödtenn
Snöflingeskådning
Stärkelse och vatten - fast eller flytande?
Såpbubblor
Tillverka din egen glidvalla
Tillverka en ytspänningsvåg
Trolleri med vätskor
Undersök en- och flervärda alkoholer
Utfällning av aluminium
Utsaltning av alkohol i vatten
Varför slipper bilen varma yllekläder på vintern?
Varför smäller inte ballongen?
Vattenrening
Vattenvulkan
Visa ytspänning med kanel
Vispa grädde
Värmeutvidgning
Åka hiss
Ägget i flaskan
Älskling, jag krympte ballongen

jämvikt
Anden i flaskan
Att döda bakterier - kan Klorin & Javex va´ nå´t?
Avdunstning och temperatur
Bestämning av antalet kristallvatten i kopparsulfat
Brus-raketen
Den frysande bägaren
Den omöjliga tvålen - den är preparerad!
Flaskor mun mot mun
Framställ väldoftande luktämnen
Fryspunktsnedsättning
Färgämnen i M&M
Försvinnande bläck
Gasvolym och temperatur
Gummi och lösningsmedel
Gör kopparslanten skinande ren - med komplexkemi
Hockey-visir
Hur fungerar en torrboll?
Hur smakar salmiak?
Innehåller koksaltet jod?
Kemi i en brustablett
Kemi i en plastpåse
Kemisk jämvikt hos ett osynligt bläck
Kemiskt snöfall
Koka vatten i en spruta
Kondomen i flaskan
Kristallodling
Kristallvatten i kopparsulfat
Luftfuktighet och rostbildning
Löslighet och pH - En extraktion
Maskrosen som krullar sig
Massverkans lag och trijodidjämvikten
Molnet i flaskan
Osmos i potatis
pH i kokt mineralvatten
pH-förändringar vid fotosyntes
Principen för dynamisk jämvikt
Reaktionshastighet med permanganat
Saltat islyft
Superabsorbenter i blöjor
Utfällning av aluminium
Utsaltning av alkohol i vatten
Varför äter vi Samarin?
Åka hiss
Ägget i flaskan
Älskling, jag krympte ballongen

urval experiment under revidering
Badbomber
Bjud din jäst på mat
Blåsa ballong med hjälp av PET-flaska
Brus-raketen
Den bästa bulldegen
Den tunga koldioxiden
Diffusion av kopparjoner
Diffusionshastigheten hos ammoniak respektive väteklorid - en jämförelse
Eld - varför brinner det?
Elda stålull
En märklig planta
Gelégodis i vatten
Gör hårt vatten mjukt
Gör kopparslanten skinande ren - med redoxkemi
Hur gör man kakan porös?
Indikatorpärlor
Kemi i en brustablett
Kemi i en plastpåse
Koka vatten i en spruta
Ljuset under glaset
Mentos-pastiller i kolsyrad läsk
Osmos i ett ägg
Osmos i potatis
Pelargonens färg
pH i kokt mineralvatten
pH-beroende avfärgning av rödkål
pH-förändringar vid fotosyntes
Principen för dynamisk jämvikt
Pulversläckare
Regnbågens färger med Rödkåls-indikator
Surt regn
Syror och baser i konsumentprodukter
Tvätta i hårt vatten
Varför äter vi Samarin?
Vattenrening

vardagens kemi
Att döda bakterier - kan Klorin & Javex va´ nå´t?
Bestäm CMC för diskmedel
Blev disken ren?
Coca-Cola vs Coca-Cola light
Den bästa bulldegen
Den omöjliga tvålen - den är preparerad!
Diska med äggula
Eld - varför brinner det?
Eldprovet
Enzymaktivitet i ananas
Enzymer i Tvättmedel
Ett gammalt tvättmedel, del 1: Salt ur björkaska
Ett gammalt tvättmedel, del 2: Tvål ur saltet
Ett målande experiment - att rengöra en målarpensel
Falu rödfärgspigment ur järnvitriol
Framställ en detergent
Framställ låglaktosmjölk
Fruktköttet får solbränna
Färga ullgarn med svampar
Färgämnen i M&M
Gore-Tex, materialet som andas
Gör din egen limfärg
Gör din egen tandkräm
Gör ditt eget läppcerat
Gör hårt vatten mjukt
Göra lim av kasein
Hockey-visir
Hur fungerar en torrboll?
Hur gör man kakan porös?
Hur moget är äpplet?
Hur smakar salmiak?
Håller bubblan?
Karbidlampan
Kemi i en brustablett
Kemisk vattenrening
Majonnäs - en emulsion
Maskrosen som krullar sig
Modellmassa av mjölk
Myggmedel - hur funkar det?
Målarfärgens vattengenomsläpplighet
Olja som lösningsmedel
Optiska Vitmedel
Osmos i ett ägg
Osynlig gas
Pektin och marmeladkokning
Pelargonens färg
Permanenta håret
Pulversläckare
Rengöra silver
Rostbildning och rostskydd
Skär sig majonnäsen?
Smältpunkten för legeringen lödtenn
Snöflingeskådning
Superabsorbenter i blöjor
Surt regn
Syror och baser i konsumentprodukter
Såpbubblor
Tillverka din egen deodorant
Tillverka din egen glidvalla
Tillverka din egen tvål, del 1: Själva tvålen
Tillverka din egen tvål, del 2: Parfymera och färga tvålen
Tillverka ditt eget läppstift
Tillverka Falu rödfärg enligt gammalt recept
Tillverka papperslim
Tillverka rengöringskräm
Tvätta i hårt vatten
Utfällning av aluminium
Utvinna järn ur järnberikade flingor
Vad händer då något brinner?
Vad händer när degen jäser?
Vad innehåller mjölk?
Vad är det i saltet som smakar salt?
Vad är skillnaden mellan maskin- och handdiskmedel?
Varför färgas textiler olika?
Varför kan man steka i smör och olja men inte i lättprodukter?
Varför mörknar en banans skal?
Varför rostar järn och hur kan man förhindra det?
Varför slipper bilen varma yllekläder på vintern?
Varför svider det i ögonen när man skalar lök?
Varför äter vi Samarin?
Vattenrening
Visa ytspänning med kanel
Vispa grädde
Växtfärga med rödbetor enligt receptet från Västerbotten
Ägget i flaskan
Ärg på en kopparslant
Äta frusen potatis